STYLTA, sbst.2, f.//ig.; anträffat bl. i sg. obest.
Etymologi
[jfr sv. dial. stylt, gammal gubbe; sannol. till STYLTA, v.1]
(†) om (stultande l. stapplande) åldring. Hennes fader ville tvinga henne, att gifva sig åt en gammal stylta, som hade kistan så full af mynt, att (osv.). Lundh Ljungh. 98 (1905).
