publicerad: 1993
STYLTA styl3ta2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(stylt- 1587 osv. stölt- 1847)
Etymologi
[sv. dial. stylta; jfr dan. o. nor. stylte; avledn. av STYLTA, sbst.3; i bet. 1 sannol. påverkat av STULTA, v.]
1) motsv. STULTA, v., o. STYLTA, sbst.3 1, 2: gå på styltor; äv. (o. numera företrädesvis): gå som på styltor l. gå med stel l. stötig gång (o. på smala, långa ben); förr äv. (utan jämförelse med styltgång): röra sig framåt med (korta o.) stela l. knyckiga l. vacklande steg (liksom gående med kryckor), stulta l. stappla l. vackla l. strutta o. d. Verelius 247 (1681). Stylta .. (dvs.) Gå smått och ostadigt såsom gammalt folk el. barn, wackla. Schultze Ordb. 5171 (c. 1755). (Sv.) Gå och stylta, (fr.) Vréder, trotter. Weste (1807). En gammal brandvakt blott i mörkret styltar / med lyktan som Hans nåde nyss blåst ut. Granlund Skärfv. 48 (1907). (Vid flodstranden gingo) vadarfåglar .. och styltade på långa ben. GHT 1910, nr 234, s. 7. De styltande herdarna i Landes. SvD(A) 2/9 1927, s. 6. SAOL (1986). — särsk. i p. pr. i adjektivisk o. överförd anv., om gång o. d.: som kännetecknar någon som går som på styltor osv. Styltande gång. NF 3: 1459 (1880; hos kamel). Blicken följde den tranliknande roffågeln under hans egendomliga, brådskande, vaggande eller styltande traf öfver stäppen. Sjöstedt Storv. 245 (1911).
a) refl., med personsubj., i den särsk. förb. STYLTA UPP; stundom äv. med saksubj.: bli uppstyltad. Man .. känner hur de egna orden styltar sig i munnen. DN 5/7 1965, s. 12.
b) i p. pf. i adjektivisk anv.: uppstyltad l. förkonstlad. Detta (dvs. Dalins ”Sagan om Hästen”) är dock något annat än Svenska Frihetens styltade alexandriner! Schück (o. Warburg) Huvuddr. 2: 104 (1917). Det styltade språket gör boken otillgänglig för alla berörda utom en liten akademisk krets. DN 2/5 1979, s. 4.
3) (†) motsv. STYLTA, sbst.3 3 a, b: förse (ngt) med stöd l. stötta, stötta (ngt); äv. bildl. AAngermannus FörsprKyrkiost. A 8 b (1587; bildl.). Observeras at alla Swängbomar styltas wäl uthi rummen at de intet få skada. Rålamb 10: 43 (1691). Taket är på twenne åsar uphögt af hwilka den ena är oduglig [,] nu wid besicktningen med stöd undersatt och styltad. FinLappm. 3: 138 (1738). Desze murar (på en sluss) äro .. färdige til fall och på många ställen motlappade och styltade med trä. PH 9: 72 (1766). Ahlman (1872). — jfr UNDER-, UPP-STYLTA.
4) [eg. specialanv. av 2] (numera föga br.) motsv. STYLTA, sbst.3 3 b γ, med avs. på murad valvbåge: förse med styltor; i sht i p. pf., i mer l. mindre adjektivisk anv. En styltad båge kallas den, öfver hvars vederlagskransar lodrätta stycken höja sig, innan betäckningen börjar. Brunius SkK 694 (1850). (Byggnadens) styltade rundbågar erinra om dess beroende av bysantisk arkitektur. Roosval RomK 239 (1930). — särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkretare, om resultatet av styltande. Vid styltade bågar bildas nedre delen af hvalfvet, ungefär så långt som styltningen sträcker sig, genom full mur. Rothstein Byggn. 432 (1859).
Särsk. förb.: STYLTA BORT10 4. till 1. Gowenius Småf. 85 (1937). Också gubbskrället makade sig upp och styltade bort till familjegruppen. Gyllensten SokrDöd 69 (1960). —
STYLTA UNDER. (†) till 3: sätta stöd under (ngt), stötta upp (ngt). IErici Colerus 2: 113 (c. 1645). Murenius AV 405 (1658). jfr understylta. —
STYLTA UPP10 4.
1) (numera föga br.) till 2 a, refl., i uttr. stylta upp sig, göra sig uppstyltad. Hedberg 4År 387 (1858). Känslan af att det .. kunde finnas någon lika medveten .. som jag, en som .. gjort sig så bekant med menniskosinnets lumpenheter, att vi kunde tala fritt utan att stylta upp oss. Benedictsson StB 2: 240 (1886). Hedenstierna Svenssons 157 (1903).
2) (†) till 3: stötta upp (ngt). Meurman (1847). (Skissen) visar .. att yttermurarna åt gården .. växelvis styltas upp på balkar och kolonner. TT 1902, Ark. s. 93. Cannelin (1939).
Ssg (till 1; jfr stylta, sbst.3 ssgr): STYLT-GÅNG, sbst.2 (sbst.1 se sp. 13427). styltande l. styltig gång. Lind (1749).
Avledn.: STYLTIG, adj.2 till 1. som rör sig framåt stelt l. knyckigt l. vacklande l. stapplande o. d.; äv. ss. adv.; äv. bildl. (jfr 2 b) om ngt abstr., i sht språklig framställning: tvungen l. onaturlig l. stel l. uppstyltad l. pompös o. d. Högtidstalen och anförandena under offentliga förhandlingar gå slokiga i grådask, styltiga som på stenrösen och färdiga att bryta benen af sig. Rösiö Revolt 2: 195 (1905). Jotte Söderström & Co. fingo en walk over mot de styltigt åkande och knackigt spelande Karlstadborna (dvs. bandyspelare). IdrBl. 1935, nr 11, s. 9. Styltiga karikatyrer till ungdomar (i en film). DN 22/5 1975, s. 23. Dialogen blir styltig, retorisk. Därs. 25/5 s. 10. (De flesta böcker om aktier) är tråkigt och styltigt skrivna i ett slags överpedagogiskt nit. GbgP 28/3 1989, s. 21.
Spoiler title
Spoiler content