SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1993  
STYMN l. STYMM, r. l. m. l. f.; best. -en; l. STYMME, n.
Ordformer
(stymm 1639. stymme 1637. stymn 1706 (: stymnen, sg. best.))
Etymologi
[sv. dial. stym, stubbe; sidoform till l. avledn. av sv. dial. stumm, stomm, fsv. stumn, stomn (se STOM, sbst.1) o. eg.: stump; rotbesläktat med STUBB]
(†) stubb (se d. o. 4 a). (Lat.) Stipes. (Sv.) Staka, Stybbe, Stymme. (T.) die Stoppeln. Schroderus Lex. 51 (1637). Stymnen på åkren .. (var) så twärt afgången, lika som den med en knijf af skuren wore. Hiärne 2Anl. 407 (1706).
Spoiler title
Spoiler content