[fsv. stumn, stufn, stubbe, sv. dial. stom, stomn, stum, stumn, stubbe, stubb; motsv. fvn. stofn, stufn, stubbe, grund, grundlag, fnor. stofn, stomn, stufn, stumn, stubbe (nor. dial. stomn, stam, stubbe), fär. stovnur, höstapel, grundlag, feng. stofn, trädstam, avkomma; nära besläktat med STUBB,STUBBE,o. till den rot som äv. föreligger i STUV. — Jfr STOM, sbst.2,STOMMA, v.]
1) (†) trädstubbe, stubbe; förr äv. dels om avskuret stycke av bräda (i ssgn BRÄD-STUM), dels om (kvarstående stycke av) trädstam (anträffat bl. bildl.). (Lapparna) hafua ännu i denne tidh sina af Gudar, Stummar, och trä, på huilke dhe ofta ofra. KyrkohÅ 1914, s. 424(1631). Tig .. gäller hårda domen: / Fäller thena döda stomen; / Ewig eld han (dvs. det ofruktbara träd som en ogudaktig människas kropp liknas vid) mata skal. Kolmodin Dufv. 311(1734). jfr: Kyrckiogårdsmuren af trä timrat, med brädstumar betäckt. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 79(1737).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) koll., om de i marken kvarstående ändarna efter avmejad säd o. d., stubb. Ihre(1769). (Ängs-)Slåttern bör verkställas jemnt och väl, så att marken hvarken blir för hårdt slagen, ej heller för hög stom lemnas efter lien. Arrhenius Jordbr. 3: 145(1861). Det låg många ax kvar bland stommen. Fridegård Offerrök 47(1949). — jfr RÅG-,SÄDES-STOMo. KLÖVER-STUM.
Ssgr (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): (1) STOM-AND. [fågeln häckar gärna i ihåliga träd] (†) andfågeln Bucephala clangula Lin., knipa. Holmgren Fogl. 1119(1871; från Jämtl.). —
