publicerad: 1993
STYNG styŋ4, sbst.3, förr äv. STIUNG, sbst.2, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(stiung 1690. styng 1739 osv.)
Anm. Den i Fischerström Mäl. 219 (1785) förekommande formen styngrar, pl., utgår möjligen från en felaktig tolkning av (kakuminalt) -l ss. återgående på -r i ett (mot STINGEL svarande) icke anträffat styngel.
Etymologi
[sv. dial. styng, m. o. n.; sannol. delvis utvecklat ur STYNG, sbst.2, delvis utlöst ur ssgn STYNGFLUGA]
1) (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) insekt som stinger (se STINGA I 5) däggdjur o. suger deras blod; i sht i pl. l. koll.; jfr STING, sbst.2 Munnen (hos en undersökt insekt) har en snabel, eller et tryne, utan tänder, at hon altså hwarken är någon Bromsz, Styng eller Kofluga. Linné Vg. 84 (1747). (Sv.) Styng .. (fr.) Taon. Nordforss (1805). Harlock (1944).
2) [insekterna antogs förr stinga sina värddjur] insekt tillhörande familjen Oestridae, styngfluga (särsk. om styngflugan Hypoderma bovis Lin., oxstyng, o. i sht i sg. best.); numera i sht (zool.) i pl. l. koll., om familjen O., styngflugor; jfr STING, sbst.2 Särdeles måste man achta dem (korna) om Sommaren för Åth och Stiung. Rålamb 13: 55 (1690). Denna Fluga eller Styng (Oestrum) qwäljer och plågar korna om sommartiden så grufweliga, at de hela dagen måste springa och besa, med swansen i wädret, såsom de raskaste hiortar. VetAH 1739, s. 122. Ingen Insect plågar .. (renarna) så mycket som then Ludna och en Humla til skapnad och storlek liknande Flugan, Stynget (Oestrus) kallad. Orrelius Diurr. 51: 3 (1750). Stynget lägger .. under sommaren sina ägg på djurens rygg och fastklibbar dem i håren; ofta utväljer det dertill de yngre, särskildt de hulligaste djuren. TLandtm. 1897, s. 353. DjurVärld 3: 447 (1963; i pl., om familjen). — jfr ANTILOP-, BOSKAPS-, FÅR-, HÄST-, KO-, NÄS-, NÖT-, OX-, REN-STYNG.
Ssgr: (2) STYNG-BÖLD. i sht veter. böld orsakad av (larver av) styng; jfr -kula. LAHT 1910, s. 283. —
(1) -HACKA. (numera föga br.) fågel tillhörande (det i Afrika förekommande) släktet Buphaginae (som livnär sig på att hackande äta på huden av boskap, elefanter, noshörningar o. d. parasiterande insekter), oxhackare. Retzius Djurr. 47 (1772). Meurman (1847). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content