STINGEL stiŋ3el2, m. l. r.; best. -n; pl. stinglar.
Etymologi
[sv. dial. (Hälsingl.) stingel, gadd; till STINGA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = STING, sbst.2 (Eros) Spände den (dvs. bågen): och midt i hjertat / Stack mig, såsom stingeln hjorden. Tranér Anakr. 4 (1825, 1833).
