publicerad: 1989
STINGA stiŋ3a2, v. -er40, stack stak4 (stucko stuk3ω2), äv. (numera nästan bl. i vitter stil) stang staŋ4 (stungo stuŋ3ω2), stungit stuŋ3it2, stungen stuŋ3en2; l. STINGAS stiŋ3as2, v. dep. stings stiŋ4s l. stinges stiŋ3es2, stacks stak3s, stuckits stuk3it2s. Anm. Den ljudlagsenliga formen i ipf. sg. akt. stack har i allm. (åtminstone av modern språkkänsla) uppfattats ss. hörande till STICKA, v.1, o. alla osäkra fall har hänförts till detta verb (jfr anm. sp. 11557). (pr. sg. akt. -ar VLitt. 3: 243 (1902; rimmande med tvingar). -er G1R 1: 63 (1523) osv. — pr. sg. pass. -es Melin Pred. 2: 104 (1847) osv. -is G1R 2: 137 (1525). — pr. pl. pass. G1R 6: 107 (1529: Wnderstingis). — ipf. sg. akt. stack Aurivillius Gr. 142 (1684) osv. stang Schultze Ordb. 5055 (c. 1755), Lundell Jack 121 (1976). stingade Atterbom SDikt. 1: 203 (1837), Johansson HomIl. 12: 204 (1846). stång Tiällmann Gr. 214 (1696). — ipf. pl. akt. stungo (-e) OPetri 1: 511 (1528) osv. — sup. stingedt G1R 25: 365 (1555: stingedt undan). stungit (-nghit, -et). Joh. 19: 37 (NT 1526) osv. — p. pf. stungen (-in, -nggen, -nghienn) G1R 1: 202 (1524: forstunget, n.) osv. stången NJacobi BOxenstierna B 2 a (1622)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE.
Ordformer
(sting- (-ingh-) 1523 osv. styng- 1614—1619 (: styngo swerdh). -a 1523 osv. -as, dep. 1805 osv. -ia 1691 (: genomstingias, inf. pass.))
Etymologi
[fsv. stinga; jfr fd. stinge, stynge (d. stinge), nor. stinge, fvn. stinga (nor. dial. stinga), feng. stingan (eng. sting), got. usstagg, imper.: stick; till den nasalerade rot (med bet.: sticka o. d.) som äv. föreligger i STÅNG (sannol. äv. i gr. στάκυς, ax) o. (utan nasal) i STAGG, sbst.2 — Jfr ANSTINGA, STICKA, v.1, STING, sbst.1—2, STINGEL, STINGSEL, STINGSLIG, STYGN, STYNG]
I. tr. o. intr.
1) (numera nästan bl. i högre stil l. med vitter prägel) = STICKA, v.1 I 2 o. 3; äv. med obj.-bestämning betecknande resultatet. (Fyra munkar gav en lekbroder) en dwala dryk och stunge så honom genom hender och föter och jtt holl j sidhona. OPetri 1: 511 (1528). (En blodåder i huvudet) kan .. vplåtas för klådigh Ögon, och när såsom thet stinger vthi them såsom man stunge medh nåålar. Månsson Åderlåt. 7 (1642); jfr 12. Eftersom .. (mannen) war liten, stungo .. (fienderna) miste. Weise 2: 30 (1771). Se´n .. / Blåser Jehova / I domsbasunen, / Och ljudet far, / Som ett stingande spjut / In i verldarnas öron. Palmær Eldbr. 52 (1819). Och upp med honom sprungo / hans bistra kämpar tolf, / på förhand luften stungo, / och svängde svärd och kolf. Tegnér (TegnS) 4: 74 (1825). Thisbe ses en dolk i hjertat stinga. Hagberg Shaksp. 1: 83 (1847). Som plöjaren stinger sin oxe med spetsig pik, / så stinger var (sol-)stråle min rygg som en broddad stav. Lindström Besegr. 22 (1927); jfr 12. — jfr GENOM-, GORR-, IHJÄL-, IN-, NAGEL-, SVÄRD-, SÖNDER-, UPP-, UT-STINGA o. HÅL-, O-, ROT-, RUN-STUNGEN. — särsk.
a) i jämförelse. Serafime for hastigt upp som stungen och sade i upprörd ton: ”Men (osv.). Högberg Frib. 119 (1910). Dens. Utböl. 1: 66 (1912).
b) (†) i fråga om att sticka ned störar l. käppar o. d. i marken för att markera rågång o. d., i uttr. störd och stungen, om mark: inhägnad med nedstuckna störar. Johansson Noraskog 2: 238 (i handl. fr. 1550). Därs. 241.
d) mer l. mindre bildl., = STICKA, v.1 I 2 m. Tienarens dåårskap stinger bondans bodskap. SvOrds. C 6 a (1604). Hvad skrål och skrattfullt gap! / Nej Colombine! Du mer min svåra sorg bör vörda, / Än at med sådan galenskap / Mit redan stungna hjärta mörda. Envallsson TalTafl. 4 (1782). Sålunda stingades den ömtålige Publicisten (G. Lagerbjelke) långsamt till döds af tryckfriheten, hvilken han fordom sjelf så ofta hägnat och lofordat. BL 7: 225 (1841). Den högspändt förnäma själfkänsla som, af olyckan förgiftad till sjuk retlighet, stang honom till blods och till döds. Karlfeldt i 3SAH 24: 44 (1909). — jfr SKÖN-STINGA. — särsk. i (det från Sak. 12: 10, Joh. 19: 37 utgående) uttr. ngn skall få se vem han stungit haver o. d., betecknande att ngn skall få umgälla att han förtretat l. sårat l. förorättat ngn o. d. KKD 7: 92 (1705). Försmädaren tyckes böra se hwem han stungit hafwer. VDAkt. 1776, nr 543. Anfäkta så sant, de skulle komma att minnas vem de stungit hade! Törnblom Murvl. 133 (1918). Moberg SistBr. 285 (1959).
2) [specialanv. av 1] med avs. på tyg: sticka (se STICKA, v.2 3), förse med stickningar; i ssgn UT-STUNGEN.
3) [specialanv. av 1] språkv. med avs. på runa: (i avsikt att få ett runtecken för varje språkljud l. ansluta till det latinska alfabetets teckensystem) förse med (i sten l. trä o. d. inhuggen resp. inhugget l. inskuren resp. inskuret) punkt l. kort streck (äv. med två punkter l. streck) på resp. över den långa staven för att ge den annat ljudvärde (varvid i sht i-runan kommer att beteckna e (l. ä. l. ö l. y), u-runan y (l. ö) o. runorna för b, t, k kommer att beteckna resp. p, d, g), punktera; företrädesvis i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om runa: punkterad (äv. i utvidgad anv., dels om runalfabet: som innehåller sådana runor, dels i uttr. stunget d, om det i sht i forngerm. spr. förekommande tecknet ð för det tonande läspljudet). Stungen Fyr (dvs. f-runa). OPetri (c. 1535) i 2Saml. 9: 11. Om Stungne runor. Bureus Runaräfst 155 (1602); möjl. att läsa ss. ssg. Därs. 156. Det asspirerade eller stungna d i fornnordiska ord är .. betecknadt med en särskild bokstaf. Ahlqvist Kult. V (1871). AntT 5: 162 (1878; om runalfabet). Stingning av några få (run-)tecken hade sparsamt praktiserats redan under vikingatiden. Rig 1972, s. 80. — jfr GENOM-STINGA.
5) = STICKA, v.1 I 5; äv. (numera nästan bl. i bibeln o. i bibelpåverkat språk) om orm: bita l. hugga; utom i a β, γ, b o. i högre stil numera bl. i p. pf. (ofta i mer l. mindre adjektivisk anv.). (De ogudaktiga människornas) quaal war så som scorpions quaall then tidh han haffuer stungit menniskiona. Upp. 9: 5 (NT 1526). Tu (dvs. ormen) skalt stinga honom (dvs. människan) j hans hääl. 1Mos. 3: 15 (Bib. 1541). När loppan stinger någon ofwan knä, så ståår hennes pels i faara. Törning 116 (1677). (Apan) blef stungen af biet. Holmström Ström NatLb. 1: 114 (1851). På bron möter visionären en bitsk hund, en stingande orm och en stångande stut. Arv 1946, s. 37. — jfr BI-, BROMS-, MYGG-, ORM-STUNGEN. — särsk.
a) i utvidgad anv.
β) om nässeldjur l. om deras nässeltrådar l. om eldfluga: bränna (se BRÄNNA, v. I 5 h δ). När en .. arm (hos polyp av släktet Hydra) griper sitt rof, sättas hundratals nässeltrådar i frihet för att stinga och döda offret. Kruhs UndrV 660 (1884). Små sting bli till spjut, små vassa ögonkast till runda röda maneter som stinga. Krusenstjerna Fatt. 1: 48 (1935); jfr 14 b.
γ) (numera i sht ngt vard.) om mask (se MASK, sbst.1 b β) l. mal (se MAL, sbst.2 1): äta av l. borra sig igenom o. sålunda göra hål l. gång(ar) i (ngt, i sht trä l. frukt); ss. senare led i ssgn MASK-STUNGEN äv. i fråga om sjukdomsangrepp av bakterier o. d.; i sht i p. pf. (i sht i mer l. mindre adjektivisk anv.); jfr STICKA, v.1 I 5 a. Stungna äplen fås också på bästa stammar. Kolmodin QvSp. 1: 629 (1732). Det war mycken twist .. om maskarne stungit trädet, medan det stått på sin stam och wäxt .. eller om (osv.). Linné Vg. 153 (1747). (Björnhuden) var ej af mal försåtligt stungen. Runeberg (SVS) 3: 59 (1832). Frukten är i år illa stungen av mask. Östergren (1946). jfr MASK-STINGA o. MAL-, MASK-, ROT-STUNGEN.
b) mer l. mindre bildl.; jfr STICKA, v.1 I 5 b. På sidstonne bijter thet (dvs. vinet) såsom en orm, och stinger såsom en huggorm. Ordspr. 23: 32 (Bib. 1541; Bib. 1917: stinger det ju såsom ormen, och likt basilisken sprutar det gift). Ty Musa, som en Bij, när som hon blifwer skadd; / Hon Stinger, och i Såret lefver quar en gadd. Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651, 1668). Ormen stinger i min häl. Ps. 1937, 573: 2; jfr Ps. 1986, 622: 2 (: hugger mot). jfr ORM-STINGANDE.
6) (i vitter stil) om vass (växt)del o. d., med avs. på (kroppsdel hos) person: sticka (se STICKA, v.1 I 6); äv. dels med obj. ersatt av prep.-uttr., dels utan obj.; äv. bildl. Itt taal vthi en dåras mund, är lijka som tå itt torne vti ens druckens hand stinger. SalOrdspr. 26: 9 (öv. 1536; Bib. 1917: kommer i). Modren sade: / Hvaraf rodna dina händer, flicka? / Flickan sade: jag har plockat rosor, / Och på törnen stungit mina händer. Runeberg (SVS) 1: 105 (1830). Därs. 3: 239 (1841; bildl.). Hvarje barr jag känner stinga. Collan Kalev. 1: 90 (1864). Fridner Idriess AustrDjung. 26 (1938; om nässelträdets blad, utan obj.).
7) (numera bl. i vitter stil, mera tillf.) om spetsigt l. vasst föremål (l. i utvidgad anv., om skärpa hos sådant föremål): sticka (ngn l. kroppsdel hos ngn; se STICKA, v.1 I 7); äv. bildl. 2RARP 14: 242 (1743). Stenens skärpa stang min fot. Malmberg Atl. 35 (1916).
8) (†) i fråga om att föra l. skjuta l. sätta (in) l. placera ngt på en (härför avsedd l. avpassad) plats (i sht en öppning), sticka (se STICKA, v.1 I 9) l. stoppa (ngt ngnstädes); äv. bildl. (jfr b); förr äv. med indirekt personobj. Utan iach seer holen effter spikana j hans händer, och stingher mitt finger j holet effter spikana, och sticker min hand j hans sijdho troor iach thet icke. Joh. 20: 25 (NT 1526; Bib. 1917: sticker). Wij wete icke hoo som haffuer stungit oss wora peningar j wora secker. 1Mos. 43: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: lagt). Man skal ey stinga handen emellan barcken och trädh. SvOrds. B 5 b (1604). (Han) hade skriften med sig att stinga henne under papperen och dölja henne. KalmDP 1758, s. 122. — jfr I-, IN-STINGA. — särsk.
a) i numera obrukliga uttr. betecknande att ngn har mycket litet l. ingenting ätbart att stoppa i munnen (äta). Iönss ååtte då han hemm kom til siith huarken matth öl heller brödh han en gångh kunne stinge i sin mvn. UpplDomb. 7: 95 (1557). (Bönderna i den eldhärjade byn) hava ej heller en ”beta” mat att stinga under sina tänder, utan det de av kristet folk tiggia. NorrlS 14: 65 (1583).
b) (†) i vissa bildl. uttr.
γ) stinga ngt under (någon) stol, sticka under stol med ngt (se STICKA, v.1 I 9 q ε). G1R 1: 63 (1523: noghen). PErici Musæus 5: 105 b (1582).
δ) stinga handen i barmen, betecknande att ngn är overksam l. lättjefull. Then late stinger handena j barmen. SalOrdspr. 26: 15 (öv. 1536; Bib. 1917: sticker sin hand i fatet).
10) (†) = STICKA, v.1 I 14. (Tiggare) läta sigh nöya, medh een liten hielp, som man stinger them j handena. LPetri 1Post. T 8 a (1555).
11) (†) i hemlighet föra (ngn l. ngt) ngnstädes (för att gömma honom l. det); utom i särsk. förb. anträffat bl. i vissa uttr.; i uttr. stinga ngn l. ngt av vägen l. av landet l. riket, (i hemlighet) föra bort ngn l. ngt l. föra ngn l. ngt ur vägen l. ur landet l. undansnilla ngt, stinga ngt under ngt, hemligen inmänga l. insmussla ngt bland ngt; äv. intr., i uttr. stinga av landet, i hemlighet bege sig ur landet; äv. (ss. senare led i ssgr): gömma l. dölja (ngn l. ngt) l. undertrycka (ngt) o. d.; jfr STICKA, v.1 I 15, 16. Maa tw .. ranszaka j hans gömer om ther finnes inthit silffuer som .. lönliga stingis wtaff landit nær han faar tilfelle. G1R 2: 137 (1525). Så att thu icke stinger the bäste (av pärlorna) aff wägenn, och sänder oss the ringeste. Därs. 16: 211 (1544). Därs. 29: 74 (1559; intr.). PrivSvStäd. 3: 454 (1583: stungett .. vdaff riikett; med avs. på spannmål). Så denne handell icke kan ware vthen någon mistanka at der vnder skall ware fremmande godz och blifwe stunget, eller (osv.). Stiernman Com. 1: 344 (1586). (Uppviglarens) Medhållare .. stungo honom aff wägen öfwer Grentzen in vthi Norige. Girs G1 90 (c. 1630). — jfr BORT-, FÖR-, IN-, NED-, UND-, UNDAN-, UNDER-STINGA.
12) = STICKA, v.1 I 18; utom i slutet i sht i fråga om kroppslig smärta utan yttre orsak (betingad av förhållanden i kroppen). Werck medh stingande. BOlavi 44 a (1578). (En blodåder i huvudet) kan .. vplåtas för klådigh Ögon, och när såsom thet stinger vthi them såsom man stunge medh nåålar. Månsson Åderlåt. 7 (1642); jfr 1. KarlstT 1895, nr 1719, s. 3 (om tandvärk). Snön ryker likt ett vitt töcken i den rasande stormen, den förblindar mig och stinger som eld i ansiktet. Macfie o. Westerlund Wasaw. 226 (1935). Källvattnet var kallt, det skulle stinga hennes skinn som ispilar. Moberg Rid 319 (1941). Jag hällde upp en mörk och stingande konjak. Edlund Chandler Syst. 229 (1950). Känna en stingande smärta i ryggen. SvHandordb. (1966). — jfr LEVRE-STINGANDE o. VÄRK-STUNGEN. — särsk. motsv. STICKA, v.1 I 18 a, om solen l. om (starkt) ljus o. d., med obj. betecknande person l. ngns ögon o. d.; äv. utan obj. Herren är tin skugge offuer tina höghra hand / At solen icke scal stinga tich om daghen, eller månen om nattena. Psalt. 121: 6 (öv. 1536; Bib. 1917: skada). Den kalkslagna, hvitmenade kammarväggen .. hvarpå .. solen starkt och obarmhertigt kastade strålar, som stungo den sjukes febersvaga ögon. Almqvist Mål. 50 (1840). Är hans hjerna väl af solen stungen? Jolin UHansDr 92 (1860). Jag är så trött, / och ljuset stinger mig så skoningslöst / igenom dok och sänkta ögonlock. Hallström LegDr. 69 (1908). Björck K12Stövl. 128 (1954; om strålkastarljus, i bild). jfr SOL-STUNGEN.
13) (numera bl. tillf.) i överförd anv., i fråga om smak- l. luktförnimmelse, = STICKA, v.1 I 19 (särsk. om lukt, med avs. på näsa); äv. i fråga om hörselförnimmelse (särsk. i p. pr., om skri o. d.: skärande; se SKÄRA, v.2 30 b ε). Den lukt .. hvaraf sig stungen / Hvar näsa känner, den som bocken har. Kullberg Ariosto 2: 84 (1865). Åsnan gav upp ett stingande skri mot månen och skyn. Gyllensten Grott. 61 (1973).
14) i mer l. mindre bildl. anv. av 12 o. 13, = STICKA, v.1 I 21. Stoor ångest och Smärta, / Migh stinger i Bröst, och Hierteroot. Dalius Valet A 7 b (1681). Sanningens starcke strålar lysa och stinga them för starckt i ögonen. Swedberg Lefw. 577 (1729). Jag vill känna / hat bränna, / afund stinga. Fröding NyttGam. 22 (1897). En stingande oro grep oss alla. Gripenberg Folkvilj. 9 (1918). Gyllensten Grott. 65 (1973). — särsk.
a) = STICKA, v.1 I 21 b; förr äv. i uttr. stinga på ngn, med ord sticka ngn (jfr STICKA, v.1 I 21 b α). Then som hwastalugh är, han stinger såsom itt swerd, men the wises tunga är helsosam. SalOrdspr. 12: 18 (öv. 1536). Brenner Dikt. 2: 104 (1696: på). Nog kunde min Herr Censor, tycks mig, låta stå något litet spitsigt ord här och där, oftare än han giör, och låta dem dundra länge nog, som deraf finna sig stungne. Dalin Arg. 2: 146 (1734, 1754). Det var stingande ord om ”arbetarnes slafveri” (i tidningsartikeln). Virén Skizz. 85 (1890). Hans (dvs. Prometheus') och Hermes' samtal (i Aischylos' drama ”Den fjättrade Prometheus”) är en följd av vassa värjstötar, varenda en avsedd att stinga och såra. Hedén 3: 240 (1925). Olsson i 3SAH LXXIV. 1: 58 (1966; i p. pr., om satir).
b) motsv. STICKA, v.1 I 21 c. Blicken hade redan stungit Josef. Han höjde förmanande pekfingret. Krusenstjerna Pahlen 6: 225 (1935).
c) om lättja l. galenskap l. annan ss. negativ betraktad inställning l. sinnesförfattning o. d.: anfäkta l. ansätta l. gripa (ngn); jfr STICKA, v.1 I 21 d. Lätthien begynner allreede stinge them (dvs. de nyvärvade knektarna). G1R 16: 73 (1544). Surrogat för Jean-Paul? För den galenskap som stang mig i Frankrike. Olofsson Möte 81 (1966).
II. refl.
1) (tillf.) = STICKA, v.1 II 2; särsk. i uttr. stinga sig på ngt. Åkermen, som sigh .. medh misznöie på tisteltaggarna stungit hafva. Schück VittA 3: 374 (i handl. fr. 1685; i bild).
2) (†) betecknande att ngn sticker ett stickvapen i l. genom (del av) sin egen kropp (o. på så sätt begår självmord); äv. i uttr. stinga sig själv ihjäl l. till döds; jfr STICKA, v.1 II 3. Samma dagh(e)n han skulle gåå til dødh(e)n hade han stungit sich genom bådha hend(er)ne och bådha føt(er)ne och jtt holl j sidhona m(edh) en stoor knijff. OPetri Tb. 154 (1527). Kan så illa hända, att någor .. dränker eller stinger sigh sielff i hiäl. Lagförsl. 476 (c. 1606). Muræus Arndt 1: 239 (1647: til dödz).
3) (†) komma fram l. visa sig; dels i den särsk. förb. STINGA SIG FRAM, dels i uttr. stinga sig ur marken, om växt: sticka upp ur marken; jfr STICKA, v.1 II 5. Brenner Dikt. 2: 81 (1723).
4) (†) i uttr. betecknande att ngn (snabbt o. förstulet) beger sig iväg l. beger sig ngnstädes (för att gömma sig l. hålla sig undan); i uttr. stinga sig (ut)av vägen (sin kos) l. utav landet l. riket l. tjänsten l. stinga sig över en sida (jfr SIDA, sbst. 16 b); jfr STICKA, v.1 II 6, 7. Han achter att stinge sich aff wägen för änn mann weet ther ett ord aff. G1R 16: 205 (1544). LPetri 2Post. 178 a (1555: offuer een sijdho). G1R 28: 491 (1558: stinge sig utaff vägenn sijnn kos). HH XIII. 1: 275 (1566: vdaff tiänistenn). (De) stunge sigh hemligen vtaff Landet. Tegel G1 2: 346 (1622). Därs. (: vtaff Rijkedh). — jfr BORT-, FÖR-, UND-STINGA. — särsk. (†) i vissa uttr.
b) stinga sig till havsbottnen, dyka o. sålunda komma ned till havsbottnen; jfr STICKA, v.1 II 7 d. Dalin Hist. 1: 259 (1747).
III. dep.
1) (i sht i vitter stil) (ha för vana att) sticka (se STICKA, v.1 I 2, 3) l. stickas (se STICKA, v.1 III 1); numera nästan bl. mer l. mindre bildl., i fråga om att sticka med ord (se STICKA, v.1 I 21 b); jfr I 14 a. Stingas .. t. ex. med knifwar. Nordforss (1805). Det är min önskan att pennan i min hand måtte forma sig till en pensel för lifvets färger, icke till ett småsinthetens vapen att stingas med. VBenedictsson (1886) hos Lundegård Benedictsson 364. Han skulle alls inget kaffe ha .. Nej, du drack väl kaffe, innan du gick hemifrån, stingades Gabriel dumgrovt. Rosendahl Lojäg. 50 (1956).
2) (numera i sht i vitter stil) = STICKA, v.1 III 2; äv. bildl. Biet (dvs. tidningen Svenska biet) har mycket tagit upp sig, sänder ut den ena svärmen efter den andra, surrar och stinges. Beskow i 3SAH XLVIII. 2: 75 (1840). Myrorna hafwa ingen gadd och kunna icke stingas. Berlin Lsb. 132 (1852). Skorpioner hafva dålig reputation, och denne tycktes verkligen ega så god vilja att få stingas med sin krokiga stjert, att (osv.). Lundgren MålAnt. 1: 312 (1870). (Indianerna) lärde oss .. var vi skulle leta vildbinas honung, vilka som stungos och icke stungos. Armfelt VildmPar. 198 (1920).
3) (i sht i vitter stil) = STICKA, v.1 III 3. Törnet stings i rosenkransen. FGrafström Dikt. 118 (1853). Heidenstam NDikt. 173 (1899, 1915; om enar).
Särsk. förb.: STINGA AV. (†) till I 9: stöta l. driva bort l. iväg (ngn). LPetri Sir. 12: 12 (1561; Apokr. 1921: stöta omkull). —
STINGA IFRÅN SIG10 04 0. (numera bl. tillf.) till I 1: försvara sig gm att stinga; särsk. bildl. (motsv. stinga I 1 d). Om än Diefwulen och hans Partij biuda til at stinga ifrån sig .. som Tistel och Törne, at (osv.). Rudbeckius KonReg. 456 (1619); jfr stinga I 6. —
STINGA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32.
1) [fsv. stinga igenom] (numera bl. tillf.) till I 1: genomborra (ngn l. ngt, med stickvapen o. d.); äv. bildl.; jfr sticka igenom I 3. Dragh titt swerd vth och sting migh igenom ther medh. 1Sam. 31: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: genomborra). De andra fåglarna bryta tystnaden, denne (dvs. svarthättan) stinger midt igenom den. Gellerstedt Hult 169 (1906); jfr stinga I 13. jfr genomstinga.
2) (†) till I 12 slutet, om solen: med stickande ljus o. värme komma igenom (hindrande moln o. d.); anträffat bl. bildl., om Guds nåd o. godhet. LPetri 1Post. Förspr. 3 b (1555). —
1) [fsv. stinga in (svärd i skida)] till I 8: sticka in (ngt ngnstädes; se sticka in I 2). Vppå the fyra hörnen .. hardt vnder listonne skola ringana wara, at man må stinga stenger ther in och bära bordet. 2Mos. 25: 27 (Bib. 1541; Bib. 1917: skjutas in). Lind (1749).
2) till I 11: i hemlighet föra in (ngn l. ngt ngnstädes), smyga in; äv. bildl. Ssom wij fförnummith haffwa Aff noger breff Som oss tiil handa kompne ære Taa war teras act j Danmark At stinga hertogen (som senare blev konung Fredrik I i Danmark) her in [i] Swerige, fför herre och kung. G1R 1: 120 (1523). Någre Mandater skole ware förhanden, som ifrå Polend komne äre och the afwekne förrädhere sampt med then Papisthiske hopen achte att stinge hijt in i rijket. SUFinlH 2: 19 (1603).
3) till II 4, refl., i uttr. stinga sig in (ngnstädes), smyga sig in (ngnstädes); jfr sticka in II 3. G1R 15: 133 (1543). HH 20: 105 (c. 1580). —
STINGA SIG BORT. (†) till II 4: (snabbt o. förstulet) bege sig bort (för att gömma sig l. hålla sig undan). 2Mack. 6: 11 (Bib. 1541). Schroderus Os. 2: 194 (1635). jfr bortstinga. —
STINGA SIG EMELLAN. (†) till II 4: smyga l. lista sig in emellan (ngra l. olika saker); äv. bildl. Saa ath iak motte faa Skaane qwiit och frii in, för æn hertoghen (av Holstein) eller nogre andre stinga siigh ther i mellom. G1R 1: 59 (1523). Lijka som dieflanar .. medh theras lögn stinga sigh emellan Lärare och åhörare, och (osv.). PErici Musæus 3: 151 a (1582). —
STINGA SIG FRAM. (†) till II 3: (förstulet) komma fram l. visa sig (i en öppning); jfr sticka fram II. Celsius G1 2: 102 (1753). —
STINGA SIG FÖRBI. (†) till II 4, intr.: i hemlighet ta sig förbi, smyga sig förbi. Stiernman Com. 1: 508 (1606). —
STINGA TILL10 4.
1) (i sht i vitter stil) till I 1: sticka till (se sticka till I 1); särsk. bildl. (motsv. stinga I 14). Svartsjukan / Kanhända stinger till ett ögonblick. Ridderstad SDikt. 2: 40 (1858). Det stang till i hjärtat att se henne hålla en annan i handen. Lundell Jack 121 (1976).
2) till I 5, om bi l. mygga o. d.: sticka till (se sticka till I 3). Gosselman Col. 1: 128 (1828; i bild). —
STINGA TILLHOPA. (†) till I 9, bildl., i uttr. stinga sina huvud tillhopa, slå sina huvud ihop (se huvud 2 a α); jfr sticka ihop 5. LfF 1879, s. 11. —
STINGA UNDAN. (†)
1) till I 11: sticka undan (ngt; se sticka undan I 1). G1R 25: 365 (1555). Lind (1749). jfr undanstinga.
2) till II 4, refl. i uttr. stinga sig undan, (i avsikt att gömma sig l. hålla sig dold) bege sig undan (ngnstädes); äv. dels: gömma sig l. hålla sig undan, dels: (i hemlighet) bege sig bort ifrån (ngt l. ngn), dels: undanhålla sig ifrån (ngt som utgör en plikt); jfr sticka undan I 2, II. Then ene stinger sig vndan hijt, och then andre tijt (för att undgå värvning till örlogsflottan). G1R 15: 226 (1543). (I Sthm) vill alle man stinge sigh undan stadzens tunge. Därs. 24: 417 (1554). (En del av knektarna från Smål.) haffve stungedt sigh undan hopen oc hem igen. Därs. 26: 540 (1556). Nohrborg 975 (c. 1765). —
STINGA UPP10 4 l. OPP4. [fsv. stinga up] (numera bl. tillf.) till I 1: med spetsigt verktyg åstadkomma (hål i ngt); jfr sticka upp I 2. Broman Glys. 3: 72 (c. 1730). jfr uppstinga. —
STINGA UT10 4. [fsv. stinga ut] (i sht i högre stil) till I 1, med avs. på öga: sticka ut (se sticka ut I 1); särsk. i uttr. stinga ut ögonen (förr äv. ögonen ut) på ngn l. stinga ut ngns ögon (förr äv. stinga ngn ögonen ut l. ut ögonen); äv. bildl. (De) stungo honom öghonen vth. Dom. 16: 21 (Bib. 1541; Bib. 1917: stucko ut). (Kejsar Konstantin VI) leet .. stinga ögonen vth på sin Fadherbroder. Schroderus Sleid. 123 (1610). (Då man förespråkar sparsamhet) knorra somlige, som wille man stinga dem ut ögonen. SedolärMercur. 2: nr 13, s. 3 (1731). Hagberg Shaksp. 2: 299 (1847; bildl.). Stinga ut ngns ögon. Auerbach (1913). jfr utstinga.
Ssgr: A (Anm. Ssgn sting-fluga kan möjl. äv. hänföras till sting, sbst.2): (I 5) STING-FLUGA. (numera i sht i vissa trakter) stickfluga; äv. om styng (jfr sting, sbst.2). Stugu-flugor, Sting-flugor och Spyflugor. Lenæus Delsbo 158 (1736, 1764). Möller (1790; om oxstynget). Dalin (1854; om flugan Stomoxys calcitrans Lin.). (Kvigan) lade iväg .. bort genom skogen, alldeles som då kor råkar ut för stingflugor. ArkNorrlHembygdsf. 1923, s. 59. Östergren (1946; med hänv. till stickfluga). —
(I 1) -PINNE. (inregistrerad varubeteckning för en) av en pinne (vanl. av plast, vanl. med en i ytterändan fäst liten flagga l. dyl.) bestående skyddsanordning för cyklist, avsedd att fästas vid cykeln så att den sticker ut i körbanan för att tvinga bilar att hålla väl ut från cyklisten. ÖgCorr. 1/6 1968, Bil. s. 4. —
(I 5, 7) -ROCKA. [jfr t. stechroche, eng. sting ray] zool. rocka (se rocka, sbst.1 1) tillhörande (den i sht i tropiska hav förekommande) familjen Trygonidae (vilkas arter kännetecknas av en ss. vapen använd pisksnärtliknande stjärt med gifttagg l. gifttaggar); särsk. om den i Europa förekommande arten Dasyatis (Trygon) pastinaca Lin. (äv. kallad europeisk stingrocka). Lönnberg AnfDjurr. 24 (1901). DjurVärld 5: 361 (1961: Den europeiska). —
(I 1) -SVÄRD. (sting- 1650. stingo- 1619) (†) sticksvärd (se d. o. 1). Bullernæsius Lögn. 153 (1619). BoupptSthm 20/4 1650. —
(I 12 slutet) -VIT. (i sht i vitter stil) om ljusstråle o. d.: stickande vit. GbgP 1957, nr 179, s. 20. —
(I 1) -VÄRJA. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) stickvärja. BoupptSthm 15/9 1659. Strindberg SvFolk. 1: 314 (1882; om medeltida förh.).
C (†): STINGO-SVÄRD, se A.
Avledn.: STINGLIG, adj. (†) till I 14 a: stingslig (se d. o. 1). Altså skal een huusmoder icke wara bitter, hwasz, kräszligh och stingligh emot sin man. ALaurentii Fischer 282 (1618). —
STINGSLIG, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content