SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1997  
STÅNKA stoŋ3ka2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(-stankan, sg. best. 1781 (: Ölstankan). ståndka c. 1755. stånka (-ck-) 1688 (: Öl-Stånkan, sg. best.) osv.)
Etymologi
[diminutivbildning till STÅNDA, sbst. — Jfr STUNK]
(i sht i skildring av ä. förh.) dryckeskärl l. skänkkanna, vanl. upptill avsmalnande o. med ledat lock o. grepe; särsk. (o. urspr.) om sådant medeltida dryckeskärl osv. i laggat trä för öl l. svagdricka; äv. med inbegrepp av l. om innehållet; jfr SEJDEL, STÄNNIKA. En stor ståncka. Serenius Ooo 1 b (1734). Mer jag stånkan nu skakar, / Klang, hvad den Vörten mig smakar! Bellman (BellmS) 1: 263 (c. 1785, 1790). Du får springa / I källarn ned och tappa mig en stånka / Af samma öl som kungen drack här sednast. Braun Z 115 (1858). Det är sång och hurrande kring stånkorna af en. Karlfeldt FlPom. 18 (1906). En laggad stånka. Erixon Södermanl. 56 (1924). Fridegård Offerrök 102 (1949). — jfr PEL-, TRÄ-, ÖL-STÅNKA.
Ssgr (i sht i skildring av ä. förh.): STÅNK-LOCK. jfr lock, sbst.2 Levertin 23: 113 (1888).
-TALS, adv. i stånkor; till en myckenhet av flera stånkor. CIHallman 287 (1778).
Spoiler title
Spoiler content