[fsv. standa, sv. dial. stånda, stånna; jfr mlt. stande, fht. standa, mht. stande (t. stande); till STÅNDA, v.1 (o. STÅND, sbst.1).— Jfr STÅNKA, sbst.1]
1) (numera bl. i fackspr. l. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) benämning på olika typer av (stora) stående kärl (med lock) använda l. avsedda ss. matförvarings- l. dryckeskärl; särsk. om sådant kärl av trä, laggat l. åstadkommet gm urgröpning av en stock o. d.; ofta liktydigt med: stor tunna l. stort kar. VadstKlUppbB 85(1556). Erich Larson hafuer kiöpt en stånde öll af h. Ingeborg i Enga. KamKollP 1: 206 (1621). D(hen) 29 Julij gick hon dhes ladugård forbij, stijger ther in och uthi Stallen fant stående Een Stånda medh Korn, Eett stycke Dito af Eeke medh Malt, några fläsk och een hoop med Anijs. VRP 1690, s. 544. Laggade eller ur en ihålig stock uthuggna ståndor förekomma i alla svenska bygder som mjöl- eller matförvaringskärl. Erixon FolklMöbelkult. 1: 129(1938; om ä. förh.). — jfr BIR-,GÖRE-,KOPPAR-,LOCKA-,MJÖL-,SALT-,SMÖR-, SPISÖL-, ÖL-STÅNDA m. fl.
2) bildl., ss. skymflig benämning på kvinna; i ssgn SKIT-STÅNDA.
