SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1997  
STÄD stä4d, sbst.4, n. // ig. Anm. Adjektiviskt, böjt bestämningsord rättar sig stundom efter individens genus: ”Nej, hör nu så herrn kan driva med en stackare”, avbröt vårt ”städ”, helt förbryllad av min vältalighet. Wieselgren Paris Banz. 11 (1926); best. -et; pl. =.
Etymologi
[sannol. utlöst ur ssgr med förleden STÄD- (se STÄDA, v.1), ss. STÄD-HJÄLP, med anslutning i fråga om genus till (HEM)BITRÄDE (o. möjligen äv., skämts., till STÄD, sbst.5)]
(numera bl. mera tillf., vard.) städerska, (kvinnlig) städhjälp. Landsm. XVIII. 8: 40 (1865). Ett .. förslag det föreningen ville hos fadern anhålla om att få fröken Lundström anställd som städ. Carlsson HelaSthm 361 (1912). Det var mitt städ, / mitt gamla hederliga städ, / tandlös och hundraårig. Bergquist Ro 59 (1921). Städet Lina, .. ett gammalt tidlöst väsen som sett studentgenerationerna komma och gå. Siwertz Ung 151 (1949). — jfr STUDENT-STÄD.
Spoiler title
Spoiler content