publicerad: 1997
STÄD stä4d, sbst.5, n.; best. -et (i ä. språkprov äv. att hänföra till sg. städe, Jes. 41: 7 (Bib. 1541) osv.); pl. = (HSH 37: 4 (1529: spikstädh) osv.) ((†) stän Löfgren TenngjH I. 2: 247 (i handl. fr. 1702), Rinman JärnH 1018 (1782)); förr äv. STÄDE, n. (3SthmTb. 3: 63 (1600: smidiestäde)); best. -et (se ovan); pl. = (3SthmTb. 3: 63 (1600: smidiestäde)) l. -en (BoupptSthm 1676, s. 314 a (: Skrufstäden), Kiellberg KonstnHandtv. Kopparsl. 4 (1753: Smediestäden)).
Ordformer
(sted (-ee-, -dh) 1543—1684 (: Skrufstedh). stede- (-dh-) i ssgr 1544 (: Stedhe Stockenn)—1550 (: stede stocken). stedt 1699 (: Skrufstedt, Smidstedt). stä (-æ, -ää) 1679 (: Stää hacka)—1807 (: Stäkubb). städ (-æ-, -äe-, -ää-, -dh) 1527 osv. städe 1600 (: smidiestäde, pl.)—1753 (: Smediestäden, pl.), 1885. städtet, sg. best. 1549)
Etymologi
[fsv. stäþ, n., o. stäþi, m.; jfr fdan. o. dan. dial. sted (d. dial. -stede), fvn. steði, m., nor. ste, sted; jfr äv. (det från fvn. lånade) meng. stiþe, steþi (eng. stith, stithy); avledn. av STAD, adj. (se STA, adj.); städe möjl. till STÄD, sbst.5 — Jfr STÄDJA, sbst.1]
1) om ett för användning ss. underlag för arbetsstycke vid smidning l. hamring o. d. avsett, jämförelsevis tungt, ofta med sparrhorn försett o. numera vanligen av (gjutet) stål tillverkat redskap med oftast platt, med hål för sänken försedd ban (se BANA, sbst.1 6 b); äv. om maskindel o. d. med motsvarande l. liknande anv. (se b); jfr AMBULT. G1R 4: 37 (1527). Silfret, som skall proberas, utbultas helt tunt med polerad hammare på poleradt städ och klippes i små rutor. Scheffer ChemFörel. 293 (c. 1750). Städen göras .. af jern, och stålas på banen. Almroth Karmarsch 392 (1839). Städ af sten, använda .. i smedjor. Dybeck Runa 1850, s. 32. Städet bör (vid hästskosmide) väga omkring 125 kg. och hafva sparrhorn. Bergman Hofbesl. 65 (1905). Aldrig ville han göra något, varken stå vid städet eller sälja det färdiga smidet. Tillhagen Taikon 228 (1946). Martinson GräsThule 51 (1958). — jfr BOKAR-, BÄNK-, DRIV-, HAMMAR-, HAND-, HARNESK-, HUGG-, KLENSMEDJE-, KLENSMEDS-, KLENSMIDES-, LIGG-, NÄBB-, PALJETT-, PEN-, PLÅT-, RIKT-, RÄCK-, SICK-, SILVERSMEDS-, SKO-, SKRUV-, SKÖLPE-, SLÄP-, SMED-, SMEDJE-, SMID-, SMIDES-, SPARR-, SPIK-, SPORR-, TACKJÄRNS-STÄD m. fl. — särsk.
a) i ordspr. l. ordspråksliknande talesätt. Han står emillan Hammar och Städh .. (dvs.) Han är stadd i fahra. Grubb 308 (1665). Är du städ var tålig, är du hammare slå till! Ström SvenskOrdspr. 233 (1926).
b) (i fackspr.) i maskin l. maskinell anläggning: del vars funktion motsvarar l. liknar ett städs. Inuentarium til Stonge Jerns Hamarenn (:) Hamar .. Städh. Meyerson VapArboga 217 (i handl. fr. 1550). JernkA 1887, s. 221 (vid malmbokning). — jfr DJUPHAMMAR-, KNIPP-, REVOLVER-STÄD.
2) i oeg. l. utvidgad anv., om ngt som liknar l. erinrar om l. används ss. ett städ (i bet. 1). UB 4: 415 (1873; om gipsskiva vid formning av fajans). Städ, (dvs.) benämning som ibland gives åt kontaktstycket (i en motor) (på grund av att kontakten på ”hammaren” (avbrytarearmen) så att säga slår emot kontakten på kontaktstycket). Nerén (1930). — särsk.
a) tele. på telegrafnyckel: arbetskontakt mot vilken nyckelns hävstång bringas att ligga an för att gm strömmens slutande åstadkomma telegrafsignal. Punkt eller prick på pappersrimsan (vid telegrafering) .. åstadkommes derigenom, att nyckelns häfstång .. hålles blott ett ögonblick i beröring med städet. Nyström Telegr. 22 (1869). 2SvUppslB 28: 1211 (1954).
b) [efter lat. incus, städ] anat. företrädesvis i sg. best.: i mellanörat befintligt jämförelsevis tjockt, mot hammaren (se HAMMARE, sbst.2 1 g) o. stigbygeln (se STIGBYGEL 2 slutet) ledande hörselben genom vilket hammarens från trumhinnan kommande ljudvibrationer förmedlas till stigbygeln o. innerörat. Forsius Phys. 231 (1611). Städet .. (dvs.) ett av de tre mot varandra ledande hörselben i mellanörat som förmedlar trumhinnans vibrationer till hörsellabyrinten. Lindskog o. Zetterberg (1981).
c) meteorol. på toppen av vissa moln (bymoln): utbredd städliknande formation med fiberaktig o. fjädermolnliknande struktur. BokNat. Mater. 370 (1953). Snart når molnet en höjd av 6 000—12 000 m där toppen ”isas” och kröns av ett ”städ” — ett cumulonimbusmoln (åskmoln) har bildats. ÖgCorr. 12⁄7 1968, s. 16.
Ssgr (i allm. till 1, 1 b): A: STÄD-BAN. tekn. på städ: ban (se bana, sbst.1 6 b). Rinman Jernförädl. 163 (1772). UB 4: 248 (1873); jfr Holmkvist BergslHyttspr. (1945). —
-HACKA. numera bl. i skildring av ä. förh. i hammarsmedja: hacka avsedd för bl. a. borttagning av slagg från städ. BoupptSthm 1680, s. 367 a, Bil. (1679). —
-HUGGA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med avs. på en för ändamålet upphettad yxa (med skadad egg): stöta l. hugga i städ så att (den skadade) eggen blir tjock (o. jämn). NorrlS 1—6: 342 (1565). Levander DalBondek. 2: 78 (1944). —
-KABB l. -KABBE. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr kabb, sbst.1 1, o. -stabbe. König Mec. 167 (1752). —
-KANT. kant på städ (särsk. om kant i 90 graders vinkel); jfr -bryn. Rinman JärnH 191 (1782). Rydberg Vap. 70 (1891). —
-SKROT. [jfr t. schrot, kloss, kubbe (jfr äv. den etymologiska parentesen under skrot 7)] (†) = -stabbe. BoupptRasbo 1769. —
-SKÅL. (i sht förr) skålliknande, ovanpå städstabbe vilande (vanligen av gjutgods bestående) underlag till städ i hammarsmedja o. d. Rinman Jernförädl. 147 (1772). —
-STABBE, äv. -STABB. metall. = stabbe 1 c; jfr -kabb, -kloss, -kubb, -skrot. InventAvesta 1669, fol. 427 a. Cnattingius (1878, 1894; om förband). SvTeknOrdb. 260 (1946; om underbyggnad). jfr räckhammar-städstabbe. —
-STAMP. (†) om stamp (se stamp, sbst.1 1 b) för skrotning (se skrota, v.1 1). Steedstamp 1 .. Skrufstädh 2. GripshR 1607, s. 61 (i klensmedjan). —
-STOCK. (städ- 1611 osv. städe- 1544 (: Stedhe Stockenn)—1550) jfr stock, sbst.1 2, o. -stabbe. VästmHandl. 1544, 2: ÅrlRänta s. 186 b. Rinman 2: 893 (1789). —
B (†): STÄDE-STOCK, se A.
Spoiler title
Spoiler content