STÄV stä4v, sbst.3, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr d. stev, omkväde; av fvn. stef, tidsperiod, omkväde, vers (o. nor. stev, omkväde, vers); avledn. av stammen i STAV, sbst.2, med grundbet.: ngt fastställt l. dyl. — Jfr STÄV, sbst.4]
litt.-vet. omkväde (i isländsk drapa); äv. om folklig (i sht norsk) dikt i enstrofig form (som sjungits vid arbete, dans o. fest); jfr ORDSTÄV 2. Afzelius Sag. 3: 12 (1841). Ett stort antal norska folkvisor och stäv från medeltiden är upptecknat. 3NF 14: 1258 (1931). FoF 1939, s. 81.
