STÖKA, v.2 -ade.
Etymologi
[sannol. felaktig uppsnyggning av sv. dial. ståka, gå stötande med fötterna, bullra, larma, stoja, motsv. nor. ståke, stoja, ha bråttom, etymologiskt identiskt med STOKA. — Jfr STÖKA, v.1]
(†) (planlöst) ströva l. vandra o. d.; anträffat bl. i de särsk. förb. STÖKA AV, OMKRING.
Särsk. förb. (†): STÖKA AV. (planlöst) ströva l. ge sig iväg o. d. Sehlstedt 1: 131 (1853, 1861). —
STÖKA OMKRING. (planlöst) vandra l. ströva l. spankulera omkring. Här om dagen, när jag uti min enfaldige tanckfrihet, geck och stökade omkring här i Staden (London), tittade jag in (osv.). Kling Spect. C 1 a (1734).
SAOB
