STÖK stø4k, sbst.2, n.; best. -et.
(vard.)
1) om handlingen att stöka (se STÖKA, v.1 1), stökande, pyssel; bestyr; ofta: (stor)städning, (stor)rengöring; vanl. med inbegrepp av brådska l. jäkt l. oreda o. d.; förr äv. dels i uttr. stå i stök, om våning: vara stökig (se STÖKIG, adj.2 1), dels konkret, om ngt som åstadkommer stök (i ovan anförd bet.). Bägge Systrarna hälsa Bägge bröderne, och ursächta at de i dag intet skrifva. De hafva hafft händerna fulla med stöök och syslor til resan. Bark Bref 1: 162 (1704). Weste FörslSAOB (c. 1817; äv. konkret). Man springer, — hör, man pratar och man skrattar! / Det är ett stök, en brådska. Sturzen-Becker 4: 34 (1862). Våningen står i sitt stök och luktar af kamfer och malört (vid sommarflyttningen). Strindberg Fagerv. 81 (1902). (Till) allmänna sedvänjor (vid jul) .. hör väl allt stöket med julmaten. Wigforss Minn. 1: 42 (1950). jfr FLYTT-, JUL-, STOR-STÖK m. fl.
2) i bildl. anv. av 1; särsk. om rastlöst l. oroligt (o. bullersamt) liv l. livlig rörelse o. d. Auerbach (1913). Stök och stoj hörs hastigt uppstå på de lapska barnens lekplats. Collinder Kalev. 102 (1948). Den fräscha grönskan, som tycktes som ett vänligt under i storstadens stök. Siwertz Pagoden 235 (1954).
Ssgr, se stöka, v.1 ssgr.
SAOB
