[av t. störrig, störrisch, styv, hård, halsstarrig, egensinnig; till t. storren, m., träbit, kloss (fht. storro, mht. storre), till fht. storrēn, skjuta l. sticka upp (mht. storren, stå ut styvt, sticka styvt ut, t. storren, äv.: vara motspänstig); rotbesläktat med STARRAo. STARK.— Jfr STURRISK,STÖRA, v.2, 3]
(†) egensinnig, halsstarrig. När .. (en regent) ibland them (dvs. sitt folk) wil medh woldsamligheet infalla, och vnderstår sigh thet samma medh itt störrigt eghensinnigt hufwud at regera, så kastar han sigh sielff i vndersåternas haat. Forsius Fosz 589(1621).
SAOB
