SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1997  
STÖRTA, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Bergman Jordkl. 81 (1766), Nilsson Dagb. 161 (1816, 1879: brådstörtor)), äv. -er (Hisinger Ant. 2: 35 (1820: brådstörter)); äv. STÖRTE, r. l. m.? l. f.?, anträffat bl. i ssgn BRÅD-STÖRTE (Serenius 27 (1741)).
Ordformer
(-a 1847 (ss. uppslagsord). -a 1773 (efter prep.). -e 1741 (: brådstörte, ss. uppslagsord))
Etymologi
[till STÖRTA, v.]
(†) brant höjd; stup. Bergman Jordkl. 81 (1766). Mittemot sudöstra störtan är på andra sidan om strömmen en motsvarande högd. Därs. 1: 258 (1773). Meurman (1847). — jfr BRÅD-STÖRTA.
Spoiler title
Spoiler content