SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1997  
SUBJEKTIV sub4jekti1v, äv. 302 l. 104, adj. -are; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. -ject-, -if)
Etymologi
[liksom t. subjektiv, eng. subjective, fr. subjectif, av senlat. subiectivus, avledn. av subiectum (se SUBJEKT, sbst.). — Jfr SUBJEKTIVERA, SUBJEKTIVISERA, SUBJEKTIVISM, SUBJEKTIVITET]
1) jur. motsv. SUBJEKT, sbst. 7: som gäller l. avser subjekt; särsk. i uttr. subjektiv rätt, rätt l. rättighet som avser enskild person (motsatt: objektiv rätt); äv. i uttr. subjektivt rekvisit, se REKVISIT 4. (Birger Jarl) utgick .. redan från den synpunkten, att brottens subjectiva imputation är lika personlig, som den brottsliga handlingen. Nordström Samh. 2: 95 (1840). Enligt gällande praxis vore det utan vidare klart, att vid rattfylleri det subjektiva kravet vore uppfyllt, om föraren insåg, att det medel han intagit hade rusgivande verkan. 1NJA 1956, s. 72. BonnierLex. 13: 840 (1966: subjektiv rätt). — särsk. (†) om (beskaffenhet av) skatt: som är l. avser subjektskatt. NordT 1926, s. 569.
2) (i fackspr., i sht filos.) motsv. SUBJEKT, sbst. 8: som (blott) tillhör l. avser l. rör l. är relaterad till ett subjekt l. subjektet; som faller inom l. avser den exklusivt personliga sidan av det upplevda; som inte objektivt kan iakttagas; personlig (se d. o. 4), individuell; motsatt: objektiv (se d. o. I 2); jfr 3. LittT 1795, s. 262 (om övertygelse). Hvad har det för verklig sanning, som blott är subjektivt, ej kan ses af hvem som helst? Almqvist Amor. 213 (1839). (Den filosofiintresserade vännen) började .. överbevisa Jonas om plåtkaminens subjektivt ideala natur. Siwertz JoDr. 43 (1928). (Den gammallutherska pietismen) satte den subjektiva upplevelsen före det objektiva tillägnandet. Nyberg i 3SAH LXII. 2: 209 (1951). Regnéll Sem. 45 (1958). — jfr TRANS-SUBJEKTIV. — särsk.
a) med. om sinnesförnimmelse (t. ex. smärta) o. d. hos patient: som blott upplevs l. uppges av patienten (men icke objektivt kan iakttas); om sinne: som blott återger subjektiva intryck; om bild l. färg o. d.: som icke återger verkligheten (det verkliga bildföremålet o. d.) utan åstadkommer l. utgör en av andra omständigheter påverkad förnimmelse. Om man betraktar ett färgadt föremål på en färgad grund; t. ex. en orangefärgad rektangel på en röd grund, så åstadkommer rektangeln en blå, och grunden en grön subjektiv bild. Edlund ÅrsbVetA 1852, s. 61. Fock 1Fys. 334 (1854; om färger). Synen och hörseln eller de båda s. k. subjektiva sinnena. Thorell Zool. 1: 172 (1860). En ton är en subjektiv förnimmelse hos oss av något som i sig själv är en serie av luftsvängningar. Larsson Psyk. 20 (1910). Pat(ienten) har de sista dagarna haft .. ökade subjektiva besvär från buken. SvLäkT 1935, s. 751. (Melankolien) är ett subjektivt tillstånd. Malmberg Värd. 11 (1937). Lindskog o. Zetterberg (1981).
b) försäkr. i uttr. subjektiv fara, subjektiv risk, om fara resp. risk som försäkringshavare själv åstadkommer resp. som hänför sig till försäkringshavarens psykiska egenskaper, motsatt: objektiv risk. Subjektiv fara (dvs.) Fara, som (fjäll)bestigaren själv förorsakar, t. ex. lösbrytande av fäste, utglidning, utmattning el. dyl. Till fjälls 1940, s. 68. FörsäkrTerm. (1987; om risk).
c) filos. i uttr. subjektiv idealism, idealism (se d. o. 1) enl. vilken allt upplevt är innehåll i det enskilda subjektet; jfr OBJEKTIV I 2 a. Bygdén Boström 275 (1883). Ekbohrn (1904).
3) i allmännare anv. av 2: som tillhör l. härrör från personligt tycke l. personlig(a) föreställning(ar), som ger uttryck för personliga sympatier l. antipatier o. d.; ofta med klandrande bibet., övergående i bet.: alltför personlig (utan hänsynstagande till andras intressen l. åsikter o. d.), tendentiös, partisk, osaklig; ofta svårt att skilja från 2. Detta är dock min egen, subjektiva uppfattning (mening). Dramaturgen Strindberg är lika subjektiv som lyrikern. Den rent subjektiva smaken kan här göra sig gällande. Åsigterne i afseende på grannlagenhet voro .. subjektiva. Liljecrona RiksdKul. 492 (1841). I allmänhet tyckes det oss som hade den svenska poesien sina största skatter inom den allra subjektivaste lyriken, framför allt den erotiska. Verd. 1886, s. 31. EkonS 2: 539 (1901; ss. adv.). Abbe var subjektiv, våldsamt subjektiv, allt vad han sade och gjorde var starkt personligt. ÅbSvUndH 59: 48 (1935). Ibland hade han fallit för rent subjektiva värderingar. SvHandordb. (1966).
4) språkv. motsv. SUBJEKT, sbst. 10: som utgör bestämning till l. hänför sig till ett subjekt l. subjektet. Genitivus är af två slag: antingen subjektiv eller objektiv. Boivie SvSpr. 77 (1834). Subjektiv predikatsfyllnad. SvHandordb. (1966).
Spoiler title
Spoiler content