publicerad: 1997
SUBJEKT subjäk4t, n.; best. -et; pl. = (Banér GenGuvBer. 114 (i handl. fr. 1666) osv.), äv. (numera föga br.) -er (RP 9: 53 (1642), Östergren (1950)). Anm. Förr användes ofta den lat. formen subiectum (pl. subiecta), i sht i bet. 6 a. PJGothus Martini 259 (1608); i bet. 1. Hans Kongl. Maj:t hafwer .. skattat nödigt, det där redan förordnade och förfallne Militie-Contoir åter at uprätta och besätta med dugelige Subjecta. LMil. 1: 18 (1680); i bet. 6 a. Swedberg Schibb. 299 (1716); i bet. 4. Sahlstedt (1769); i bet. 6, äv. 10.
Ordformer
(subjekt (-iect, -ject) 1611 osv. suject 1660)
Etymologi
[liksom t. subjekt, ffr. suget, subject m. m. (fr. sujet), varav äv. eng. subject, av lat. subiectum, substantiverat n. sg. av subiectus, underkastad (se SUBJEKT, adj.); i bet. 8 o. 9 ss. översättning av gr. το ὑποκείμενον, det föreliggande föremålet, av gr. ὑπό, under (se HYPO-) o. κεῖμαι, ligger, befinner sig, sannol. rotbesläktat med HEM]
1) (†) om ngt som utgör ngts yttersta grund l. orsak, ngt som ligger bakom l. under ngt. Tijdzens Subiect och grund är Primum Mobile, then öfuersta himmelens omlop. Forsius Phys. 54 (1611). Vetenskapen om det blott genom förnuftet föreställbara oändeliga Subjectet, hvilket måste tänkas såsom den physiske och moraliske verldens gemensamma Orsak. Rationell Theologi. LittT 1795, s. 145. HT 1925, s. 39.
2) (†) person som innehar underordnad tjänst. Provisorer, Subjecter och Gesäller på Apothek. SFS 1830, s. 682. Dalin (1871).
4) (utom i b numera föga br.) om ngn l. ngt som är föremål (se d. o. 2) för handling l. intresse; särsk. om patient (l. intern) ss. föremål för vård l. behandling. Annerstedt UUH Bih. 4: 108 (1758). Upmuntrad af Herr Collenbusch’s vitsord om Chamomill-Extractets nytta .. ansåg jag detta subject (dvs. patienten) .. ej vara otjenligt, at underkastas försök med detta så litet kostsamma medel. VetAH 1802, s. 289. På detta subject (dvs. den missbildade kalven var) hufvudets rymd något mindre än vanligt. Därs. 1818, s. 166. Veneriska sår, isynnerhet öppna buboner, hos cachektiska och hektiska subjecter äro ytterst svåra att läka. Hygiea 1839, s. 231. Fängelser i cell sägas stundom skola beröfva subjekten förståndet. Crusenstolpe Ställn. 11: 11 (1845). Hos subjektet (dvs. mystikern kan) konstateras en blåaktig blekhet i ansiktet strax innan andningen åter sätter i gång. KyrkohÅ 1934, s. 31. — särsk.
a) (†) om ngt som är föremål för behandling (se BEHANDLA 7) l. diskussion, ämne, sak (se SAK, sbst. 9 d). SvFatburen 3: 89 (i handl. fr. 1654). Biberg 2: 282 (c. 1820).
b) mus. om tema i en fuga; förr äv. om stämma som först anför temat. Höijer 141 (1864). De båda temata i dubbelfugan kallas subjekter. Bauck 1Musikl. 2: 91 (1871). Termen (brukas) spec. ifråga om tema och mottema (subjekt och kontrasubjekt) i polyfona imiterade satser av typen .. fuga. SohlmanMusiklex. 4: 1001 (1952). — jfr KONTRA-SUBJEKT.
5) (†) föremål (se d. o. 3 b), sak (se SAK, sbst. 11), ting, tingest. Dædalus 1951, s. 46 (cit. fr. 1763).
6) (i sht i fackspr.) om person i hans egenskap av enskild, handlande (o. ansvarig) individ, ungefär liktydigt med: person, individ (äv. i distributiva uttr.); äv. om person ss. representant för en grupp personer av samma slag, exemplar (se EXEMPLAR, sbst. 3 a); äv. i utvidgad anv., om ngt sakligt som verkar l. fungerar utan ingrepp utifrån. 3 döttrar, ”vackra subjekter”. Hagström Herdam. 4: 548 (cit. fr. c. 1715). All permanens i naturen är oantaglig: såsom object betragtad, har hon väl sitt stillastående; men som subject, arbetar hon oupphörligen emot all permanens. Ehrenheim Phys. 1: 245 (1822). Priset var 150 riksdaler per subjekt (för en festmiddag). Högberg Frib. 130 (1910). Kärleken ger uttryck åt en relation, nämligen mellan det älskande subjektet och det älskade föremålet. Nygren Kärlekst. 1: 172 (1930). Man utgår från att de särskilda subjekten har bestämda mål för sitt handlande, undersöker hur dessa mål bäst uppnås i olika situationer. Höglund SvBlandekon. 159 (1979). — särsk.
a) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om person med tanke på hans ev. lämplighet att vara ngt l. ss. kandidat till uppdrag l. tjänst o. d. AOxenstierna 5: 313 (1624). Regeringen .. will förmoda, att Gudh lärer dhem låta påfinna ett sådant suject (till riksmarsk), som skall wara Rijket och Konungen nyttigh. 1BorgP 35 (1660). Lärer detta oväsende intet litet herröra deraf, at odugeliga subjecter ofta sättes til präster och pastores. KyrkohÅ 1905, s. 142 (1724). Det förslaget som H. K. H. gör att en skall kommendera på begge ställen (dvs. i Skåne och Bohuslän), det finne vi godt; men om subject kommer Hennes Maj:t och Rådet att utlåta sig. KrigVAT 1846, s. 340. Klagomålen (från Uppsala universitet på 1600-talet) gällde i synnerhet, att skolorna dimitterade i förtid eller sände rent af svaga och olämpliga subjekter. Annerstedt UUH II. 2: 153 (1909).
b) (numera mindre br.) med nedsättande bibet., om mer l. mindre föraktad l. nedvärderad person; i sht med bestämning angivande dålig egenskap o. d. När nu .. detta högmod uppstiger och yttrar sig hos ett dåligt och föraktadt subject, då blifver det ett föremål för medömkan. Rademine Knigge 1: 115 (1804). Hvad som åtminstone hade genom bättre tillsyn och disciplin bort kunna förekommas (bland gymnasisterna), var några subjekters osedlighet, serskildt deras bränvinssupande. Svanberg RedLefn. 32 (1882). Sonen är ett förfallet subjekt, som .. antagligen begått diverse fickstölder. GHT 11⁄10 1895, s. 3. Bland det som den gången — för fem år sedan — djupast kränkte mig var den antydningen, att jag vore ett utlefvadt förödt subjekt. Ekelund Brev 2: 123 (1931). Tvivelaktiga subjekt. Gyllensten Grott. 143 (1973).
7) [eg. specialanv. av 6] jur. om (fysisk l. juridisk) person i hans (l. dess) egenskap av ansvarig; numera i sht ss. senare led i ssgn RÄTTS-SUBJEKT. Boström 2: 460 (1842). All rättighet förutsätter .. 1) ett berättigadt subject, som kan ega och utöfva rätten; 2) ett förpligtigadt subject (en, flere eller alla), mot hvilket den är rigtad (osv.). Boström 2: 416 (1859). De rättsförhållanden, i hvilka en afliden person varit subjekt. Kallenberg CivPr. 1: 366 (1918). Då konkursbo enligt svensk rätt anses äga rättssubjektivitet, innebär detta att boet uppfattas såsom subjekt för rätten att förvalta den till konkurs avträdda egendomen. 1NJA 1945, s. 183. — jfr PROCESS-, RÄTTS-, SKATTE-SUBJEKT.
8) filos. o. psykol. om tänkande o. handlande individ (person) ss. bärare av ett medvetande (se MEDVETANDE, sbst. 2 b) l. en jagföreställning (i sht i hans relation till ett l. flera objekt), jag; i olika filosofiska system uppfattat l. avgränsat på olika sätt. VStyckUplKantPhilos. 24 (1798). Tertullianus ansåg .. Fader, Son och Ande såsom tre för sig bestående subjecter, utan att derigenom Guds monarchi upphäfdes. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 144 (1834). Vad innebär då satsen ”jag är jag”? Jo först och främst att här finnes någon som tänker, ett subjekt. Vasenius Harm. 68 (1908). Fichte .. lät .. antagandet av ett ting i sig falla och härledde hela erfarenhetsvärlden ur subjektet eller som han sade ur ”jaget”. Marc-Wogau FilDiskuss. 220 (1955). — jfr KUNSKAPS-, VÄRDE-SUBJEKT.
9) log. den l. det om vilken (vilket) ngt utsäges i ett omdöme (se d. o. 3) l. en sats (se d. o. 9 d) gm predikatet. VStyckUplKantPhilos. 30 (1798). Subjektet innefattar sjelfva grundföreställningen eller det, som utgör föremål för hela omdömet. Lindblom Log. 61 (1836). Den aristoteliska logiken känner endast sådana omdömen, i vilka ett subjekt tillägges eller frånkännes ett predikat. Aspelin TankVäg. 1: 125 (1958).
10) språkv. i språklig sats: satsdel om vilken predikatet utsäger ngt. Egentligt, formellt subjekt, se EGENTLIG 6, FORMELL 1 a. Ett sammansatt Subjekt består af flera sammanfogade Subjekter, till hvilka samma Predikat passar. Borelius Sacy 12 (1806). Subjektet kunde ofta utelämnas (i latinet), emedan det uttrycktes genom verbets form amo, amas, amat, jag, du, han älskar o. s. v. Beckman SvSpr. 197 (1904). Subjektet kan vara ett substantiv: bonden plöjer, eller ett pronomen: han är stark. BraBöckLex. 22: 92 (1980). — jfr SAK-, SATS-, TANKE-SUBJEKT.
11) (†) sätt, avseende; i uttr. på treggehanda subjekt, på tre sätt, i tre avseenden. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 39 (1692).
12) (†) = RÄKNING 1 f α δ', i uttr. på min subjekt, för min räkning, på mina vägnar. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 71 (1693).
Ssgr: A: SUBJEKT-ACKUSATIV, -BEGREPP, -BISATS, -FORM, -FÖRESTÄLLNING, -KASUS, -LÖS, -ORD, -SATS, se B. —
(6, 7) -SKATT. (†) skatt som påläggs person, direkt skatt; motsatt: objektskatt. Cannelin (1912). SvAffärslex. (1948).
B: (10) SUBJEKTS-ACKUSATIV~0102 l. ~1002. (subjekt- 1825. subjekts- 1818—1867) (numera föga br.) i grekiska, franska m. fl. språk: ackusativ i överordnad sats som samtidigt är subjekt i underordnad sats. Hammarsköld GrSpr. 124 (1818). Lidforss FrSpr. 302 (1867). —
(9) -BEGREPP. (subjekt- 1806—1898. subjekts- 1875 osv.) log. begrepp (se d. o. 5 b slutet) som omfattar ett subjekt i dess relativa obestämdhet före bestämmandet gm predikat. Subkonträra (omdömen) .. utgöras af tvenne partikulära .. omdömen med lika subjektbegrepp och predikater, men af olika qualitet. Tuderus Kiesewetter Log. 57 (1806). I klassisk logik tänkte man sig, att alla kategoriska omdömen består av ett subjektsbegrepp S, ett predikatsbegrepp P och en kopula. Marc-Wogau ModLog. 45 (1950). —
(10) -BISATS~02 l. 20. (subjekt- 1950. subjekts- 1859 osv.) språkv. bisats som står ss. subjekt. Schiller SvSpr. 24 (1859). —
(10) -DEL. språkv. satsdel bestående av subjekt med bestämning(ar). Svedbom Satsl. 11 (1843). Cederschiöld o. Olander SvSpr. 78 (1904). —
(10) -FORM. (subjekt- 1950. subjekts- 1843 osv.) språkv. speciell form som ett ord har ss. subjekt (i sv. numera nästan bl. förekommande vid vissa pronomina). Olde FrSpr. 328 (1843). —
(10) -FRÅGA. (numera bl. mera tillf.) i fråga om grammatikundervisning: fråga varmed man söker finna satssubjektet. Beckman SvSpr. 195 (1904). Danell SvSpr. 107 (1927). —
-FÖRESTÄLLNING~0020, äv. ~2010. (subjekt- 1836—1840. subjekts- 1900 osv.) jfr föreställning 11 b, c.
(10) -INFINITIV~0102 l. ~1002. språkv. infinitiv som utgör subjekt i en sats. Lidforss FrSpr. 285 (1867). —
(10) -KASUS. (subjekt- 1950. subjekts- 1906 osv.) språkv. kasus (se d. o. II) som kännetecknar subjekt, nominativ. Klint (1906). —
-LÖS. (subjekt- 1857 osv. subjekts- 1900 osv.) som saknar subjekt.
1) till 8; särsk. filos.; äv. i överförd anv. Det subjektlösa viljandet. Claëson 1: 98 (1857). Antages, att medvetandet endast är ett sammanfattningsbegrepp, så blir det .. lika många medvetanden som det existerar förnimmelser .. Jag kan .. icke finna annat än att ett dylikt subjektlöst uppfattningssätt är en blott fantasi. Vannerus Metaf. 81 (1914).
2) [av t. subjektlos] språkv. till 10, om sats (se d. o. 10). Professorn i nordiska språk, d:r Gustaf Cederschiöld kommer att .. tillträda sitt embete med en inträdesföreläsning om s.k. subjektlösa satser i svenskan. SDS 1894, nr 411, s. 2.
(10) -MÄRKE. språkv. om ordet som ss. korrelat till ett föregående pron. ss. subjekt. Beckman SvSpr. 83 (1904). Thorell SvGr. 95 (1973). —
-ORD. (subjekt- 1882. subjekts- 1829 osv.) ord som anger l. kan stå ss. subjekt.
(10) -REGEL. språkv. regel som säger att ett underförstått subjekt i bisats l. satsliknande konstruktion skall vara detsamma som i den styrande satsen; i sht i sg. best. SAOL (1950). I meningen Inkomna i hallen tog värden emot oss, föreligger brott mot subjektsregeln. Nilsson SpråklTerm. 109 (1977). —
(10) -SATS. (subjekt- 1872 osv. subjekts- 1867 osv.) språkv. sats (se d. o. 10) som utgör subjekt; jfr -bisats. Lidforss FrSpr. 272 (1867). —
(10) -VÄXLING. växling l. ombyte av subjekt, särsk. (språkv.) om förhållandet att ett ord som eg. betecknar platsen för verbhandlingen uppträder ss. subjekt i en sats. SAOB A 1877 (1900). Med subjektsväxling i uttr. hänga full av l. med (ngt). Därs. H 2006 (1932).
Spoiler title
Spoiler content