SUPERIORITET sɯ1periorite4t l. sy-; best. -en.
Etymologi
[liksom t. superiorität, eng. superiority, fr. supériorité ytterst av mlat. superioritas (avledn. av lat. superior (se SUPERIOR, sbst.))]
(numera mindre br.) om förhållandet l. egenskapen att vara överlägsen; överlägsenhet l. företräde o. d.; äv.: övertag l. suveränitet o. d. Schroderus Os. 1: 304 (1635). J veten, at emellan våre Theologos äro någre små tvistigheter deraf förorsakade, at Theologi Wittenbergenses ville hafva superioritet för andra Academier, och äro alt för benägne at döma dem, som annorledes mena. Wallquist EcclSaml. 5—8: 113 (1675). En sådan superioritet, som adelen wil sig taga öfwer the andra stånden. 2PrästP 1: 159 (1720). Din Superioritet i arbete kiänner iag. ÅgerupArk. Brev 3⁄11 1761. Elfsborgs Höfdingedöme har (med avs. på folkmängd) emot twänne andra, nembl:n Blekingen och Östergiöthland förlorat sin Superioritét. Fennia XVI. 3: 31 (i handl. fr. 1761). Sin uteslutande superioritet förlorade de filologiska studierna på de Preussiska gymnasierna .. år 1812. Geijer I. 4: 357 (1838). Ekbohrn (1904).
Ssg (numera mindre br.): SUPERIORITETS-KOMPLEX. Inrymmas måste, att den speciellt engelska formen (för stormaktschauvinism), förenad som den ej så sällan uppträder med ett superioritetskomplex, hör till de mera svårsmälta arterna av denna känsloklass. Hellström RedKav. 45 (1933).
