SUPERIÖR, adj.; adv. -T. (-eur 1769—1904. -ör 1838). Anm. Utom i modernt medicinskt fackspr. förekommer ordet i ä. tid stundom i den rent lat. formen superior. Gynther ConvHLex.(1848). Fliesberg HbKöpm. 2: 225 (1900).
(†) övre, högre; äv. i bildl. anv.: överlägsen, utmärkt. Sahlstedt(1769). At äfven det superieurt orimliga är ej mindre rart, ja långt rarare, än det superieurt goda i Vitterheten, är en sanning. Kellgren (SVS) 4: 228 (1781). Man säger att Fru Marcadet spelt superieurt (i pjäsen). Därs. 6: 264 (1790). Jag har fått från Cöln prof på blyrör och tennrör af en superiör qualitet. Berzelius (o. Palmstedt) Brevväxl. 2: 414 (1838). Ekbohrn(1904).
