SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1998  
SURRIG sur3ig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. surrig, surrich; till SURR, sbst.1, o. SURRA, v.1]
(vard., numera bl. mera tillf.) som är fylld av surr l. buller l. surrande l. bullrande ljud; äv. bildl., särsk. dels: vresig, dels, om sammankomst o. d.: kaotisk, rörig o. d. Aritmetik är ej ett stingsligt, surrigt, trångt, otäckt, tråkigt getingbo, utan är tvärt om idel åskådning, öppen rymd, reda och klarhet. Verd. 1887, s. 159. Då blef biet surrigt tvärt / och just som litet fnurrigt. Levin Knopp. 35 (1908). Futura verkar litet surrig när man kör fort långa sträckor. Motor 1958, nr 38, s. 20. GbgP 29⁄12 1987, s. 28 (om presskonferens).
Spoiler title