publicerad: 1998
SURRA sur3a2, v.1 -ade (Stiernhielm Herc. 268 (1658: surrar, pr. sg.) osv.) ((†) pr. sg. -er Stiernhielm (SVS) I. 2: 27 (c. 1654), Därs.). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.); jfr SURR, sbst.1
Ordformer
(sorr- 1750—1751. surr- c. 1654 osv.)
Etymologi
[sv. dial. surra; jfr d. surre, nor. surre, mlt. surren, t. surren; av ljudhärmande urspr., möjl. besläktat med SORDIN, SORLA, SVIRRA, v., o. lat. susurrus, viskning (jfr äv. SIRRA, v.1). — Jfr SURR, interj., SURRA, sbst., SURRIG]
I. intr.; äv. med innehållsobj.
1) avge l. frambringa (ett i regel) entonigt, svagt oregelbundet l. osammanhängande, ofta dovt brummande ljud l. en tät följd av sådana ljud där enstaka komponenter icke uppfattas (särsk. i fråga om det dova, brummande ljud som frambringas av flugor o. humlor o. andra insekter vid flykt), brumma; förr äv. dels om bäck: porla, dels om vind: susa; om insekt l. fågel äv.: flygande surra (se c); äv. dels opers., särsk.: höras (ett) surrande ljud, dels med innehållsobj.; äv. i utvidgad anv., om ljud (särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.). Then snälle westwinn surrer iblandh och rusker i löffwen. Stiernhielm (SVS) I. 2: 27 (c. 1654). Ållonborrarna surrade och snorrade omkring ansichtet, som hade de welat flyga in i ögonen på osz. Linné Gothl. 245 (1745); jfr c. Till snöbäckarnes enahanda surrande sällade sig då och då vindstötar .. ängsligt hvinande. Bremer Strid 196 (1840). Då (skaller)ormen blir uppretad, skakar han skallran med en otrolig hastighet och gifver derigenom ett genomträngande, starkt surrande ljud. Sundevall Zool. 81 (1847). De flygande insekterna låta wanligen höra ett surrande eller brummande, som ljuder swagare eller starkare .. men som upphör när de stadna i flygten. Holmström Ström NatLb. 4: 77 (1852). Det doftar, det surrar af humla och bi. Sätherberg Blomsterk. 64 (1879). Medan elden sakta och doft surrade i murspisen. Samzelius SkogJägarl. 71 (1894). Myggen förnya sin dans; var humla hörs surra en visa. Wulff Rytm. 38 (1915). Flugorna surrade i fönstret. Widding Ryttmäst. 393 (1968). — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) i fråga om dovt, surrande läte som frambringas av vissa fåglar; äv. i fråga om dovt ljud frambringat med vingarna. Då .. (nattskärran) flyger, surrar hon stadigt. Linné FörelDjurr. 148 (1748). Då ungjärpen kom ner till bäcken surrade han med vingarna, så att det hördes ekande ljud långt bort i skogen. Idun 1901, s. 142. Ut och in andas .. (nattskärran) i långa, surrande dragningar. Rosenius SvFågl. 2: 326 (1924).
b) i fråga om katts spinnande; jfr KURRA, v.2 b, SNURRA, v. I 1 a. Dessa af eldskenet belysta grupper kompletteras af en surrande grå katt. Topelius Fält. 1: 264 (1853).
c) i fråga om att surrande förflytta sig (jfr 4); särsk. i uttr. surra kring l. omkring l. om ngn l. ngt, om insekt l. fågel: surrande flyga kring osv. ngn l. ngt; särsk. i jämförelser (jfr f). De främmande Ministrer hafwa surrat om oss i dag, som getinger utaf ett nyss upstucket bo. Hermelin BrBarck 127 (1707). Skogsfoglarne flugo nära in på byarne, och wisade sig snart sagt .. surra hopetals kring om öronen. Broman Glys. 3: 228 (c. 1730). Från blomma till blomma .. surrade beskäftiga guldbin. Lundgren Res. 214 (1855). Solen steker och flugorna surra kring öronen. Gripenberg Aftn. 202 (1911). Bina surrade omkring honom. Auerbach (1913). Barnungarna surrade som flugor omkring oss, och för att hålla dem på avstånd från hans ritblock satt jag och kastade slantar högt upp i luften, som de tävlade om att fånga. Bang VägÖvralid 101 (1945). — jfr KRING-, OM-SURRA.
d) om lokal l. luft o. d.: vara fylld av l. genljuda av surrande ljud (särsk. av insekter). Helgade Jofurs ek liuft surrar af idoga bi’na. Palmfelt Ecl. 27 (1740). Luften surrar af tusentals insekter. TurÅ 1900, s. 76. Det stora trädet susade och surrade av tusen små liv. Siwertz JoDr. 56 (1928). Vid solväggen en rad bikupor .. surrande av förnöjsam flit. Lundkvist Vindingev. 80 (1956).
e) i fråga om det brummande ljud som frambringas av roterande l. vibrerande redskap l. maskin l. motor l. hjul o. d.; stundom äv. med inbegrepp av rörelse. Spinnrocks hjulet surrar. Sahlstedt (1773). Det surrar af vagnshjul, det dunkar lätt af fotsteg. Rosenius Himmelstr. 284 (1903). Ljuset tändes och samtidigt börjar en ringklocka surra. Stenfelt Skepp. 42 (1903). Här surrade en slåttermaskin. Wägner Sval. 74 (1929). Inne på handelsmännens bakgårdar, där hästarna stampa av längtan hem och bilmotorerna surra. Schiller DrMargNyck. 48 (1930). Inne på Hjodins tomt surrade en gräsklippningsmaskin. Gustaf-Janson Kiv. 8 (1971).
f) i jämförelser (jfr c) o. oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. dels om rykte: spridas från man till man (i det att folk (upphetsat) pratar i munnen på varandra), dels (o. numera bl. mera tillf.) om fotbollslag o. d.: envist uppehålla sig l. bita sig fast (ngnstädes). Surra som bi. Serenius (1741). (Tidningen) Biet har mycket tagit upp sig, sänder ut den ena svärmen efter den andra, surrar och stinges. Beskow (1840) i 3SAH XLVIII. 2: 75. Göteborgarna hade mest av spelet i första halvlek och surrade i obehaglig närhet av Skaras målområde. IdrBl. 1924, nr 80, s. 12. Motorn surrade som ett ilsket bi, när bilen pressade sig fram på den oplogade vägen över de öppna fälten. Ekström FyrbSherlH 119 (1932). Har ni inte lagt märke till vilken bridgefluga, som surrar här i Wien? Aurén ResMänn. 119 (1937). Krigsrykten surrade i luften. HT 1942, s. 33. Vi lever, säger Hindhede, i en tid av vitamingalenskap .. Men även den flugan kommer att surra slut, och då kommer det en ny. Zetterström VärldHj. 70 (1942). SvHandordb. (1966). — särsk.
α) med personsubj., i fråga om ljud som hörs dämpat l. otydligt, dels med pluralt subj., särsk. liktydigt med dels: tala i munnen på varandra, föra högljutt tal o. d., dels med singulart subj., särsk. liktydigt med dels: (protesterande) knorra l. muttra o. d., dels: oupphörligt l. i ett kör prata l. pladdra; äv. opers. i pass. Han surrar som een Torndÿfwel i een Pung. Celsius Ordspr. 1: 680 (1708). Som helgdagar varit dagen förut, voro folket ännu kvar här till en stor myckenhet och surrade uti stugan utanföre mitt rum, så att jag ej fick sofva. Tersmeden Mem. 3: 184 (c. 1790). ”Hit med en brylå!” skrek ett halft dussin röster. ”Här är kallt! Din sate, hvarför har du ej låtit elda?” — ”Se så, surra inte nu, utan skynda er!” Schröder Timmermärk. 143 (1893). Hon satt där midt i det höga, gröna gräset, och omkring henne surrade och lekte disponentens lille son och klarögda lilla treårsflicka. Hülphers Ångermanl. 12 (1900). Det pratades och surrades. Siwertz Mälarp. 128 (1911). Mörk måtte ha mist fantasin, för han surrade alltjämt om vapnet. Höijer 30Silverp. 312 (1949).
β) (vard.) om person: brummande sjunga l. nynna; äv. med innehållsobj.; äv. (i den särsk. förb. SURRA FRAM): entonigt o. lågmält läsa l. säga (ngt). Spegel (1712). Han surrade och brummade med läpparna .. Det var ju Surr-Peter, som ej var riktigt klok. Lagerlöf Jerus. 1: 279 (1901). Han surrade en slagdänga mellan läpparna och trummade takten med fingrarna mot bordet. Nilsson TreTerm. 270 (1943).
γ) i fråga om att frambringa ett dovt, dämpat ljud vid uttal av vissa språkljud; särsk. om det i sht i Närke o. på Västkusten förekommande uttalet av i (o. y) med en tungställning som vid uttal av (tonande) s, vilket ger vokalen en vibrerande l. surrande klang, ”Viby-i”; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (äv. i utvidgad anv., om klang). Det lena s har ett surrande ljud .. och frambringas lättast genom att framskjuta tungan mot tänderna och härma en surrande fluga eller broms. Lidforss TyGr. 5 (1868). Ni är inte stockholmare! .. Nej — jag vet nog, jag surrar på i, en smula. Ullman FlickÄra 94 (1909). Verkställes artikulationen med blott själva tungspetsen i st. f. främsta tungryggen, uppstår lätt ett surrande ljud, det s. k. Viby-i. Danell SvLjudl. 30 (1911). I(-ljudet) har fått den ytterligare förträngda, på vissa håll egendomligt surrande klang som vi kallar Viby-i. OoB 1936, s. 307. Hedström LandsmAlf. 3 (1957).
δ) opers., i uttr. som betecknar att ngt sker l. görs hastigt l. med stor intensitet l. kraft o. d.; särsk. i uttr. det surrar (för l. om öronen o. d.), det viner l. sjunger l. dånar (för l. om öronen osv.). De långa vinteraftnarne .. tillbringas .. i folkstugan, der det eldas i den stora jernugnen, så att det surrar om öronen. Benedictsson Ber. 157 (1884). Först åkte man kälke ett par timmar å rad, så att det surrade. Hertzberg Canth Lifsb. 2: 27 (1886). Ungarna sovo så att det surrade i fältmakarestugan. Molin ÅdalP 126 (c. 1895). Det går undan med hvinande fart utför backarna, hästarna ligga som remmar utmed marken, och det surrar för öronen. Hedin GmAs. 1: 62 (1898).
ε) i fråga om surrande l. susande hörselförnimmelse lokaliserad till ngns öra (l. öron) l. huvud, ofta liktydigt med: susa; ofta opers., särsk. i sådana uttr. som det surrar i, äv. för öronen, huvudet; äv. med subj. betecknande huvud; äv. i fråga om ljud (i sht ord l. musik o. d.) som ngn en gång hört o. som sedan (oavbrutet) ringer l. genljuder i öronen. Surra för öronen. Meurman (1847). Mitt hufvud surrar och musicerar ideligt. FRuneberg (1856) hos Strömborg Runebg IV. 2. 2: 129. Den glada musiken surrade i mina öron hela vägen hem. Munthe Skizz. 66 (1888). En kort stund surrade det så förtvifladt i hans hjärna, att han ej hörde början af kaptenens anförande. Janson CostaN 2: 131 (1910). Det surrar i huvudet. Auerbach (1913). Han kunde inte se rött för ögonen utan att det surrade siffror i öronen. Siwertz Sel. 2: 197 (1920). Efteråt surrade tystnaden i deras öron. Johnson DrömRosEld 325 (1949). — särsk. med subj. betecknande tankar o. d., ss. uttryck för att ngn oavbrutet l. ständigt tänker l. funderar på ngt; äv. med inbegrepp av rörelse: fara surrande, mala, snurra (särsk. i uttr. surra runt); äv. med subj. betecknande hjärna o. d.: vara full av surrande ljud (av tankar). Två tankar surrade genom Falks hjerna. Strindberg RödaR 93 (1879). Det fanns blott en tanke, hvilken i detta ögonblick surrade rundt i min marterade hjärna. Geijerstam KampKärlek 296 (1896). Filips hjärna, som redan förut haft mer än nog att fundera på, surrade av tankar. Serner StorhertFinans. 227 (1915). Jag är för trött, sa bussen, och så har jag så många tankar, som surrar i mig. Beskow FarmFjunl. 57 (1930).
ζ) i fråga om vibrerande känselförnimmelse i (domnad) kroppsdel; äv. med subj. betecknande sömn. Ögonen svida, i armar och ben surrar sömnen. Koch Arb. 8 (1912). Fötterna surrade av ömhet i stövlarna. Dens. Timmerd. 68 (1913). Till tack trycker de min hand så kraftigt och hjärtligt att det surrar i fingrarna. Renner Krarup Nielsen Aloha 152 (1940).
2) (numera bl. mera tillf.) om (ljudande del av) musikinstrument: frambringa l. ge ifrån sig dova l. ”brummande” toner; äv. dels med personsubj., dels med subj. betecknande melodi o. d.: låta l. ljuda ”brummande” l. dovt. Mollberg satt uppå sin stol, / Jämt med fingren han drilla och flög som hin håken; / På sin stora basfiol / Han spelte solo och surra med stråken. Bellman (BellmS) 1: 171 (c. 1773, 1790). Ja! oljan knapt i lyktan utbränd, / Förr’n Basfiolen surra i gränd. Därs. 259 (1780, 1790). Den aktade tiggaren Aron / Fröjdade alla och spelte en surrande polska på gigan. Runeberg (SVS) 3: 81 (1832). På Mora gård surrade redan nyckelharpan, när sällskapet anlände dit. Bremer Dal. 55 (1845). Vid nyckelharpans surrande melodi. NordText. 1: 52 (1934). — särsk. om pukpinne: smattra, virvla. Se nu Stendecker uppå pukorna ramla / Hör, hur han slamrar och slår! / Pukpinnen surrar och går. Bellman (BellmS) 4: 14 (1768).
3) (ålderdomligt) festa l. svira l. leva om; förlusta sig; leva i sus o. dus; förr äv.: larma, bullra, väsnas (särsk. i avledn. SURRARE); jfr SUSA, v.1 3. (Vid hälsobrunnen) anstältes Collationer och Tracteringar dageligen och man surrade understundom så, at Herrar Patienterne snart hade försyndat sig emot nya Förordningen. Dalin Arg. 1: 215 (1733, 1754). (Han) har spelt och surrat hela natten. Björn Pap. 43 (1794). Då det var en stor stad med många lustbarheter och många frestelser för ungt folk, så voro de för det mesta ute i viften och surrade och svärmade. Bergström Grundtvig Folks. 183 (1895). De var ute och surrade och drack till långt fram på natten. SvHandordb. (1966).
4) ss. beteckning för att ngn l. ngt (särsk. ngt roterande) förflyttar sig surrande (i bet. 1); äv. med föga l. utan tanke på surrande.
a) om ngt sakligt, särsk. ngt roterande; särsk. dels om kula o. d.: vina, vissla, dels om ngt som går på hjul (t. ex. bil, cykel): (hastigt) rulla; äv. om farkost: fara surrande; äv. om person som (hastigt) förflyttar sig med bil osv. Ur staden Canoneras stundeligen, ock kommer oss eij främmat före at se styckekulerna slå neder i jämte oss, ock esomofttast surra om öronen. Hermelin BrBarck 40 (1703). Ändtligen surrade en raket mot höjden. Crusenstolpe Mor. 6: 48 (1844). Svag inför sitt ensliga öde steg han upp på .. (cykeln) och surrade inåt staden. Öberg Makt. 1: 85 (1906). Bilen surrar genom rue de Sèvres. Cederschiöld Artist. 91 (1915). Hur vi surra och susa i svängande lopp nå vi slutligen Treis (i bil). Hedin Front. 48 (1915). Motorbåtar surrade mellan skären och samlade folk från alla håll. Salminen Katr. 362 (1936). — jfr IN-SURRA.
b) i utvidgad anv., med föga l. utan tanke på surrande ljud: (hastigt) fara l. flänga o. d.; äv.: förflytta sig under bildande av myllrande hop (i den särsk. förb. SURRA OMKRING). Prinsar, rådmän, prostar och andra unge män surra i väg i vildaste fart rundt ångarens däck. Gustafsson Köping 11 (1894).
5) (numera mindre br.) snurra (se SNURRA, v. I 3); äv. med innehållsobj. Derviserne .. göra pirouetter .. til deras Instiktares Menelai ära, hvilken .. surrade rundtomkring på en fot i 40 dagar. Kellgren (SVS) 4: 97 (1779). Det var .. Orsa-polskan, som gick .. Och snart svängde par efter par surrande om. Bremer Dal. 56 (1845). I det han lät sitt långa svärd surra några hvarf kring jesuitens hufvud, afhögg han (osv.). Topelius Fält. 1: 31 (1853). Gramofoner kom fram och skiva efter skiva surrade. Charme 1932, nr 6, s. 35.
II. tr.
1) (†) motsv. I 1 f α, i uttr. surra ngn uti öronen, tala dämpat till ngn. Dhänn Iäässdryga, lilla öf(ve)rhetz Pärsonän Ländtzmannän .. haf(ve)r annhissadt almogän, och hann då Præsens war, och satt nedärst ibland menighetän, och surrade dhäm uthj öronän, män siälf(ve)r icke dristade sigh opphöija sinn stämma. VDAkt. 1670, nr 171.
2) (†) motsv. I 2: spela surrande på (bas). Surra er Bas / Nu spelemänner alla. Envallsson SvenMaja 21 (1789).
3) (†) motsv. I 4: få l. bringa (ngt) att röra sig l. förflytta sig (med ett surrande ljud).
b) få l. bringa (ngt) att falla. Om ej du var den store Edvards brorson, / Den tunga i ditt hufvud surrar, snart / Ditt hufvud surrade från fräcka skuldror. Thomander Shakespeare Rich. 46 (1825). Hagberg Shaksp. 3: 33 (1848).
4) (numera mindre br.) motsv. I 5: snurra (ngt). Medan fru Hedvigs fot flitigt surrade spinnrockshjulet, flögo ofta hennes blickar bortåt dörren. Carlén Bull. 1: 4 (1847). Jorunn surrade sin slända. Lönnberg Ragnf. 80 (1873). Men så liten kisse var, så surrade han ändå tassarna om hvarandra, så att han kom i land. Geijerstam MPojk. 41 (1896).
5) (†) kasta l. slänga (ngt) (så att det ”sjunger” om det). Tag ditt mästerbref på krogen. / Där ditt burskap välj. / Sätt på dig hatten, murra; / I väggen flaskan surra. Bellman (BellmS) 1: 37 (c. 1768, 1790).
Särsk. förb.: SURRA AV. (†) till II 3 a: skjuta av (en pil) med ett surrande ljud. Hagberg Shaksp. 3: 316 (1848). —
SURRA BORT10 4.
1) (numera bl. tillf.) till I 1 e, om roterande redskap o. d.: gm att surra komma (ngt) att försvinna l. ej höras. Jag måste be att få tala med ers höghet i enrum .. — Gott, följ med bort i hörnet, mr Ferrin. Där finns en elektrisk fläkt, som torde surra bort era hemligheter för profanum vulgus. Essén KessGen. 69 (1915).
2) (ålderdomligt) till I 3: gm (omåttligt) festande göra slut på (pengar o. d.). Den der knekten han surrade bort alltihop hvad salig prosten hade sparat ihop. Wetterbergh Altart. 294 (1848). —
SURRA FRAM10 4.
2) (tillf.) till I 1 f β: entonigt o. lågmält läsa upp l. framsäga (ngt). Vi fingo surra fram texten med ängsligt iakttagande af rytm och leta efter ”meterfel”, men att man kunde läsa upp ett ode så att det låg stämning deri, derom hade vi ingen aning. PedT 1892, s. 175. (Prästen) skrider till upprabblandet af bönerna i samma ton, med hvilken han ”surrar fram” kungörelserna. Svahn LbMuntlFöredr. 216 (1903). —
SURRA FÖRBI10 04. till I 1 c, e, 4: med ett surrande ljud hastigt fara l. passera förbi; äv. med obj.; äv. med föga l. utan tanke på surrande ljud. (Gräshopporna) woro särdeles stora, så at när de sorrade förbi, kunde de knapt skiljas ifrån små foglar. Osbeck Resa 50 (1751, 1757). Kulan surrade förbi mig. Widegren (1788). När jag geck hem ifrån L:s hus, surrade en resvagn förbi mig. Beskow (1834) i 3SAH XLVI. 2: 233. De gamla köpmännen få stå i sina bodar, som spindlar i toma nät, och se hur kunderna surra förbi. Runeberg (SVS) 6: 431 (c. 1850). En orrflock, nästan bara hönor, surrade över myren förbi oss. Knöppel VitDöd. 156 (1922); möjl. icke särsk. förb. —
SURRA IKRING, se surra omkring. —
SURRA IN10 4. till I 1 c, 4: med ett surrande ljud hastigt fara l. förflytta sig in (ngnstädes); äv. (jfr surra, v.1 I 4 b) (vard.) med föga l. utan tanke på surrande ljud: hastigt fara l. flänga l. skynda in (ngnstädes). Då prestfrun åter surrade in i rummet. Backman Reuter Lifv. 1: 72 (1870). Små retsamma bromsar surra in i näsborrarna på hästarna och göra dem galna. Hedin Transhim. 2: 74 (1909). jfr insurra. —
SURRA KRING, se surra omkring. —
SURRA OM10 4. (numera bl. mera tillf.) till I 5: med ett surrande ljud snurra runt. Det (var) Haralds stora nöje att för Susanna läsa eller berätta historier, medan hon sydde eller lät sin spinnrock surra om. Bremer Strid 50 (1840). Spolen surrar om med snabbhet, / Som i ekorns mun en tallkott. Collan Kalev. 1: 386 (1864). jfr omsurra. —
1) (numera mindre br.) till I 1: med ett surrande ljud fara omkring; särsk. motsv. I 1 c, om insekt: surrande flyga omkring; äv. med obj. (se slutet); äv. motsv. I 4: röra l. förflytta sig hit o. dit (utan tanke på ljud), förr särsk. motsv. I 4 b, om personer: förflytta sig runt l. hit o. dit under bildande av en ”myllrande” l. vimlande folkhop; äv. bildl. Lind (1749). Mångfaldiga voro de föreställningar, som nu surrade omkring i hennes snabbtskapande inbillning. Snellman Gift. 1: 144 (1842). Gatan närmast teatern (var) full af glädjeflickor, som surrade omkring i oförsyntaste fräckhet. Wallin Bref 271 (1849). Gula löf i luften klara / Surra kring i yster dans. LbFolksk. 84 (1890). En lång rad av bikupor med bin, som surrade omkring bland rosorna. Lindgren Mio 27 (1954). särsk. (†) om ström: med ett dovt ljud virvla omkring (ngt). Ther een Klippa är then man nu Moskan kallar, / Om hwilken Strömen starck så surrar kring och swallar / At hoo som nalkas djt wist glömmer gåå tilbaka. Spegel GW 102 (1685).
2) (numera mindre br.) till I 5, II 4: svänga l. snurra omkring l. runt; äv. med obj. Blanche Tafl. 270 (1845). Det som isynnerhet bullrar besynnerligt för edra öron är hviftmaschinen, som surrar omkring i sin öppna cylinder med ett ljud, så djupt på skalan, att man ej kan urskilja tonen, ett besynnerligt ljud, som liknar flygten af en jättefluga. Wetterbergh Penning. 252 (1847). När klockaren Malm en dag kort efter brölloppet besökte de nygifta, fann han den unga frun sittande på sin mans arm, under det att denne länge och väl på sin ena klack surrade omkring med henne. Blanche Tafl. 3: 259 (1857). —
SURRA PÅ10 4. (vard.) till I 1 f α: oförtrutet prata på, ”gå” på. Scholander 3: 299 (1869). Poeten pratade och pratade, han surrade på som en radio. Olsson Kanaanexpr. 56 (1929). —
SURRA TILL10 4.
1) till I 1: plötsligt ge till ett surrande ljud; äv. opers.: plötsligt höras ett surrande ljud. Blanche Bild. 4: 143 (1865; opers.). En stund kröp .. (flugan) omkring på Erik Nordins hatt, så surrade hon till igen, började promenera på tapeten. Hedberg Räkn. 267 (1932). Telefonen surrade till. Wahlöö Uppdr. 45 (1963).
2) till I 2, om (del av) musikinstrument: plötsligt ge till ett dovt l. ”brummande” ljud. I basen låg en sträng bruten och surrade till då och då. Söderberg MBirck 26 (1901). Så tog han ned fiolen .. Stråken surrade till .. det var Hiawata han börjat spela. Johansson RödaHuv. 2: 215 (1917). —
SURRA UPP10 4. till I 1, 4: med ett surrande ljud fara upp; särsk. (motsv. 1 c) om fågel: surrande flyga upp. I hans omedelbara närhet surrade en rapphönsflock upp. GHT 1897, nr 231 A, s. 3. Kommen ett litet stycke upp i vägen, hörde han hur rullgardinen surrade upp och .. hurusom lätta fingrar knackade på rutan. Hedenvind-Eriksson Hjul. 244 (1928). —
SURRA UT10 4. till I 1 c, 4: med ett surrande ljud fara ut (genom l. från ngt o. d.); äv. utan tanke på ljud: hastigt fara l. flänga l. skynda ut (genom ngt o. d.). Efter en stund såg man en lätt kappsläde, förspänd med en trafvare, surra ut genom porten. Ridderstad Samv. 3: 128 (1851). ”Åh, herre Gud, mina blommor!” ropade prestfrun och surrade ut genom dörren. Backman Reuter Lifv. 1: 72 (1870). Den lille lotsen for fram och tillbaka på kommandobryggan, tittade i luften och i vattnet och fann slutligen lämplig plats — och så surrade kättingen ut. Melander Långtur 26 (1896). Flugorna surrade skrämda ut från taklampans pappersrosett. Siwertz Sel. 2: 32 (1920).
Ssgr: (I 3) SURR-GILLE. (†) gille med mycket mat o. dryck; supgille. Dalin Arg. 2: nr 50, s. 6 (1734). De stunder hans vapenbröder använda på spel, surr-gillen och förströelser, använder .. (en god militär) til framsteg i nyttiga vetenskaper. KrigsmSH 1799, s. 73. —
(I 1) -LJUD. surrande ljud; särsk. (motsv. I 1 f γ) om det ljud som uppkommer vid uttal av vissa språkljud (i sht om det i Närke o. på Västkusten förekommande, långa i- o. y-ljudet bildat med tungställning som vid uttal av (tonande) s, vilket ger vokalen en vibrerande l. surrande klang). Ljuden .. (i) och .. (y), hvilka hafva benägenhet att öfvergå till surrljud. Keyser SvSpr. 25 (1875). Medljudens benämningar: .. r — surr-ljudet. Lyttkens Läsl. 37 (1883). Det envetna surrljudet från dammsugaren. Östergren (1951). —
(I 1) -LÄTE. Vad innebar den aldrig mattade krigsstämningen i Tokio, som sjöng henne i öronen som stramspända metalltrådar — som vissa insekters högtonande, blodtörstiga surrläte nattetid? Almqvist Comfort Routl. 268 (1913). —
(I 5) -SKIVA. (förr) om (ss. leksak använd) skiva som snurrar runt med ett surrande ljud. Ymer 1912, s. 245.
Avledn.: SURRARE, om person m.//ig., om djur m. l. r. särsk.
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till I 1: person vid yllefabrik med uppgift att sköta centrifugal tvättmaskin. FörtArbetTextilf. 2 (1909). YrkesförtArbFörmedl. 55 (1936).
2) (ålderdomligt) till I 3, om person som lever i l. har för vana att leva i sus o. dus, person som festar l. svirar l. har för vana att festa l. svira; förr äv. om person som bullrar l. väsnas l. har för vana att bullra l. väsnas. (Sv.) Surrare .. (t.) einer der im Sause lebet. Lind (1749). (Sv.) Surrare .. (Fr.) Tapageur. Nordforss (1805).
3) (†) till I 5, om djur av släktet Vorticella Ehrbg., som sitter på stjälkar varifrån de kan frigöra sig o. simma omkring i vattnet under roterande rörelse; jfr virvlare. (Sv.) Surrare .. (T.) ein Wirbelwurm, Vorticella. Möller (1790). Heinrich (1814). —
SURRERI104, n. (ålderdomligt) till I 3, om handlingen l. verksamheten att ”surra”. Det är väl begripligt nog, att en person, som jag, skall vara i förlägenhet, som både varit beröfvad tjenst och en lång tid .. förmågan att arbeta. Huru många finnas icke utan hustru och barn, och som dock hafva större skulder - - och som bekommit dem genom surreri. CJLAlmqvist (1845) i OoB 1904, s. 10.
Spoiler title
Spoiler content