SUSURRERA, v. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr eng. susurr, ffr. susurrer; ytterst av lat. susurrare, avledn. av susurrus, viskning, ljudhärmande liksom det möjl. besläktade SURRA, v.1]
(†) viska; tissla o. tassla. Då stiger Nembdemannen Harald Mickelson ifrån Tingzbordet, susurrerandes i örone på sin brodher, hwadh han skulle swara. VDAkt. 1702, nr 106. Ehuruwähl nogsampt bekant är, at den förstnembde genom sitt susurrerande, allaredan hela åhret, dragit Gemene Man, såsom den störste hopen på sin sijda. Därs. 1736, nr 40.
