SUTTA sut3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. sutta, kasta, hoppa, skutta, knuffa; jfr nor. nn. sutte, dets.; av ljudhärmande ursprung. — Jfr SUTT, sbst.2]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) kasta l. slänga (ngn l. ngt till en plats l. ngnstädes); äv.: skicka l. förpassa (ngt ngnstädes). Erich Biörss(o)nn .. togh en sten och suutta honom borth åth, som Gierlich och pikårnna stogie. TbLödöse 420 (1598). Nå, när vi kommo in, så ”suttade” hon fisken i ”planeten” på käringen. Wetterbergh FårGå 187 (1844). Jag fattade den närmast intill mig sittande marinen i kragen och suttade honom ut genom fönstret. Trolle Sjöoff. 1: 198 (1869). Jag suttade hela bingan (av lösa blad) upp i luften. Hedin ScoutL 63 (1913). Och fast han ligger på marken, lyckas han ge bollen en spark, som suttar den mot nätet i Madelstads målbur. Larsson I By StugFolk 164 (1930).
2) springa l. skutta o. d. (Sv.) komma suttande .. (eng.) come bounding (ell. bundling). Björkman (1889).
Särsk. förb. (i allm. till 1; numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SUTTA FRAM10 4. kasta fram (ngt). En vaktmästare formligen suttade fram bestick och mat. Wennerholm FlitFlärd 128 (1971). —
SUTTA IN10 4. kasta in (ngt ngnstädes). Det hade f-n heller och inte tagit, om inte jag ”suttat” in ett stycke (brinnande fnöske) till genom gluggen. Wetterbergh FårGå 119 (1844). —
SUTTA NED10 4 l. NER4. kasta ned (ngn ngnstädes). Men Herrskapet tyckes inte vilja gå härifrån, förrn jag suttat ner er i gropen der, lagt er granna grafsten ofvanpå, och satt staketet omkring. Jolin MSmith 104 (1847). —
SUTTA UT10 4.
2) till 2: springa l. skutta ut. Jag tyckte minsann hon kom suttandes ut från en kammare, som inte är hennes? Wieselgren Hvirfl. 1: 29 (1891).
