SUTRA sɯ4tra, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr eng. sutra, fr. soûtra; av sanskr. sūtra, tråd, snöre, regel, lärovers, till siv, sy (se SY)]
om kortfattad minnesregel l. vers l. lärosats i hinduisk o. buddistisk litteratur; äv. om hel skriftsamling innehållande sådana minnesregler osv. Dalin (1871). (Några japanska barn) leka begrafning — jordfästa döda fjärlar .. och låtsa läsa upp sutror öfver grafven. Hirn Hearn Exot. 2: 162 (1903). En buddhistisk sutra gör samma intryck på mig som en fuga av Bach. Ekelöf Självbiogr. 95 (1930). En buddhistisk sutra från år 868 är den hittills äldsta kända tryckta bok. Almquist VärldH 9: 558 (1934). NE (1995).
Ssgr (om hinduiska l. buddistiska förh.): SUTRA-LITTERATUR. För studiet av våra förfäders äldsta religionsformer är kännedom om fornindisk religion, sådan den uppenbarar sig i Vedaböckerna och med dem sammanhängande brāhmana-, upanishad- och sūtra-litteratur synnerligen viktig. SpråkvSällskUpsF 1934—36, s. 46. —
-STYCKE. Så företagas reningsceremonierna; ljus tändas och rökelse brännes framför dödsplattan, böner eller sutrastycken uppläsas. Hirn Hearn Exot. 2: 105 (1903). —
