SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1998  
SVADA sva3da2, sbst.2, r. l. f.; best.-an; pl. (numera bl. mera tillf.) -or.
Ordformer
(förr äv. su-)
Etymologi
[jfr t. suada, suade, ä. eng. suada; av lat. suada, (den vältaliga) övertalningens o. (övertalande) vältalighetens gudinna l. konst; eg. fem. sg. av suadus, övertalande, till suadere, övertala (se SVADERA)]
(egenskapen l. förmågan att länge prata l. tala med ett) mer l. mindre innehållslöst l. forcerat l. glättat ordflöde (särsk. i syfte att påverka åhöraren); ordsvall; ”smort munläder”; äv. i fråga om skriftlig framställning; i sht förr äv. utan nedsättande bibet.: (förmåga till) flödande tal l. framställning; äv. (o. numera bl. ngn gg, med anslutning till bet. hos det lat. ordet): (talares) vältalighet l. förmåga att vältaligt lägga sina ord l. framföra sin åsikt. Först H(er)r Montecuculi obiter, sedan H(er)r HoffCantzleren med een serdeeles svada och temmeligen vijdlyfftigt, först contesterade Keysarens frögd der öfver (osv.). BrinkmArch. 2: 142 (1674). Med kortvill, lust och skiämpt var pennan altid full, / Dock så at svadan hans med nectar öfverflödde. Broms Vitt. 370 (c. 1715). Arbetet .. (har) brister, hvilka .. af kritiken blifvit brännmärkta .. såsom retorisk svada. Forssell Stud. 1: 59 (1875). En bullrande stämma hördes gå på med outtömlig svada. Hedenstjerna FruW 23 (1890). Rhetorisk, praktfull talarns svada klingar. Wirsén Vint. 165 (1890). Hans föredrag från lärostolen, hållet utan varje slag av koncept eller stödjepunkter för minnet, präglades av en flödande svada och bländande spiritualitet. HågkLivsintr. 13: 48 (1932). Den sortens människor tjänar inte vår herre Kristus utan bara sin egen buk, och med sin insmickrande svada förleder de godtrogna själar. Rom. 16: 18 (NT 1981; Bib. 1917: milda ord och fagra tal). — särsk. bildl. Den skaldekälla, / Som söfver bäst med sina böljors svada, / Låt henne sorla. Stagnelius 1: 508 (1868).
Avledn.: SVADA, v. (numera mindre br.) tala med en (utpräglad) svada, använda sig av en (utpräglad) svada, tala l. skriva ordrikt o. mer l. mindre innehållslöst l. mekaniskt, ”mala på”; i sht i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk (o. överförd) anv. Att tala som en läsarpräst, att timme efter timme svada om Människans Rättigheter, Livets Mål, Rättvisans Seger. Bergman FalskP 170 (1916). En så vanvettig tanke, att man förtvivlad tar sig för huvudet och undrar om den svadande ordfrejdiga lekmannakommission, som skapat ”enhetsskolan”, verkligen begripit kärnfrågan i (osv.). Idun 1950, nr 8, s. 27.
SVADIG, adj. (mindre br.) som l. vars tal l. framställning kännetecknas av svada, (tomt l. svamligt) pratig. (Romanens) episodiska utformning kom sej av min rädsla för att flyta ut, för det ”svadiga” — det som kallas för det breda och frodiga berättandet kan så lätt bli tom pratsamhet. GGustaf-Janson i RöstRadio 1952, nr 10, s. 4. Han hade bara blivit svadig till att börja med och sedan sentimental, och till slut hade han klubbat ner sig själv med en sömnmedelsdos, rätt mycket större än han hade lov till. Gustaf-Janson ÖvOnd. 28 (1957).
Spoiler title
Spoiler content