publicerad: 1998
Etymologi
[sv. dial. svammäl, prata oredigt l. osammanhängande, bära sig åt som en drucken, skvalpa; jfr fvn. svamla, simma, plaska, nor. nn. svamle, simma, plaska, vanka omkring, fantisera, drömma; möjl. i avljudsförh. till SIMMA, v.1]
(muntligen l. skriftligen) yttra sig mångordigt o. osammanhängande l. innehållslöst l. meningslöst l. utan att behärska sitt ämne, prata runt l. strunt (särsk. i uttr. svamla om ngt); stundom äv. med obj., betecknande innehållet i vad som yttras. Atterbom i 3SAH 37: 105 (1842). Så svamlar Nora huller om buller: hon har älskat honom, han har älskat henne. Strindberg Giftas 1: 15 (1884). De svamla om allt mellan himmel och jord. Janson Abr. 151 (1901). Naturligtvis måste man anpassa sig efter den gängse jargongen, svamla lite om nordisk folkgemenskap och så där. Heerberger NVard. 66 (1936). Han var en god människokännare, som inte naivt lät sig föras bakom ljuset vare sig av kvasiteoretiskt svamlande eller av tomma undanflykter. ÅbSvUndH 59: 102 (1940). Bland blommor svamlas ej moral. / Här viges utan ritual. MestAEngström 142 (1941). Svamla vitt och brett om ngt. SvHandordb. (1966). Karnstedt Slamf. 256 (1977). — särsk. i p. pr., i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. med sakligt huvudord, i överförd anv.: som kännetecknar l. är utmärkande för svamlande person, svamlig. Blanche Tafl. 1: 6 (1845). Den snillrike, men svamlande och smaklöse .. Thorild. Lysander Almqvist 274 (1878). Det kaotiska och stundom svamlande hos Thorild. Wirsén i 3SAH 2: 483 (1888). En feg och suddig journalistik, som .. med sin svamlande pratighet bidrog till att förstärka .. publikens politiska indifferens. Heerberger Dag 256 (1939).
Ssgr, se svammel, ssgr.
Avledn.: SVAMLARE, m.//ig. person, i sht man, som svamlar l. har benägenhet att svamla. Klockhoff ESkr. 195 (1866). En svamlare, som fyller sida efter sida med halvfilosofiska utläggningar och sentimentala utgjutelser. Östergren (1951). —
SVAMLERI104, n. [jfr svamlare] (numera föga br.) svamlande; särsk. i. pl., konkretare. (Människan) vill hafva eld utan brand .. vältalighet utan svamlerier, monarkien utan hof och utan smickrare. SvT 17⁄7 1852, s. 2. —
SVAMLIG, adj. [möjl. äv. delvis till SVAMMEL] som svamlar l. är benägen att svamla; äv. allmännare: vag l. diffus l. obestämd; äv. i överförd anv., om ngt sakligt: som kännetecknas av l. är utmärkande för svamlande l. svammel. Tholander 1Ordl. (1850). Det hela är .. utan sammanhang samt affattadt i en långsläpig, svamlig och platt stil. Eichhorn Stud. 1: 120 (1869). Ett långt, tämligen svamligt föredrag. Lidforss Fragm. 107 (1894, 1904). Katekesen (skall) ej bestå af svamliga religiösa utgjutelser utan reda och sammanhang. LD 15⁄10 1898, s. 2. Systemet. Ett svamligt ord. Ekman Kont. 157 (1939). Jean .. serverar svamliga framtidsplaner att resa med (fröken) Julie till Schweiz. 3SAH L: 390 (1940). Han var så diffus och svamlig, att jag knappt iddes argumentera. Siwertz Pagoden 39 (1954).
Avledn.: svamlighet, r. l. f. förhållandet l. egenskapen att vara svamlig; äv. liktydigt med: vaghet l. oklarhet l. obestämdhet. WoJ (1891). Trots åtskilliga goda uttalanden framträder i det omtvistade memorialet ej sällan en förvånansvärd brist på reda och klarhet, för att icke säga rent ut svamlighet. KyrkohÅ 1900, s. 233. Harlock (1944).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content