SVAMMEL svam4el, n.; best. svamlet.
handlingen l. verksamheten att svamla, svamlande; äv. konkret(are) om tal l. skrift som kännetecknas av svamlande. Tholander 1Ordl. (1850). Kvinnofrågan, arbetarnas sak. Munväder .. Jag är sjuk af dessa komedier, detta svammel om intet, denna förgyllning. VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 255. Ingenting kan vara mer ägnadt att kollra bort en flickunge än det panteistiska svammel hvarmed Faust besvarar Gretchens enkla fråga: tror du på Gud? Söderberg MBirck 107 (1901). Olycklig like? Vilket svammel! Bergman JoH 203 (1926). Fullödiga pekoral till brädden fyllda av svammel. DN(A) 17⁄11 1933, s. 5. Vilket trams! Bara en massa svammel. Gripe Tordyv. 124 (1978). — jfr KÄNSLO-, ORD-SVAMMEL.
Ssgr (numer bl. mera tillf. Anm. Nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till svamla, v.): SVAMMEL-BURK. (vard.) pejorativt, om svamlig person. Carlsson ÄlvTimm. 55 (1949). —
SAOB
