SVEMMA, v.; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ande.
Etymologi
[fsv. svema, röra sig hit o. dit; motsv. fvn. sveima, dets., nor. nn. sveime, sväva, blåsa svagt, mlt. sweimen, swēmen, röra sig hit o. dit, fladdra, mht. sweimen, sväva, feng. āswǣman, vandra omkring; i avljudsförh. till SVIMMA, v.2 — Jfr SVEMMARE]
(†) springa l. driva omkring. Om Syst(er) Carens i Åkre och Sonen Olles svemande etc. i korsbakan el(le)r wägamotet til Tryborg. Broman Glys. 1: 367 (1717).
SAOB
