SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1999  
SVICK svik4, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[liksom d. svik av t. zweck, zwick, (trä)spik o. d. (se SVICKA, sbst.). — Jfr SVICKA, v. 1]
1) hovsl. om den snedskurna spetsen på hästskosöm; förr äv. om hästskosöm. (Import till Sv. år 1640:) Svickar. OxBr. 11: 746 (1640). Hvarje (hästsko)söm är försedt med hufvud, hals, klinga och spets (Swick). Billing Hipp. 268 (1836). Svicken, sömspetsens ena sidoyta, är sluttande, för att spetsen vid inslagningen skall tvingas snett utåt genom hornväggen. SoldIHäst. 1942, s. 13. Magnusson Hovvård 8 (1980).
2) [jfr t. zwicker, fyllnadssten] (i fackspr.) koll. l. ss. ämnesnamn: tegelskärv använd av kakelugnsmakare för att fylla i stegen (se STEG, sbst.2 7) på baksidan av kakelplattorna; äv. i individuell anv., om sträng av sådan skärv. Vid uppsättning av kakelugn iakttages: .. att föreningen mellan kakel och tegel i bakmuren utföres med största omsorg och fogen täckes med tegelskärv, s. k. ”svick”. Bildmark Entrepr. 191 (1921). Över de stående fogarna mellan kaklen lägges en bred svick och fylles med lera. HantvB I. 4: 211 (1936).
Spoiler title
Spoiler content