[jfr sv. dial. sviftande, snabb rörelse; jfr fvn. svipta, kasta o. d. (nor. nn. svifte, syfte, vifta, svänga), d. dial. svifte, svänga fram o. tillbaka; rotbesläktat med SVEPA, v.1, o. feng. swift, snabb (eng. swift). — Jfr SVIFTA, v.2,SVIKTA, v.3,SYFTA, blöta (malt)]
(†) röra sig med lätt(a) rörelse(r) hit o. dit, vifta; äv. tr.: vifta med l. svänga (ngt) hit o. dit (anträffat bl. abs.); äv. i uttr. svifta med ngt, vifta med ngt; ss. vbalsbst. -ande äv. i konkretare anv., i fråga om snabb l. ögonblicklig rörelse, i uttr. i ett sviftande, i ett huj. När Thor klädde sig tog han Hammaren Miolner, lyfte honom upp och sweftade. Peringskiöld MonUpl. 255(1710). Här, ther skuggan af almen / Sweftar i wästan-wind. Palmfelt Ecl. 18(1740). Oden (i djurhamn) .. for i ett sviftande till fjärrliggande land. Säve Yngl. 7(1854). — jfr UPP-SVIFTA.
Särsk. förb. (†): SVIFTA UNDAN. svänga undan. (Myrtenträdet) är .. i et land, der häftiga vindar blåsa, både tjänlig och brukelig til höga häckar, emedan dess böjeliga stam, sviftar undan för blåsten. Thunberg Resa 1: 124(1788).
Ssg (†): SVIFT-VIFT-DARRANDE, p. adj. om sken: som darrande rör sig hit o. dit. Huad tyder här Cypres, hui sijr Jagh blosz som rysa, / Medh sweft-weft-darrand skijn lijk sörgse, mörksamt lysa? Lucidor (SVS) 1: 269(1672).
SAOB
