SVISSA svis3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. svissa, svänga, susa, hasta, äv. (Hof DialVg. 285 (1772)): svinga, vifta; jfr nor. svisse, rastlöst röra sig hit o. dit; samhörigt med sv. dial. sviss, snabb, o. besläktat med SVIRA, v.2, SVISCHA; ljudhärmande; i bet. 2 delvis i sekundärt avljudsförh. till SVASSA. — Jfr SVISS, sbst.2 o. interj.]
1) susa l. vina o. d.; särsk. i p. pr. i adjektivisk o. utvidgad anv., om ljud o. d.; jfr SVISCHA. Omkring klockan halv ett hörde vi ett svissande läte. Det hördes som ett hasande mot asfalten och var alldeles framför oss. Lo-Johansson VagFrankr. 135 (1927). Då händer det, att en av de förbifarande bilarna plötsligt bromsar in och med en svissande sugning stoppar några meter framför henne. Bäckström ClarySkilj. 205 (1932).
2) (numera föga br.) pråla l. tillgjort uppträda l. gå omkring o. d.; i allittererande förb. med likbetydande svassa. Nu skall det bli mannekängexposition, / och då skall de skrudade svissa och svassa. MorgP 14 ⁄ 1 1950, s. 11.
Särsk. förb.: SVISSA FÖRBI10 4. till 1: susa förbi (ngn l. ngt). På en bänk på en perrong vi svissade förbi satt mitt i smällkalla vintern en gubbe. DN 9 ⁄ 1 1970, s. 12.
