SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1999  
SVÄLLA sväl3a2, v. -er, -de, -t, -d, äv. (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl. i Finl.) svall sval4 (svullo svul3ω), svullit svul3it2, svullen svul3en2; förr äv. SVÄLLAS, v. dep.; anträffat bl. i pr. sg. svälls. (pr. sg. akt. -ar Achrelius Mor. C 3 b (c. 1690: swällar opp); -er VarRerV 17 (1538: vpsweller) osv. — pr. sg. dep. -s Atterbom SDikt. 1: 228 (1837), Därs. 2: 45 (1838). — ipf. ind. sg. sval LPetri 3Post. 37 b (1555: swal vp), Rudbeck Atl. 3: 157 (1698: swal up); svall (su-, sw-) Raimundius HistLiturg. 57 (i handl. fr. c. 1580: upswall), ÖNyland 20 ⁄ 10 1994, s. 8 (: svall upp). — ipf. ind. pl. suulle UppsDP 30 ⁄ 10 1601 (: suulle vpp); svullo (sw-) Schroderus Os. 1: 3 (1635: vpswullo), Bergroth FinlSv. 77 (1916: svullo upp). — ipf. sg. o. pl. swällade (-ell-) KKD 2: 66 (1708: upswällade), Münchenberg Scriver Får. 200 (1725: vpswellade); svällde (sw-, -lde) Schultze Ordb. 5209 (c. 1755) osv. — ipf. konj. svulle (sw-) Sahlstedt SvGr. 69 (1769), Pipon SvSpr. 185 (1878). — sup. svullit (sw-, -et) ConsAcAboP 6: 377 (1688: swullit up), Hufvudstadsbl. 15 ⁄ 2 1989, s. 27; svällat (sw-) Sylvius Mornay 638 (1674: öfwerswällat), TRudeen Vitt. 145 (c. 1694); svällt (-l(d)t) Schultze Ordb. 5212 (c. 1755: svällt up) osv. — p. pf. sweld Kiellberg KonstnHandtv. Bag. 6 (1753: utsweld); svullen (sw-) Hiärne 2Anl. 215 (1706: upswullit), Egerin Kokb. 244 (1733: vtswulne); svälld (-ld) Fernander Theatr. 138 (1695: upswälde, pl.) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(svell- (sw-) 1527 (: beswella)—1747. sväll- (su-, sw-) 1526 (: vpswälla) osv. -a (-e) 1526 (: vpswälla) osv. -as 1837—1838)
Etymologi
[fsv. svälla, st. v., sv. dial. svälla, st. o. sv. v.; motsv. d. svelle, svælle, svelge, st. v., fvn. svella, nor. dial. svella, st. v., fsax. swellan (mlt. swellen, lt. swellen, st. v.), mnl. swellen, st. o. sv. v. (nl. zwellen, st. v.), fht. swellan, st. v. (mht. swellen, st. o. sv. v., t. schwellen, st. o. sv. v.), feng. swellan (meng. swellen, st. v., eng. swell, med oregelbunden böjning); av ovisst ursprung, möjl. dock till den rot som äv. föreligger i lat. insolescere, tilltaga, förhäva sig, insolens (jfr INSOLENT), o. i ir. sult, fetma, fyllighet, tillfredsställelse, glädje, förströelse; den svaga böjningen har sannol. delvis sitt ursprung i ett germ. motsv. verb med kausativ innebörd (jfr got. uf-swalleins, uppblåsthet, högmod); kvarstående v i former ss. ipf. pl. svullo, sup. svullit, p. pf. svullen beror på påverkan från former ss. pr. sväller. — Jfr SVALL, sbst., SVALLA, v., SVULLEN, SVULST, SVÄLL, sbst.1—3, SVÄLLA, sbst.1—2, SYLL]
I. intr.
1) om ngt sakligt, i sht om kropp l. kroppsdel l. kroppsligt organ, äv. om person l. djur: (sjukligt) öka sin volym till följd av inre tryck (åstadkommet av luft l. vatten o. d.); äv. i fråga om inflammation: svullna; äv. allmännare: utvidgas, förstoras; äv. i p. pr. i adjektivisk o. överförd anv., särsk. om känsla; äv. (i ssgn AV-SVÄLLA) i fråga om att svullnad går ner l. avtar. Fötterna sväller när man går en hel dag. Så skal thet förbannadhe watnet gå in j henne, och wara henne bittert, så at bwken sweller på henne. 4Mos. 5: 27 (1541). Denne lilla Steen .. / Swall straxt til sådant Berg, hwars Makan wij eij finne. Achrelius Dan. C 1 a (c. 1690). Hählen på hans fot, af bettet skadlöst swall. Hesselius FruentSp. 5 (c. 1710). Padda sväller tes ho spricker. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr 4 a. Han tänkte med en egendomlig, svällande känsla i strupen på den där färden till Ostia. Siwertz Låg. 17 (1932). När Walter talade om drömmen kände han hur tungan i munnen svällde och växte. Westberg WaltHus 280 (1980). Svällning i munstycke. TNCPubl. 84: 147 (1986). — jfr AN-, UPP-, UT-, ÖVER-SVÄLLA o. RÖD-SVÄLLD samt AN-SVÄLLNING. — särsk.
a) öka sin volym gm upptagande av vätska l. luftfuktighet (o. därigm mjukna till följd av ökningen i omfång l. sluta tätt intill o. spänna mot omgivande material); äv. opers. Lägg bönorna i vatten och låt dem svälla under natten. Fönstret har svällt och går inte att öppna. Salé 104 (1664). Kornet, som trädes på stängerna, bör vara bundet medan det är råt och färskt, annars .. skola banden gå sönder i rägnväder, då kornet sväller. Kalm VgBah. 199 (1746). Lägg skiölgda perlegryn .. (i köttsoppan), ungefär så mycket som såppan kan blifwa lagom tiock utaf, då de fådt wäl koka och swälla. Warg 11 (1755). (Båten som tätats med mossa) läkte visserligen att börja med, men mossan svällde snart. Strindberg Fagerv. 48 (1902). Engström 1Bok 15 (1905; opers.). Svällande polymer (dvs.) polymer vars längd i en vätska varierar med salthalten i vätskan. TNCPubl. 81: 65 (1984). — särsk. i fråga om släckning (se SLÄCKA, v.2 1 c) av kalk. VetAH 1760, s. 256. Även sedan släckningsprocessen i huvudsak avslutats sker en fortsatt svällning och eftersläckning av mera svårsläckta kalkkorn. HantvB I. 4: 53 (1936).
b) (numera bl. tillf.) om metall l. metallegering l. mineral o. d.: till följd av temperaturhöjning utvidgas, expandera. Rinman Jernförädl. 21 (1772). En pressgjuten zinklegering är icke fullt måttbeständig. Om man lagrar .. vid rumstemperatur, skall man finna, att godset först krymper 0,05—0,1% och därefter åter börjar svälla. HbVerkstTekn. 1: 305 (1944).
c) om bakdeg l. smet (se SMET, sbst.2 II 3): pösa till följd av jäsning o. d.; jäsa (upp); äv. om maträtt l. bakverk o. d. under gräddning: utvidgas l. pösa upp; äv. i jämförelse. Juslenius 45 (1745). Gästen har mera sammanpackt wäder uti sig (än surdegen) och fort drifwer gäsningen, at brödet desto mer swäller, och ser fylligt ut. Kiellberg KonstnHandtv. Bag. 6 (1753). Då bullarne svälla i ugnen, då sväller matmodrens hjerta af fröjd. Bremer Nina 546 (1835). (Mandelkonfektyrer bakas) i halfvarm ugn, till dess de börja svälla och få gula kanter. Grafström Kond. 287 (1892). Låt smeten stå och svälla en stund. StKokb. 44 (1940). Rikets andre man spelar ju för närvarande huvudrollen i ett märkligt skådespel, som handlar om böter och sväller som en bulldeg. Hufvudstadsbl. 7 ⁄ 10 1988, s. 2.
d) (i sht i fackspr.) öka i volym gm att mellanrummen mellan (de spänstiga (se SPÄNSTIG 2)) beståndsdelarna i ngt blir större, bli porös(are) l. (mera) fluffig o. pösig. (Det) är det grofva, svällande inslaget, vadden, som mellan de båda väfvarnes föreningspunkter sväller upp öfvertyget. Andersson Väfn. 57 (1880). Efter klyvning faller veden mera glest, så att en trave sväller med t. ex. 15 %. SvSkog. 1370 (1928). Svällning .. (dvs.) ökning i volym hos jord eller berg vid lossgörning. TNCPubl. 73: 166 (1979).
e) (numera bl. mera tillf.) om bikupa (se d. o. 2) l. biklunga o. d., betecknande att bina hänger i klump under flustret. Dahm Biet 81 (1878).
f) (vard.) om gravid kvinnas buk, äv. i överförd anv., om gravid kvinna: öka i omfång, växa. Schultze Ordb. 5209 (c. 1755).
g) om hav l. våg o. d.: (häftigt) stiga, häva sig; särsk. mer l. mindre bildl. om puls (se PULS, sbst.1); jfr h, i. Lucidor (SVS) 208 (1672; i p. pr., om vågor). När hafwet skummas opp, och wågen sky-högt swäller. Frese VerldslD 4 (1715, 1726). Bölja, du blå, / sväll ej så högt, det går fort nog ändå. Tegnér (TegnS) 4: 62 (1824). Hallström GrAntw. 55 (1899; om puls). I bränningar gick havet, / och till en syndaflod det sjöd och svall. FinT 1929, 2: 293.
h) om flod l. bäck o. d.: få ökat l. ymnigare vattenflöde, stiga (se STIGA, v.3 I 4 b); äv. dels i utvidgad anv., om ström av tårar, dels bildl. (jfr 4), om blod; jfr g, i. Linc. B 2 b (1640). Af vädrens friska fläkt de ljusa rännlar svälla, / Och blomstrens späda prål all nejden öfverfar. Bellman (BellmS) 7: 85 (1785). Det gamla adelsblodet sväller alldeles för högt i edra ådror. Crusenstolpe Tess. 1: 261 (1847). Ögats swällda tåreströmmar. Hagberg Shaksp. 1: 282 (1847). Från denne tidpunkt (dvs. solståndet) sväller floden (Nilen), tills hon .. flödar öfver sina bräddar. Rydberg Urpatr. 42 (1873). Snö i april som endast förorsakar / en hinna över floderna som svällde / och inte smugglar åter in i riket / en årstid som naturen avbeställde. Gullberg Terzin. 9 (1958). — jfr REGN-SVÄLLANDE o. VÅR-SVÄLLD.
i) (numera bl. tillf.) om tår(ar), särsk. dels i uttr. svälla i ögonen o. d.: komma till synes o. växa, stiga (se STIGA, v.3 I 4 l), dels med det ss. formellt subj.; jfr g, h. Se det sväller / En tår i dina ögon! Runeberg (SVS) 2: 114 (c. 1827). Tårar svällde i hennes ögon. Bremer Pres. 144 (1834). I ögat svällde en tår. Östergren Dikt. 22 (1871). Snoilsky 3: 18 (1883; med formellt subj.).
j) om knopp (äv. blomma, särsk. ros, l. gren o. d.): utvidgas till följd av naturlig tillväxt; äv. opers.; jfr 2. O se .. den späda rosen svälla, / Blyg och jungfrulig, ur sin gröna slöja. Atterbom Lyr. 2: 269 (1810). Det är blommor på mark, det är lärksång i skyn, / Och knoppar på svällande gren. Böttiger 3: 16 (1843, 1858). Sätherberg Dikt. 2: 81 (1863; opers.). De gula maskrosorna .. svällde på sina långa stänglar, så att de blefvo stora som astrar. Lagerlöf Herrg. 44 (1899). Någon enstaka flyttfågel hade visat sig, och videknopparna hade börjat svälla. Bergfors PörtRenv. 176 (1934).
k) i fråga om yta, om stad l. bebyggelse l. landområde o. d.: öka i storlek o. omfattning, utvidga sig; äv. i utvidgad anv.: vara större till ytan (ngnstädes än ngnstädes i övrigt). Det svällande riket. Crusenstolpe 1720 174 (1837). Mycket är förändradt se’n då. Staden har svällt, hamnen har blifvit dubbelt längre, vatten är förvandladt till land. Arsenius Västk. 59 (1905).
2) i fråga om ngns l. ngts rundade o. till synes svällda (i bet. 1) form(er): (vara omfångsrik o.) ha rundad form; äv.: tillväxa i rundat omfång; äv. (numera bl. tillf.) i överförd anv., om öppning till proppfull låda o. d. (De ogudaktiga) swälla j ansichtet som en feet bwk, the göra hwadh them lyster. Psalt. 73: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: Ur fetma skåda deras ögon fram). Sedan Eder afresa, hafwa wåra Fruentimber skridit til många extravagancer; deras Kiortlar, som då redan när I reste, begynte swälla och pösa ut, hafwa nu skutit ut en ohörd widd. Kling Spect. Kk 3 b (1735). Boken (tilltalar oss) genom .. sitt i de yppigaste former svällande löfverk. De Geer VSkr. 1: 3 (1839, 1892). Dessa fresterskor (dvs. kvinnor på pornografiska fotografier) med svällande former. Strindberg NRik. 75 (1882). Dagen därpå och tredje dagen svällde lådöppningen af tidningar. Engström 1Bok 26 (1905). (Hon såg) ner mot hans skrev där hans manlighet svällde som en banan innanför de tajta byxorna. Alfvén Städpatr. 10 (1976). En mun med vekt svällande läppar. Vallquist i 3SAH XC. 1: 28 (1982). — jfr UPP-, UT-SVÄLLA. — särsk.
a) om kvinnobröst l. barm (se BARM, sbst.1 5): vara fyllig, ha rundad form; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret: svällande rundning. Gudomligt svällde flickans unga barm. Stagnelius (SVS) 4: 88 (c. 1818). Mellan hakan och barmens svällning. Rogberg Dam 81 (1932).
b) (numera bl. mera tillf.) i p. pr. i adjektivisk anv., om person: fet, pösande; äv. ss. adv., i uttr. svällande fet, väldigt fet; jfr c. Buergel Goodwin HHögh. 124 (1925; ss. adv.). Berlin .. var lika mager och hopknipen som Tjerneld svällande. NärGickSkol. 285 (1934).
c) i uttr. svälla av hälsa o. d.: (må väl o.) ha rondör, frodas (tack vare hälsa); jfr b. Nu svällde han af välmåga och hans tunna kinder skeno af belåtenhet. Strindberg NRik. 153 (1882). Auerbach (1913; av hälsa).
d) (numera bl. mera tillf.) i p. pf. i adjektivisk anv., om öga: som (har svällt o.) är rundat gm att ha blivit tårfyllt. Den tår ditt svällda öga sköljer, / af nöjet blott kan sagta sig. Bergstedt Hum. 33 (1793). De hemmavarandes ögon, svällda af tårar, afspeglade skiljsmässans bitterhet. Crusenstolpe Tess. 3: 207 (1847).
e) (numera bl. mera tillf.) i uttr. svälla av vätskor (l. vatten), i fråga om att vara (bågnande) full av i sig upptagen vätska; särsk. om svamp; jfr 1 a. Swampen swäller af wätskor. Sahlstedt (1773). Dalin (1854: af vatten). — jfr SAFT-, SAV-SVÄLLANDE o. SAFT-SVÄLLD.
f) om kudde l. täcke l. divan o. d.: vara välfylld (o. rundad) av stoppning o. d.; i sht i p. pr. i adjektivisk anv.; jfr 3. Anna till hvila gick. På elastiskt svällande bäddar / Sänkte hon ned .. sina blomstrande lemmar. Stagnelius (SVS) 3: 91 (1817). Hvilande på den svällande divanen, lutade hon sitt hufvud mot en stramaljkudde. Ridderstad Samv. 1: 303 (1851). Den gubben han kommer mig aldrig ur sinnet / för hans proppade skåp och hans svällande sängar. Fröding NDikt. 52 (1894). (Han) ställde sig att med tydlig olust .. stirra på sin färdigbäddade säng, fast täcket var inbjudande uppvikt och den snövita kudden svällde, som om aldrig någon vridit sig i sömnlöshet och begravt sina suckar i dess dun. Siwertz Tråd. 13 (1957).
g) (i rundad form) vara större (i ngn del av sin utsträckning); äv. ss. vbalsbst. -ning i konkret bet.: ansvällning, utbuktning; i sht i den särsk. förb. SVÄLLA UT. Nedom armarna, en liten hand, / Med smärta fingrar smal, och len, och bländhvit, / Der ej en svällning, ej en ådra röjs. Tranér Anakr. 160 (1827, 1833). (Armbågarna) bildas af knölar å humerus’ nedre svällde ände. NF 1: 1078 (1876). Hans näsa sväller nertill med en speciell sorts köttighet och kornighet — en topografisk sorts näsa. Lundgren Bellow Jer. 85 (1977).
3) i utvidgad anv. av 1, med tanke på den utspännande o. utbuktande effekt som tryck (av gas l. vätska l. fast ämne) åstadkommer i omgivande tyg l. skinn l. hud o. d.: vara, stundom äv. bli, utspänd; äv. (mera tillf.) med det ss. formellt subj., betecknande att ngt spänner ut ngt; stundom svårt att skilja från 2. Hästhandlarens svällande plånbok. Då Buken swäller af Wäder och Werk. Hoorn Jordg. 1: 302 (1697). Alexis klappade sig stolt på magen, där det svällde något under hans väl igenknäppta kavaj. Moberg Sedebetyg 348 (1935). Man riktigt såg hur han satt .. med fickorna svällande av pengar och papper. Johnson Se 5 (1936). (Jägaren) tar gossen från moderns bröst, makar undan en av valparna och lägger honom till Svartögas svällande spenar .. Nu skall gossen förvisso bli en stor jägare! Edström Hund. 15 (1948). En större fara än tillknölade burkar är burkar som har direkta hål eller som svullit, så att ändorna bucklar utåt. Hufvudstadsbl. 15 ⁄ 2 1989, s. 27. — jfr UPP-SVÄLLA. — särsk.
a) om blodåder: utvidgas (gm att fyllas rikligt med blod), bukta; äv. i p. pf. i adjektivisk anv. Lät se din hand, hvar ådra blå och trinder / Ligger så sväld och fuktig som i bad. Bellman (BellmS) 1: 83 (c. 1771, 1790). Ådrorna på arm och hand swälla lätt, då armen ofwanom armbågen ombindes. Lovén Anv. 5 (1838). (Han) blossade med svällda pannådror .. på sin cigarr. Siwertz JoDr. 208 (1928). Hon såg hur halsens ådror svällde. Edqvist Skugg. 103 (1958).
b) om segel (äv. om gardin o. d.): vara bukigt utspänd av vind; äv. (numera bl. mera tillf.) bli utspänd; i p. pr. äv. ss. adv. i uttr. svällande full, närmande sig bet.: alldeles full. Seglen svällde för vinden. Med svällande segel. Adlerbeth HorOd. 69 (1817; i p. pr., om segel). Då släppte Frithiof sin drake lös, / och seglet svällde och vågen fnös. Tegnér (TegnS) 4: 29 (1823). Vår gamle vän hade .. kastat om sin jakt och låg redan med svällda segel ut förbi udden. Runeberg (SVS) 7: 29 (1833). Seglen stodo svällande fulla. Nylander Sjöfolk 1: 9 (1901). Kappan svällde i draget. Heidenstam Svensk. 1: 56 (1908). Gardinerna svällde i luftdraget och sjönko åter tillbaka mot fönsterposten, tyst och mjukt. Östergren (1951).
4) i mer l. mindre bildl. anv. av 13, om ngt mer l. mindre abstr., i fråga om utvidgning l. tillväxt, vanl. liktydigt med: öka, ökas, utvidgas, växa till; äv. i fråga om att ngt förekommer ymnigt l. med (tänkt) påtaglighet o. d.; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. med subjektsväxling, om lokal där l. tid då ngt förekommer ymnigt, ofta i uttr. svälla av ngt. Tegnér (WB) 8: 232 (1837). Natten svällde af vällust. BEMalmström 6: 6 (1840). Jag känner mitt jag svälla. Strindberg Dam. 73 (1898). Viktigast för Japan är för närvarande att vinna plats för sin svällande befolkning. Cassel Östas. 225 (1906). De fem minuter, löjtnanten anslagit för bankaffären, hota att svälla till femton. Essén Fob 135 (1919). Ebba föreföll avpassad efter hans egen svällande kraft. Moberg Sedebetyg 312 (1935). Hans brev svälla till långa berättelser. Heidenstam Kastanj. 13 (1941). En våg av nationell försvarsentusiasm gick .. genom landet, skicklig agitation och organisation kom den att svälla. Andersson SvH 498 (1943). — jfr UPP-SVÄLLA. — särsk.
a) om person (med inbegrepp av tanke på utspänt bröst hos ngn som hoverar sig): vara högmodig l. högfärdig l. inbilsk l. uppblåst; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: högmodig, uppblåst; äv. överfört, om ngns hjärta l. ton; förr äv. i uttr. benen sväller på gement folk när de får för mycket ära, betecknande att när ngn ur bredare samhällslager äras för mycket blir han högmodig. Han sväller av högmod. (Somliga kristna) see vppå sitt eghet leffuerne, och swälla ther store vthaff. OPetri 2: 255 (1528). Hiertadt begynte swälla och vpbläsas medh hogmodh. Svart G1 155 (1561). Dher Pösa och Swälla dhe Öÿar wedh Bellt. / .. dee willia nu reesa moot Swerige i feldt. Visb. 1: 352 (1658). Så är ock en rik, som trotsar på sin förmögenhet, stor i sin swällande inbillning. Bælter JesuH 5: 588 (1759). Weise 1: 258 (1769: benen swälla). Dåren .. sväller af sin titel och är anspråksdiger af sin börd. Elgström (o. Ingelgren) 137 (c. 1805). Hans blickar lyste af öfvermod, / Och af spotskhet svällde hans ton. Runeberg 5: 27 (1853). Det svällande maktfullkomliga hos Bulten i Bo målas rent ljudmässigt. Olsson Fröding 369 (1950).
b) betecknande att ngn l. ngt (särsk. ngns bröst) är full(t) av (starka) känslor (särsk. vrede l. stolthet); i sht i uttr. svälla av ngt; äv. i p. pr., ss. adv., i uttr. svällande full, närmande sig bet.: alldeles full; äv. (tillf.) med personobj. betecknande den hos vilken ngt sväller; äv. (numera mindre br.) i det opers. uttr. svälla i ngns blod. Hon svällde av harm (l. förargelse l. ilska). (Sigurd) såg sin Frende Olof swella af wrede. Reenhielm OTryggw. 20 (1691). Då svällde mig bröstet, då brände min håg, / Då visste jag hvad mig tröt. Geijer Skald. 6 (1811, 1835). Ling Gylfe 88 (1814; opers.). Då sväller mitt bröst af tjusning. Stagnelius (SVS) 3: 69 (1817). (Lommen) tog .. (fisken) i näbben och sam mot höjden, med bröstet svällande fullt af stolt jubel. Forsslund Djur 217 (1900). Glad, svällande af stolthet och mod. Strindberg Kronbr. 30 (1902). Mamman svällde till ett helt andelsmejeri av stolthet. Carlsson 4711 99 (1921).
c) om känslor l. tankar l. förnimmelser o. d.: öka(s), tillta; äv. opers., särsk. i uttr. det sväller (l. ) i ngn. Peringskiöld Hkr. 1: 155(1697). Ondskan börjar häfftigt swälla. Runius (SVS) 2: 23 (1699). Plågor i mig svullo. Afzelius SæmE 117 (1818). Allt högre svällde mina känslor upp emot bräddarna. De Geer Minn. 1: 98 (1892). Jonas vände hem full av nya svällande förnimmelser. Siwertz JoDr. 148 (1928). Det svällde smärtsamt i henne när hon satt .. och föreställde sig, att .. (mannen) var tillsammans med teaterdamen. Moberg Rosell 241 (1932).
d) om hjärta (l. själ o. d.) ss. säte för (starka) känslor: bli l. vara full av stark känsla; i sht i uttr. svälla av ngt (t. ex. känsla l. vrede l. stolthet). Hennes hjärta svällde av stolthet. UHiärne Vitt. 73 (c. 1665). Jag tänkte på Sverige och mitt hjärta svällde inom mitt bröst. Montgomery-Silfverstolpe Mem. 4: 89 (1826). Hjärtat svälde i mig som om det velat spränga refbenen. Öman Ungd. 200 (1889). Hans sinne svällde af hat till Bolle. Bååth Gudrun 110 (1900). (Abboten) kände hur hans hjärta, som nyss hade svällt av salighet, nu drog sig samman i olidlig smärta. Lagerlöf Saga 153 (1908).
e) om konto, budget, kassa o. d.: öka l. bli l. vara full; äv. om bankbok, betecknande att tillgodohavandet på den ökar. Sedan Budgetten börjat svälla af öfverskotten. Palmblad Norige Bih. 82 (1847). Är .. den svenska adelns sociala konto vida mindre belastadt än dess vedersakare tidigare velat inrymma, så sväller däremot det politiska af stora och tungt vägande förtjänster. Fahlbeck Ad. 1: 20 (1898). Något måste man .. kosta på sig, när bankboken sväller så rent av syndigt. Engström Romant. 61 (1927). Kritiken var enhälligt entusiastisk. Det blev fulla hus. Kassorna svällde. Falck 5ÅrStrindbg 268 (1935). En förtvivlad kamp mot svällande utgifter. Form 1948, s. 10.
f) om konstnärlig, i sht litterär stil: vara l. bli bombastisk, prålande, svulstig, svassig (jfr a); äv. motsv. 2, avseende ngt som väcker en föreställning om ymnighet l. fyllighet l. lugnt flödande riklighet; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk.: bombastisk, prålande, svulstig, svassig. Dr Kenrick .. skrifwer en skön Engelska; ej så swällande, som Dr Johnson. 1Saml. 8: 172 (1776). Denna svällande styl, denna larmande ton är icke tänkarns, undersökarns, philosophens. Kellgren (SVS) 5: 485 (1791). (Schillers) djupa reflexion och varmt svällande språk göra hans dikter nationella och älskade. Snellman Tyskl. 337 (1842). Såväl figurerna som de stora träden och stadsbilderna (på en damastservett från 1600-talets början) är framställda med barockens svällande, spänningsfyllda formspråk. Kulturen 1974, s. 145.
g) om ljud (t. ex. tjut l. ton): öka i styrka; fylla (rummet); äv. med subjektsväxling, om luft ss. den plats där ljud o. d. sväller; äv. i det opers. uttr. svälla av ngt. Luften svälde af harmoni. Topelius Ljung 247 (1878, 1889). Det svälde af stön och rop och hviskningar. Hallström Purpur 152 (1895). Medelst svaga fingertryckningar (mot klavikordets tangenter) kunde man länge hålla ut tonen, få den att svälla och aftaga eller att vibrera. MeddSlöjdF 1899, 2: 46. En rysning av förfäran skakar hela hans kropp, när tjutet ånyo sväller omkring honom. Trolle O’Neill 3Dram. 1: 44 (1924). Obestämda ekoljud än svällande än försvinnande. Trotzig Sjukd. 16 (1972). — jfr AN-SVÄLLA.
II. tr.
1) motsv. I 1: komma (ngt) att svälla; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som kommer (ngt) att svälla. JGOxenstierna 2: 109 (1796, 1806). Arve brusade mäktigt och många små bäckar skyndade sjungande att svälla dess vågor. Bremer GVerld. 1: 187 (1860). En vällustigt tröttande, fötter och knän ljuft svällande och mattande lustvandring bland expositionens underverk. Scholander 3: 214 (1878). Spadet där (gris)hufvudet .. kokat är utmärkt att svälla gryn uti. SvD(A) 1917, nr 68 B, s. 5. Ricinolja har .. egenskapen att vara smörjande utan att svälla gummi. TT 1963, s. 1315. TNCPubl. 46: 35 (1971; i p. pr. i adjektivisk anv., om tillsatsmedel i betong). — jfr FÖR-, UPP-SVÄLLA. — särsk. garv. med avs. på hud före den egentliga garvningen: medelst nedläggande i lösning (se LÖSNING, sbst.2 I 4) uppluckra för att på detta sätt göra (den) mera mottaglig för garvämnet; jfr DRIVA, v.2 23 a. JernkA 1820, s. 169. 2SvKulturb. 7—8: 260 (1937). — jfr FÖR-SVÄLLA.
2) (numera bl. tillf.) motsv. I 2: komma (ngt) att svälla (o. anta rundad form). Titankraft sväller den arm, / som svingar bragdernas lansar. Ossiannilsson Ork. 106 (1907).
3) (†) motsv. I 3: komma (ngt) att spännas ut. Må ångan af Dit blod med pästens gift sig blanda, / At svälla Erics bröst och flåsa med hans anda! Lidner (SVS) 1: 292 (1781). Jungfrubarmen svällde högt sitt flor. Atterbom SDikt. 1: 220 (1837).
4) (†) i bildl. anv. av I 1, motsv. I 4: komma (ngn l. ngt) att svälla; särsk. motsv. I 4 d, med avs. på hjärta l. barm o. dyl. ss. säte för känslor. TRudeen Vitt. 145 (c. 1694). Straxt en gnista / Af himmelska elden, / Tände sig rörande / Outsäglig, / Lifvade, höjde / Rosiga kinden / Svällde hjertat / Af nya suckar. Thorild (SVS) 1: 91 (c. 1784). Helsan, åtrån, nöjet / Svälla trängtande din fulla barm. Tegnér (TegnS) 1: 85 (1803). Det tyska imperiets kolonialområde, som så ansenligt sväller de av mig för Tyskland angivna land- och befolkningssiffrorna. Steffen Krig 2: 35 (1915). — jfr ÖVER-SVÄLLA.
III. (†) dep.: svälla (i bet. I 1, 4 d). Halsen (hos ormen) svälls i vreda vågor. Atterbom SDikt. 1: 228 (1837). Tålamod, du hjerta, som svälls af anande längtan! Därs. 2: 45 (1838).
Särsk. förb.: SVÄLLA AN10 4. (numera mindre br.) till I 1: svälla; äv. bildl. (jfr svälla, v. I 4). I sällsynta fall kunna .. (vid hysteri) enskilda kroppsdelar svälla an. Wretlind Läk. 9—10: 65 (1901). Bjerre Själsläk. 209 (1914; bildl.). När betsen kom på svällde träet an. Brunner SvVill. 328 (1987). jfr ansvälla.
SVÄLLA FRAM10 4. till I 1 i, 2: svällande skjuta fram (se skjuta fram 3 a); äv. bildl. (jfr svälla, v. I 4). En tår svällde fram i hännes ögon. Journalisten 2: 90 (1791). Hennes vackra underläpp svällde trotsigt fram. Bremer Pres. 144 (1834). Efter kriget (1914—18) sväller säkerligen fram en mäktig flod af tillfällighetspoesi. Hildebrand Donaumon. 125 (1915).
SVÄLLA IGEN10 04. till I 1: tillslutas till följd av svällning; jfr svälla ihop. Kastade så endere af them som heett Pär honom widh öghett med en steen, så att ögett suall igenn. 3SthmTb. 5: 56 (1603). Äro .. (namnen i trädstammen) för länge sedan skurna, så har barken svällt igen omkring dem. Almqvist AmH 1: 14 (1840).
SVÄLLA IHOP10 04. till I 1: svälla igen. Lind (1749).
SVÄLLA OPP, se svälla upp.
SVÄLLA TILL10 4. (numera mindre br.) till I 1: (plötsligt) svälla. Fikonväggen sväller till äfven om befruktning icke försiggått. Elfving Kulturv. 74 (1895).
SVÄLLA UPP10 4, äv. OPP4. [fsv. svälla up] jfr uppsvälla.
1) till I 1: till följd av (hastigt) svällande få ökad volym; svullna; äv.: uppstå l. bildas till följd av (hastigt) svällande. Armen svällde upp av getingsticket. En böld svällde upp i nacken. Hans heemligh ting wexte ful medh madk och rotnade bort, och swal vp. LPetri 3Post. 37 b (1555). Hoo som har tagit in förgift, han swäller vp. Schroderus Comenius 308 (1639). (När bärsärkarna) blefwo uphetsade, swälde magen så högt up, at brynjobanden sprucko. Strand Tidsfördr. 2: 47 (1763). Ett, tu, tre — sväller krabaten upp till ett hiskligt odjur med .. uppspärrade käftar. Rydberg 2: 345 (1867). Efter den klatsch, jag fått af ridspöet, hade en tjock, blå rulsa svällt upp. Cavallin Kipling Wi 62 (1897). I natt hade han sett henne gråta .. så att hon svällde upp i ansiktet. Hedberg Drömtydn. 322 (1952). särsk.
a) (numera föga br.) motsv. svälla, v. I 1 g, h, om vatten l. hav l. flod o. d.: höja sig, stiga. När Hafwet hastigt swällar opp. Achrelius Mor. C 3 b (c. 1690). Det fallande regnvattnet .. ökar .. vattenmängden i .. vattendragen, så att dessa med ens svälla upp. 2NF 34: 49 (1922).
b) (numera föga br.) om källa: rinna upp (se rinna upp 2); äv. om brunn: fyllas med framströmmande vatten (jfr svälla, v. I 1 h). Brunnen vthi Siloë, hwilken war borttorkadt, swall sedan vp. Sylvius Mornay 600 (1674). Uti dess (dvs. dalens) svala famn en källa sväller opp. Tegnér (WB) 1: 37 (1802).
c) (numera föga br.) motsv. svälla, v. I 1 k; särsk. om stad. Det är ingen anledning att .. (Sthm) någonsin skall svälla upp till en stor fabriksstad. Samtiden 1872, s. 537.
2) i bildl. anv. av 1 (jfr svälla, v. I 4), om ngt (mer l. mindre) abstrakt: (hastigt) tillväxa i storlek l. styrka l. betydenhet o. d.; äv.: uppstå l. bildas (o. tillväxa osv.). De svagaste intryck från omvärlden gifva oproportionerligt eko, svälla upp till enorma sensationer (i tillståndet mellan sömn o. vaka). Hansson Kås. 27 (1897). Nya yrkesområden sväller upp, t. ex. resebyråverksamheten och andra servicenäringar. UNT 23 / 5 1977, s. 2. särsk.
a) motsv. svälla, v. I 4 a, om person; äv. i överförd anv., särsk. om hjärta ss. säte för karaktärsegenskaper: bli l. vara högfärdig l. högmodig o. d. Så snart en rosare kommer, sweller hiertat vp aff högferd. PErici Musæus 1: 212 a (1582). Han eröfrade sin rika grannes mark, / Blef stor och svällde opp. Valerius 1: 48 (1807).
b) motsv. svälla, v. I 4 b—d, om känslor: (hastigt) uppstå o. tillväxa i styrka; äv. om hjärta ss. säte för känslor l. om person. Thore Guden han swal up af wrede. Rudbeck Atl. 3: 157 (1698). Farväl! så trång blir hyddan här, / Och hjertat sväller opp. / I fält! i fält! så fri är der, / Så rask båd själ och kropp. Franzén Skald. 2: 310 (1813, 1828). En besynnerlig sympati svällde upp och flödade över. Koch GudVV 2: 32 (1916).
3) (numera föga br.) motsv. svälla, v. II 1: tr.: komma (ngt) att svälla upp; äv.: komma (ngt) att bli utspänt (jfr svälla, v. I 3). Vinden sväller opp de hvita segel. Geijer Skald. 119 (1814, 1835). Om bedröfvelse och gråt svällt upp mina kinder, att jag knapt liknar en menniska i fysionomien, så är det (osv.). Almqvist Amor. 69 (1839). (Det) är det grofva, svällande inslaget, vadden, som mellan de båda väfvarnes föreningspunkter sväller upp öfvertyget. Andersson Väfn. 57 (1880).
4) (†) refl., i uttr. svälla sig upp: blåsa upp sig; särsk. bildl. (se blåsa upp 6 a; jfr svälla, v. I 1 a). Spän pojkesnillets styrka högt, / Och sväll dig, lilla padda, up; / Och säj til rimtåssungarne / Hur Stor du lille K(ellgre)n är. Thorild (SVS) 1: 107 (1784).
SVÄLLA UT10 4. [fsv. svälla ut (intr. o. tr.)] jfr utsvälla.
1) till I 1: svälla o. (sålunda) utvidgas. Om hierpar läggas en timma eller twå uti söt miölk .. så swälla de wäl ut och blifwa hwita. Warg 224 (1755). Gröna knoppar / Svälla ut vid trastens drill. Nicander 1: 265 (1837). Efter en tid sväller kautschuken ut, men .. måste .. genomarbetas, tills den blir homogen. TT 1872, s. 55. Ärterna (i botten på gurkplantornas honblommor) svälde ut till gåsägg. Strindberg Skärk. 190 (1888).
2) till I 1, till följd av att mer material l. fler beståndsdelar tillkommer öka i storlek l. utvidgas; särsk. om flod: utvidgas till följd av ökat vattenflöde; äv. mer l. mindre bildl., om grupp av människor o. d. (Borgerskapet i Frankrike) svällde med tiden ut så, att det blef ”nationen, på adel och prester när”. NF 2: 897 (1877). IllSv. 2: 141 (1882; om flod). NordRevy 1895, s. 157 (i bild, om flöde i skriftställarskap). Vid mobilisering skulle bataljonen svälla ut till två fältbataljoner. KrigVAT 1904, s. 378. Det var enbart naturligt, att den svenska adeln under Gustav Adolf skulle svälla ut och växa till. Ahnlund GA 214 (1932).
3) till I 2: (utvidgas o.) breda ut sig (se breda ut 2) i rundad form, bukta ut; äv. motsv. svälla, v. I 2 g, betecknande att ngt (ofta långsmalt) utsträckt är större l. bredare l. högre i ngn del l. att ngra av i en serie o. d. ingående delar är större l. bredare o. d. än föregående sådana delar. MeddSlöjdF 1884, s. 72. Gångstigen vidgade sig och svällde ut till en körväg. Strindberg SvÖ 3: 295 (1890). Det böljande håret svällde ut. Klint (1906). Några mil norr om Uppsala .. sväller Uppsala-åsen ut högst betydligt både till bredd och höjd. SvNat. 1921, s. 19. Taket uppbäres av en mittpelare, vars konsolklunga sväller ut till en rund balkong. Munthe IslamK 197 (1929). Det olustiga rummet svällde liksom ut genom den hiskliga belysningen och blev till en hel gymnastiksal. Hedberg Räkn. 272 (1932). Från 1820, då (Carl) Palmstedt tillträdde (som disponent för Gripsholms Fabriker), sväller (räkenskaps)böckerna ut på ett iögonenfallande sätt. Strandh PyramLas. 179 (1985).
4) till I 3, om ngt elastiskt (o. stundom helt l. delvis omslutande): bli buktande utspänt, spännas ut. Ett segel säges vara ”bukigt”, om det är så sydt, att genom vindens verkan dess midt sväller ut och antager en mera halfsferisk form. NF 2: 1306 (1878). En stut hade fått kolik och svällde ut som en trumma. Reutersvärd Minn. 57 (1922). (Manoel I i Portugal) ville säkert vara den förste att hälsa Vasco (da Gama) och se den stolta duken svälla ut från hans masttopp. Lagergren Minn. 3: 295 (1924).
5) i mer l. mindre bildl. anv. av 14 (jfr svälla, v. I 4): (okontrollerat l. i mer l. mindre rask l. jämn takt) öka i storlek l. omfattning l. intensitet o. d.; utvidgas, svälla (se svälla, v. I 4). Hans berättelser svällde ibland ut till långa romaner. Utgifterna har svällt ut på sistone. Weise 2: 124 (1771). Den Napoleonska literaturen har redan svällt ut till ofantliga dimensioner. Forssell Stud. 1: 53 (1871, 1875). Det är att förutse att postverkets (inkasserings)verksamhet .. kommer att i oerhörd grad svälla ut. VL 1895, nr 25, s. 2. Så svällde samhörighetskänslan (med hembygden hos Heidenstam) ut till att omfatta hela Sverge. Mjöberg Lb. 476 (1910). Affären (angående varustölder) svällde ut då andra anställda märkte hur lätt stölderna gick att genomföra. DN(A) 16 ⁄ 5 1964, s. 5. En storsaga som svällt ut till en fullvuxen episk krönika. Lundkvist i 3SAH LXXXVIII. 2: 57 (1980). särsk.
a) om känslor; äv. om hjärta; äv. om person: vara högmodig; jfr svälla, v. I 4 a—d. Wadman Saml. 1: 124 (1830; om hjärta). Bäst det är, sväller hatet ut, som en skugga, när ljuset släcks. Allt fyller det. Hallström LegDr. 106 (1908). Den lättnad, som han uppnått i affärerna, kom honom att svälla ut och bli tyrannisk. Beijer BritaGrossh. 260 (1940).
b) jfr svälla, v. I 4 f. Hvilken skillnad (i G. III:s dramatiska författarskap) mellan de äldre styckenas ceremoniösa slottston, svällande ut i äreminnesstilen med långa perioders mäktiga legato och detta våldsamma staccato (i Den svartsjuke Neapolitanaren)! Levertin G3 255 (1894).
c) om ljud (t. ex. toner); jfr svälla, v. I 4 g. Massor utaf toner, / .. Mäktigt svälla ut och åter bortdö / Såsom ljuden ur en eolsharpa. Wennerberg 1: 134 (1881). Förtruppen höjde så ett hurra, som återtogs bortanför och slutligen tycktes svälla ut öfver hela nattlandskapet ända bort till aningens yttersta gränser. Högberg Vred. 2: 372 (1906). (Från tranorna) höras, när de först nalkas, lätta trumpetstötar, men småningom sväller det ut och förstärkes och blir, när det kommit nära, ett .. månghundrastämmigt smattrande, som ett väldigt orgelbrus. Rosenius SvFågl. 4: 5 (1931).
6) till II 1, tr.; särsk.: komma deg att jäsa (jfr svälla, v. I 1 c). UB 5: 37 (1873).
SVÄLLA ÖVER10 40. jfr översvälla.
1) till I 1 h, om vattenflöde o. d.: svämma över (se svämma över 2); äv. tr.: svämma över (ngt); äv. om tår: (till följd av stor tårmängd) rinna över (o. komma fram ur ögat; jfr svälla, v. I 1 i). Weste (1807). Bäcken svällde öfver det ställe, der Singoalla en gång suttit. Rydberg Sing. 15 (1876). Hennes ögonlock blefvo röda, tvänne tårar svälde öfver. Ahrenberg Haap. 95 (1893). Nästan alla floderna (i Provence) äro tidtals ytterst vattenfattiga, tidtals åter svälla de öfver sina bräddar. LbFolksk. 867 (1899).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr svälla, v. I 4); särsk.: stiga, äv. fyllas till övermått, svämma över (se svämma över 5). Hon kämpade tappert för att hennes upprörda känslor inte skulle svälla över. Nedåt korsets stam flyta purpurvågorna i ymnigt mått: hjertat, derifrån de flöto, svällde öfver af gudomlig kärlek. Thomander 1: 345 (1829). Ofta .. svällde det ungdomliga modet (hos Yngve) öfver i lekfullt öfvermod. Bremer Hertha 197 (1856). Ljunggren Est. 1: 162 (1856).
Ssgr: A: (I 1 a) SVÄLL-BAD. bad (se d. o. 1 c) vari ngt får svälla; anträffat bl. i ssgn kli-svällbad.
(I 1 a, II 1) -BALJA. (i sht förr) balja (se balja, sbst.2 1) vari hudar sväller l. vari man sväller hudar. SvUppslB 3: 95 (1929). 3UB 8: 639 (1939).
(I 1 a, II 1) -BETA. [efter t. schwellbeize] (numera mindre br.) beta (se beta, sbst.1 b) vari hudar får svälla l. att svälla hudar i. Åkerman KemTechn. 2: 514 (1832). Hudarna (hänges) i en svällbeta. Den består av en utspädd syra .. som framställes genom att vetekli i vatten bringas i jäsning medelst jäst. Selling Varuk. 66 (1921).
(I 1 a, II 1) -BETNING. (numera mindre br.) betning (se beta, v.3 b) i svällbeta. UB 5: 452 (1874).
(I 2) -BLAD. (numera bl. mera tillf.) på kurbits (se d. o. 2 b): bladformig, yppigt uppskjutande o. mjukt rundad detalj, oftast bred på mitten o. med utdragen spets. Rig 1948, s. 4.
(I 1 a) -FÖRMÅGA. (i sht i fackspr.) svällningsförmåga. SvLädSkoind. 1910, s. 132.
(I 1) -IS. (†) svallis. Belägenheten är vacker om Sommaren, men ibland om vintren nästan otilgängeligt för svällisar skull, som formeras öfver vägen från små ränlar. Osbeck Lah. 171 (1796).
(I 1 a, II 1) -KAR. (i sht förr) jfr -balja. De å ramarna utspända hudarna inläggas i svällkaren och begjutas deri med svällbetan. AHB 52: 12 (1871).
(I 1 a) -KROPP. [jfr t. schwellkörper] anat. i penis o. clitoris, om organ (se d. o. 2) med hålrum som tillfälligt kan fyllas med blod o. därvid åstadkomma ökad volym o. fastare konsistens; förr äv. om organ med blodfyllda hålrum i nedre näsmusslan; företrädesvis i pl. Wretlind Läk. 8: 10 (1900). Mannens kopulationsorgan bildas av tre svällkroppar (corpora cavernosa), som sammanhållas av stram bindväv .. och omgivas av hud. Broman Männ. 2: 274 (1925). På nedre musslorna finnas de s. k. svällkropparna .. med betydelse för luftens uppvärmning och fuktighetshushållningen i näsan. 3NF 15: 74 (1931).
(I 1) -KÖTT. (†) svallkött. Nordforss (1805). Tholander Ordl. (1872).
(I 3) -LAV. bot. laven Cladonia turgida Hoffm., vars stamlika bildningar, podetier, verkar vara uppsvällda. Krok o. Almquist Fl. 2: 126 (1907).
(I 1 a) -LERA. (mera tillf.) lera med svällförmåga. Bentonit, d. v. s. sväll-lera från uråldriga vulkaner som vid vattenbegjutning sväller. SvD 20 ⁄ 1 1982, s. 6.
(I 1 a) -SVAMP. (numera föga br.) svamp (se d. o. 4) med god svällförmåga. (Flera fistlar), som kring hela knäet in uti ledgången och up åt låret gingo, öpnades .. Öpningarna höllos vidgade med svällsvamp. Acrel Chir. 311 (1759). Därs. 524 (1775).
(I 4 g) -TON. [jfr t. schwellton] mus. om längre klingande (sång)ton som långsamt växer i styrka för att sedan långsamt återgå till utgångsnyansen. 3NF 17: 118 (1932). 2SohlmanMusiklex. 4: 509 (1977).
(I 4 g) -VERK. orgelb. pipverk i skåp med jalusi (se d. o. 3) vars långsamma öppnande l. stängande får orgeltonen att svälla resp. avtaga i styrka, crescendoverk; jfr svälla, sbst.2, svällare. MeddSvSlöjdF 1900, 2: 106. 2SohlmanMusiklex. 5: 545 (1979).
(I 1 a) -VÄVNAD. (numera föga br.) hos person l. djur l. växt: vävnad som förmår svälla gm upptagande av vätska; särsk. [jfr t. schwellgewebe] om vävnad som utgör svällkropp. En sådan svampartad väfnad (som den varav penis består) kallas erectil eller svällväfnad. Thorell Zool. 1: 300 (1860). Sammanhanget mellan övre och undre fruktväggen brister vid fruktmognaden under inverkan av den starka saftspänningen i en svällvävnad med omkring 15 atmosfärers osmotiskt tryck. VäxtLiv 4: 307 (1938).
B (till I 1): SVÄLLNINGS-FÖRMÅGA. (i sht i fackspr.) förmåga (se d. o. 3 a) att svälla; jfr svällförmåga. LAHT 1911, s. 165.
-GRAD. (i sht i fackspr.) grad (se grad, sbst.1 2) av svällning. TT 1896, K. s. 76.
-TRYCK. (i fackspr.) tryck som uppstår vid mekaniskt hindrad svällning. VäxtLiv 1: 228 (1932).
Avledn.: SVÄLLARE, r. l. m. [jfr t. schweller, nor. -sveller (i ssgrna knesveller o. orgelsveller)] orgelb. till I 4 g, om dels crescendo- l. knäsvällare, dels rullsvällare; äv. om l. med inbegrepp av svällverk l. registersvällare; äv. i bild. Brunius Metr. 332 (1836). Orgelharmoniet har .. ett stort antal kombinationspedaler och 3 svällare. SD(L) 1897, nr 319, s. 3. En fimbulnatt som i hedenhös / med bävan jag hör, / när svällaren öppnas och blästern går lös / ur flöjtverk och rör. Karlfeldt Hösth. 138 (1927).
Ssg: orgelb. svällar-lucka. på svällverk: en av flera luckor för reglering av ljudstyrkan. Spelet av ljusreflexer kring orgelpiporna och de rörliga glasskivorna för modulering av ljudstyrkan — svällarluckorna — bilda tillsammans en fonddekoration (i flickläroverkets aula i Sthm) som åskådarna aldrig behöva tröttna på. Form 1936, s. 91.
SVÄLLBAR, adj. (i sht i fackspr.) till I 1: som kan svälla. Svällbara kroppar, såsom ärter och bönor. Hygiea 1872, s. 133.
Avledn.: svällbarhet, r. l. f. (i sht i fackspr.) egenskapen att vara svällbar. 2NF 8: 1009 (1907).
Spoiler title
Spoiler content