[jfr d. svæv, nor. svev; vbalsbst. till SVÄVA, v.1]
1) abstr.: svävande, svävande rörelse. Jag tog fram skissboken .. när en av slättens falkar kom klippande och gjorde en sväv över tranflocken. Rosen BergSol. 322(1949). IllSvOrdb.(1964). — särsk. sport. om luftfärd vid backhoppning. En liten miss i satsen på stupet, en liten sax med skidorna under det våldsamma svävet, en liten skönhetsfläck på nedslaget djupt därnere i underbacken — och man kan vara brutalt bortsopad. Vi 1954, nr 8, s. 4. Strax innan Recknagel gjorde sitt jättehopp hade finländaren Entio Hyytiä landat på 92 m efter ett utmärkt sväv. Expressen 14 ⁄ 2 1960, s. 24.
2) (numera bl. tillf.) konkret, om ngt som svävar i luften l. vattnet; anträffat bl. i jämförelse. Vi kunna ej här ingå på alla de egendomliga inrättningar, hvarmed .. (växtplankton) äro utrustade, för att kunna hålla sig uppe som sväf. SvRike 2: 71(1900).
SAOB
