SVÄVA svä3va2, v.2 -ade l. -er, -de, -t. (förr äv. -fw-) vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[fsv. svæfia, hejda, hämma, sv. dial. sväva, bromsa med årorna (vid rodd), ro baklänges, motsv. fvn. svefia, hejda, stilla, nyisl. svefja, söva, hypnotisera, fht. int-swebben, söva, döda, feng. swebban, dets.; kausativum till SOVA; se LMoberg i SagSed 1982, s. 156 ff]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i fråga om rodd.
a) med årorna bromsa farten vid rodd, hålla igen; ro baklänges, ro med ansiktet åt fören. Lind (1738). Wilhelm hvilade på årorna ”Om jag kunde sitta hos dig och sväfva tills vi komme fram”, sade han fundersamt. Lönnberg BlSkär. 197 (1876).
b) i uttr. sväva med, äv. på, förr äv. åran l. årar, med årorna bromsa farten vid rodd; äv.: skjuta årorna framifrån bakåt så att båten går med aktern framåt, hamna (se HAMNA, v.2 2), ro baklänges. (Lat.) remis inhibeo. (Sv.) swäfwar med årar. Juslenius 115 (1745). Swäfwa (dvs.) (hålla igen) med årarna. Lind (1749). Han hamnar eller sväfvar d. v. s. skjuter årorna framifrån bakåt så att ökstocken går förut med den breda ändan. SkandFisk. 36 (1837). Schulthess (1885: med åran). Ensam får man halvstå i båten, vänd framåt, med ena knät stött mot botten och sväva med årorna. Barthel Harstena 84 (1933). Sväva på årorna. Östergren (1951).
