SYNE sy3ne2, sbst.2, n.; säkert anträffat bl. i sg. obest. Anm. Beträffande singularformen synet se SYN, sbst.2 anm. 4:o.
Etymologi
[sannol. ombildning av SYN, ansikte (se SYN, sbst.2), möjl. med anslutning till ord som ANLETE, ANSIKTE, TRYNE; jfr äv. det i ä. sv. dial. endast en gång belagda syne, ansikte]
(numera föga br., vard.) ansikte, syn (se SYN, sbst.2 7). Det var .. för mörkt för mig att kunna urskilja hans drag och se hans syne. Wallin Bref 240(1849).
