SÄTA, sbst.2, r. l. f.; anträffat bl. i sg. obest.
Etymologi
[fsv. säta; sidoform till SÅTA, sbst.2, o. samhörigt med SÅT, adj. — Jfr SÅTA, sbst.2]
(†) sämja, enighet. Ty sij högfärd och thess syster, / Oregerlig gudlösheet, / Hur’ them nu sig fägna lyster, / Knapt the någon säta veet. TRudeen Vitt. 244 (1685).
SAOB
