SÖR sœ4r, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[fsv. sör, sv. dial. sör, smuts, dy, ogräs; jfr ä. d. sør, fvn. saurr, nor. nn. saur; sannol. i avljudsförhållande till SUR, adj. — Jfr SORK, sbst.3, SÖRJA, sbst.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) smuts; lort; dy; äv. om ogräs, förr särsk. i ssgn PIP-SÖR; förr särsk. i uttr. ör och sör, grus och dy, i förb. upptaga l. uppodla o. d. av ör och sör, i fråga om att bryta mark för odling. VDAkt. 1664, nr 80. Herr RikzDrotzetens .. Trägårdzmestare wid namn Abraham Oluffson hafwer detta torp af öhr ok söhr sampt med egen bekostnad upbygdt på uthmarcken åhr 1670. Därs. 1731, nr 495. — jfr SOPE-SÖR.
SAOB
