SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2002  
TACK tak4, sbst.1, n. (SvOrds. C 1 a (1604) osv.), äv. (numera bl. i 2 e, f) r. l. m. l. f. (G1R 3: 138 (1526: en ringha tak) osv.); best. -et, ss. r. l. m. l. f. -en; pl. = (VDAkt. 1699, nr 106, osv.) ((†) -ar Hofsten Barnh. 2: 11 (1885), Roos Norrsk. 16 (1897); -er Schück VittA 1: 33 (i handl. fr. 1617), Björlin Elsa 215 (1879); -or VDAkt. 1663, nr 431). Anm. 1:o Det är i åtskilliga i sht ä. språkprov omöjligt att avgöra om ordet är r. l. m. l. f. sg. l. om det är n. pl. 2:o Formen tacka (-e, -ie), som förekommer i ä. tid i uttr. till tacka (se 1), är sannol. hypersvecism för till tacke efter (m)lt. to danke (jfr d. til tacke).
Ordformer
(tach 15231641. tack (-kk) 1525 osv. tak 15231691)
Etymologi
[runsv. þakk, f., nåd, välbehag, fsv. þak, f.; motsv. fd. thak, nor. takk, fvn. þǫkk, got. þank, ack. sg., fsax. thank (mlt. danc, danch, äv.: lön, vilja, avsikt), mnl. danc (nl. dank), ffris. thank, thonk (fris. thank), fht. thank, dank, äv.: tanke, vilja, mht. danc (t. dank), feng. þanc, þonc, tanke, ynnest (eng. thank); till den rot som äv. föreligger i TÄNKA. — Jfr TACKA, v.2, TACKNÄM, TACKSAM, TACKSÄGELSE]
1) († utom i b) behag; belåtenhet; tillfredsställelse l. förhållandet att vara l. bli tillfreds; i sht i uttr. till tacka, äv. tack (se b); äv.: med tillfredsställelse, med behag; i det negerade uttr. utan någons tack äv. närmande sig l. övergående i bet.: önskan; medgivande, samtycke. Ef. 4: 29 (Bib. 1541). Wij skulle wel mykit mere snacke, / Endoch thet kommer icke alle til tacke. Svart Gensw. F 6 b (1558). Hans Nådh til tacka een lustigher Dans, / Begyn strax dansa min Son Kilephans. Messenius Disa 27 (1611). Til tacka såghen i gerna, / Yxen sotte ti min hierna. Prytz G1 H 4 a (1621). BL 7: 163 (1841: utan). — särsk.
a) i uttr. göra l. tjäna ngn till tacka, vara ngn till behag, vara l. göra ngn till lags. OPetri 2: 272 (1528: göra). Tå någhor wille tiena Förstanom til tacka, giorde han (afguda)beletet medh all konst alsomdeghelighast. Vish. 14: 19 (Bib. 1541). Ingen kan tiäna twå herrar til tacke. Törning 87 (1677). Tiena enom til tacka. Swedberg Schibb. 195 (1716).
b) (numera föga br.) i uttr. taga l. antaga ngt till tacka, stundom äv. taga till tacka med ngt l. taga ngt till tack, hålla till godo med ngt, finna sig i ngt; acceptera ngt. Bätre är frij straffa än dragha hemligit haat, och then thet tagher til tacka honom kommer thet til froma. Syr. 20: 3 (öv. 1536). Disa j haffuen alt fördristigt snack, / Thedh tagher Kongen ey til tack. Messenius Disa 13 (1611). Så hafwer, vthan twifwel, en sådan ringa Frijheet warit .. (kyrkans trälar) kärkommen, then the och til tacka antogho. Schroderus Os. 2: 297 (1635). Jag tog min värda väns moral till tacka, gick hem och besinnade .. min förolyckade tragedi. Bremer Grann. 2: 150 (1837). (Kronhjorten) är vår djurvärlds riddargestalt, som bäst passar in i en omgivning av mäktiga träd av ek och bok, men som numera tyvärr får taga till tacka med skogar av blygsammare resning. SvSkog. 451 (1928).
2) om i ord l. handling visad erkänsla l. uppskattning (för gåva l. hjälp l. tjänst l. utfört arbete o. d.) l. visad glädje l. tillfredsställelse (över ngt); ofta liktydigt med dels: gengäld, belöning, vederlag, dels: tacksamhet. Han fick medalj som tack för väl utfört arbete. Hennes tack föll i god jord. Ni kan väl kosta på er ett tack åtminstone. Pojkens leende var tack nog. G1R 2: 193 (1525). Om stoor tack Jagh slätt intet här snackar, / Een Hoora är ey wärd många tacker. Chronander Bel. K 4 b (1649). Med wördsamt tack jag eder prisar, / Som mig en sådan godhet wisar. Lagerström Bunyan 1: 50 (1727). Som vanligt var det interpellanten hr Sten Nordström som började .. (debatten) med det traditionella tacket till den svarande ministern. SDS 5 ⁄ 2 1909, s. 3. Som tack fick jag en lyckospark ut genom dörren, ut i livet. Treschow SvartVitt 120 (1980). — jfr O-TACK. Anm. Till tack har i förb. med avsked bildats ssgn tack- och avskedsföreställning, föreställning (se d. o. 3) där skådespelare l. musiker o. d. tackar o. tar avsked; äv. bildl. En fågel flög i denna blåa kvällning / mot annat land, mot annan latitud. / Slut är din tack- och avskedsföreställning, / långväga akrobat i fjäderskrud. Edfelt Natt 85 (1936). SAOL (1998). — särsk.
a) i ordspr. Raska gåffua tiäner dubbelt tack. SvOrds. C 1 a (1604). Om tack gulle Penningar, så hölles hon offta inne. Grubb 614 (1665). Tack blir snart gammal. Granlund Ordspr. (c. 1880). Tack fyller inte säcken. Holm Ordspr. 325 (1964).
b) (i sht i högre stil) i fråga om att betyga Gud sin tacksamhet l. mana till tacksamhet mot honom: tacksägelse, tacksamhetsbetygelse; stundom närmande sig bet.: lovprisning. 1Tess. 3: 9 (NT 1526). Låt oss ko(m)ma med tack for hans ansicte, och med psalmer j prijse. Psalt. 95: 2 (öv. 1536; Bib. 1917: tacksägelse). Wår’ Läppars offer, Prijs, / Och ewig Tak tig skee O himmelsk’ Herre wijs. Stiernhielm Jub. 80 (1644, 1668). Lof, prijs och tack ske tigh, o Fader käre! / Berömligt är tins Gudoms Namn och ähre, / Som sigh sträcker öfwer jordenes kretz. Ps. 1695, 302: 1. Välsignelsen följer en rätt tack: Guds lof är alltid välsignelse. Topelius EvBarn. 114 (1893). — särsk. i sådana uttr. som Gud(i) vare tack, Gud l. den Högste ske tack, Herren vare tack och lov; stundom elliptiskt, Gud(i) tack l. enbart tack och lov, äv. övergående i interjektionell anv. med förbleknad bet., ofta liktydigt med: lyckligtvis, dess bättre; en sådan tur (att). Tack och lov att vi kom i tid till tåget. Gudhi ware tack, then oss seghren giffuit haffuer, genom wår herra Jesum Christum. 1Kor. 15: 57 (NT 1526). Then Högste skee Tack / At Krijget är stilla. Arvidi 180 (1651). Jag är bättre, Gudi tack. Widegren (1788). Blomberg MolnBröd. 27 (1932: Gud ske tack). Världen håller ihop i sina fogar, tack och lov. Zetterström SannMOrd 66 (1933).
c) [betydelsen utvecklad ur b] i förbleknad anv., i det prepositionella uttr. tack vare, i fråga om positivt l. fördelaktigt l. gynnsamt resultat av ngt: på grund av, medelst, genom; stundom äv. (klandrat ss. mindre övertänkt språk) i fråga om negativt resultat. Tack ware tich Jesu Christ, / som lest tich thet förbarma, / at dieflen sweeck oss medh sin list. GudlVis. A 4 a (1530). Madame Colombe, den sjuka amazonen, / var åter frisk, tack vare hjelp och råd / af italienskorna. Scholander 2: 99 (1866). Det är tack vare kålmalen, som man nu på våra torg mötes af de höga prisen och förklaringen, att det blir ingen kål i år. PT 1905, nr 210 A, s. 3. De framgångar jag skulle kunna få som författare skulle komma trots, inte tack vare att jag var den jag var. Lo-Johansson Förf. 89 (1957). Förra gången kom .. (nazisterna) till makten och lade Europa i ruiner tack vare vanligt hyggligt folks passivitet och flathet. GbgP 13 ⁄ 11 1997, s. 4.
d) ss. obj. till verb med betydelsen överlämna l. lämna fram o. d., särsk. bringa l. framföra l. rikta, äv. uttala; förr äv. veta, ofta med bestämning angivande vem som tackas. Jag riktar ett särskilt tack till min företrädare. Tesslikes wete wij oc eder stora tak för te tidinge i förfarit hafwa i then landzenda. G1R 1: 141 (1523). O Swea Drotning; Dygdfulle, kärlige, fredsame Furstin / Tig bäre wij (näst Gud) Tack för hin önskade Fred. Stiernhielm Parn. 3: 1 (1651, 1668). Jag är .. dig förbunden för ditt bref .. och jag skyndar att hembära dig min tack. BrefNSkolH 351 (1811). PT 1903, nr 117 A, s. 3 (: uttala). På förslag af byggnadskommitténs ordförande .. beslöt Akademien att till kommitténs sekreterare .. framföra sitt tack för det synnerligen mödosamma och förtjänstfulla arbete, som han utfört. VetAÅb. 1904, s. 25. Hallström i 3SAH 23: 37 (1908: bringa).
e) i uttr. vara ngn stor l. mycken o. d. tack skyldig (för ngt), stå i tacksamhetsskuld till ngn (för ngt). Widegren (1788). Jag är honom mycken tack skyldig för hans godhet. Dalin (1854). Han var .. honom stor tack skyldig för lånehjälpen, han var beredd till återtjänster. Moberg Utvandr. 207 (1949).
f) i uttr. som anger att ngn i stället för tack l. erkänsla o. d. utsätts för missaktning l. förakt l. obehag o. d. för vad han gjort; särsk. ironiskt, i uttr. det är tacken (ngn får l. har) o. d. (ofta i frågeform); särsk. i uttr. få skam till tack, förr äv. tacka (se SKAM, sbst. 1 b α α'). Det hade hon ingen tack för. Svart G1 127 (1561). Laga, att jagh för all min mödhesamme tienst icke må hafve nesa och spott til tacke. OxBr. 5: 52 (1613). (G. I till ständerna:) Rägn, solskin, dyr tid, pest, alting skyllas på mig: Det är tacken för min ömhet om Eder wälfärd. Dalin Hist. III. 1: 167 (1761). ”Och jämt få vi ovett / för mödan”, sa Jonte, / — ”skall det vara tacken?” Fröding Guit. 32 (1891). Förresten har jag ju ställt i ordning här så fint — är det tacken det? Vin och blommor. Gyllensten Senat. 236 (1958).
g) (†) övergående i bet.: belöning, pris. Tackerne skola blifwa uthdelte som här effter föllier. Schück VittA 1: 33 (i handl. fr. 1617). Därs.
3) [specialanv. av 2] elliptiskt, övergående i mer l. mindre interjektionell anv.; särsk. ss. uttryck för dels tacksamhet gentemot ngn, dels (äv. med förbleknad bet.) hövlighet l. artighet; ofta med attribut angivande graden av tacksamhet; särsk. i sådana uttr. som varmt l. mycken l. stort tack. Heder och tack, se HEDER, sbst.2 1 c. Tack Amund Kong i Norges Lan, / Medh tucht sijn Barn vp födher han. Messenius Sign. 7 (1612). Fordom hälsade man Gudsfrid! och swaret blef Stor tack! Posten 1769, s. 912. Sahlstedt (1773: mycken). ”Tack!” — sa’ Fröberg, fick en gård. ”Tack, tack!” — sa’ han, då han fick två. Holmström Sa’han 74 (1876). (Knallarna) bjödos ännu en gång att dricka, och med ett ”tack och adjö”, vandrade de af till nabogården. 3SkånS III. 1: 58 (1894). CSnoilsky (1899) hos Warburg Snoilsky 472 (: varmt). Flickan neg och sa: — Tack så rysligt mycket! Lindström Leksaksb. 28 (1931). — jfr STOR-TACK. — särsk.
a) i förb. med ja (jo) l. nej, ss. jakande l. nekande (mer l. mindre artigt) svar på en fråga, ett påstående, en befallning, en uppmaning, en bön l. när ngt bjudes o. d. Önskas det mer te? – Ja tack. Björn Besynn. 8 (1792). Robinson. Åh! spela en vacker fiol! Jag låna fiol? Francis. Nej, tack! En Stradivarius! Hm! Wijkander OSam 2 (1875). Nå ja, hur går den nya hingsten? – Jo tack, han har en lätt gång. PT 1898, nr 249, s. 2. — särsk. nej tack, ss. uttr. för att betacka sig (för ngn l. ngt) (se BETACKA II 3). De skulle vara finpolerade pratmakare efter nyaste modet .. hade reda på skvaller, teater och literatur och all möjlig annan smörja. Nej tack för dem! Tavaststjerna Marin 101 (1890). Gifta sig? Nej tack! Hålla sällskapsdam åt ungherrar och själf sitta och få tiga i sitt hem. Strindberg Fan. 34 (1907).
b) i sådana uttr. som tack ska du ha, ss. tacksamt svar på vänligt bemötande l. uttalande l. lyckönskan l. till ngn som ger en gåva l. inbjudan l. gör ngn (ngt) en tjänst o. d.; äv. tack själv, ss. tacksamt bemötande av ett tack. Tack ska Modet hafwa som nu lärt utlänningen at giöra åt eder ulltestar uppå karmen (på hatten) i stället för Plumen. SedolärMercur. 3: nr 12, s. 3 (1731). Tack och tack skall I ha för den här gången, fader Jon Persson! Högberg Vred. 2: 258 (1906). Tack ska du ha .. Gunela kastade upp huvudet .. Tack själv, du, sade hon mjukt. Edqvist MännÖ 235 (1971). — särsk. (numera mindre br.) hav tack. Lindahl o. Öhrling (1780). Söderlund Pekka 42 (1926).
c) (numera föga br.) ironiskt, i uttr. tack vackert, ss. svar på uttalande l. påstående som uppfattas ss. förskönande l. mer l. mindre förljuget, ”pyttsan”. Astolf. Jag önskar lycka! Zephyr. Tack vackert! Atterbom 1: 109 (1824). Resa bort för att skriva, tack vackert, han for hit för att gömma sig i barndom och omedvetenhet som i valfiskens buk. Delblanc Nattresa 8 (1967).
d) i uttr. tack för det l. det (jfr FÖR, prep. I g α), särsk. tack för maten, tack för senast (se SEN, adj. 6 b δ α'), tack för sist (se SIST, adj. II 2 a), tack för lånet o. d. Tack för maten, sade flickan och reste sig från bordet. Farwähl Granne, tusende tack för goda råd. Missförståndet 31 (1740). Tack åter för lånet af brefwen! Linné Bref I. 2: 138 (1750). Mina älskade föräldrar! Tusen tack för sista underrättelsen hemifrån. MoB 7: 63 (1807). Ett innerligt tack för allt besvär och all omsorg du haft att styra ut mig (till min resa). Stenhammar Riksd. 2: 1 (1840). Nu skall jag kila. Tack för sällskapet. Hedberg VackrTänd. 18 (1943). — särsk. (i vitter stil l. arkaiserande) tack för god vakt, urspr. ss. tillrop vid vaktombyte, numera i sht i utvidgad anv., ss. tack för uppmärksamhet o. d. Bomans mandater / Prisas uti Bacchi trakt. / Hurra kamrater! / Tack för god vakt. Bellman (BellmS) 1: 119 (c. 1775, 1790). Farväl, farväl! Tack för god vakt! CVAStrandberg 1: 321 (1877). Holm BevO 245 (1939).
Ssgr (i allm. till 2. Anm. Flertalet av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till tacka, v.2): A: (2 b) TACK-ALTARE. (tack- 17821885. tacke- 1734) [jfr t. dankaltar] (†) altare avsett för tacksägelse. Scherping Cober 1: 248 (1734). Ahlman o. Forsman (1885). jfr Cannelin (1939).
-BREV. (tack- 1873 osv. tacke- 1843) Den gamla krigspresidentskan skref .. ett tackebref på vers. BL 9: 272 (1843).
(2 b) -BÖN. bön för att framföra tack till Gud, särsk. om bön med tack för maten. Ullman Präst. 109 (1907). Helsingebonden steg upp från bordet och läste tackbönen för maten. Moberg Nybygg. 32 (1956).
(2 b) -KOR. (†) om kör som lovsjunger Gud; jfr kor, sbst.1 1. Iagh lät Juda Förstar stigha vp på muren, och bestelte twå stora Tackchorar. Neh. 12: 31 (Bib. 1541). Spegel (1712).
-KORT. kort avsett att uttrycka tack, särsk. för gåva l. middag o. d.; jfr -brev. Laurin Minn. 2: 373 (1930).
-LÖS. (numera mindre br.) som inte belönas med tack, otacksam, lönlös; om sak: som ngn inte får något tack för, som är till ingen nytta, fåfäng; särsk. i uttr. tacklös möda. PErici Musæus 5: 69 a (1582). Har, under tacklöst hufvudbry, du glömt / De sägner, dem jag lärde dig så ömt? Svea 7: 15 (1825). Tung är tacklös möda. Granlund Ordspr. (c. 1880).
Avledn.: tacklöshet. (numera föga br.) egenskapen att vara tacklös; otacksamhet. Möller (1807). Ni har stungit mig med tacklöshet / till döds. Österling Fränd. 3: 75 (1937). Östergren (1954).
-NÄM, -NÄMLIG, se d. o.
(2 b) -OFFER. (tack- 1536 osv. tacke- 1851) [fsv. thakoffer; jfr ä. d. tak(ke)offer, mlt. dankopfer] (numera bl. tillf.) offer (se d. o. 1 a, b) ss. uttryck för tacksamhet; i sht i fråga om gammaltestamentliga förh.; äv. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. Syr. 35: 4 (öv. 1536). Ett stycke .. (från Trajanuskolonnen) höjde sig ett tempel för Trajanus’ dyrkan, där folket kunde hembära tackoffer åt sin frikostige kejsare. Laurin Konsth. 73 (1900). Tackoffer (innebar) att blott en del av offerdjuret .. brändes upp på altaret, under det att det övriga förtärdes såsom en högtidsmåltid. Bib. 1917, Ordförkl. s. 396. Vill han arbeta sig till en bondgård, så tänker då inte jag bli tackoffret. Schulze DrängSvBönd. 213 (1933). Selander MarkMänn. 171 (1937).
-ORD. ord till tack, uttalat tack. Heidenstam Svensk. 83 (1908). Kanske gjorde dr Westerlunds egna enkla tackord det djupaste intrycket. Palmborg Westerlund 226 (1939).
(2 b) -PSALM. (†) tacksägelsepsalm. Psalt. 100: 1 (öv. 1536). PJGothus Martini 116 (1608).
-SKRIVELSE. (numera mindre br.) skrivelse som ger uttryck för tacksamhet. Laurin Männ. 140 (1919). Östergren (1954).
-SKYLDIG. (numera knappast br.) med personbetecknande huvudord: skyldig (se skyldig, adj.1 1 b) l. förpliktad att visa tacksamhet; äv. övergående i l. närmande sig bet.: underdånig. E. H. alltidh tackskylligeste och tienstredhebogneste tiener L. Vall. OxBr. 12: 521 (1620). Detta bör ni tänka på, innan ni gör oss än mer tackskyldiga. Munsterhjelm Gård. 245 (1927). Östergren (1954).
Avledn.: tackskyldighet. (†) om egenskapen l. förhållandet att vara ”tackskyldig”. ÖB 77 (c. 1712). Den stora tackskyldigheten förblifver naturligtvis hos mig — å landets vägnar! Högberg Vred. 3: 115 (1906). jfr Östergren (1954).
(2, 2 b) -SÄGA, -ning. [jfr ä. d. taksige, mlt. dankseggen; möjl. bildat till tacksägelse] (†)
1) säga tack l. tacka; i bibeln l. bibelpåverkat språk äv. o. i sht: lova l. prisa Gud. Ef. 5: 20 (NT 1526). Ther jemte tacksäger jag Tig, min Gunstige Gud. Swedberg Gr. 152 (1722). Schulthess (1885).
2) hålla tacksägelse (se d. o. 1 b). BoupptSthm 1673, s. 68 b, Bil. Nilsson Bock 76 (1933).
-SÄGELSE, se d. o.
(2 b) -SÄGLIG. (†) om ngt sakligt: som uttrycker tacksägelse (se d. o. 2). Fiskarnar på diwpet giffwa Herranom een tachsäglig suckan. LWivallius (1632) hos Schück Wivallius 1: 183.
-TAL. tal som hålls (vid middagsbjudning, föreningsmöte, uppvaktning o. d.) för att uttrycka tacksamhet. Laurin Männ. 34 (1919). Höjdpunkten var .. ärkebiskop Söderbloms fullkomligt lysande tacktal efter maten. HågkLivsintr. 19: 438 (1938).
-TALARE. [jfr -tal] person som håller tacktal. UrDNHist. 1: 152 (1952).
-VISIT. (numera bl. tillf.) om visit för att tacka för ngt (inbjudan, tjänst o. d.). Helsingius Ungd. 111 (1917). SAOL (1973).
-VÄRD. [jfr t. dankenswert] om ngt sakligt: som förtjänar att tackas (för), tacknämlig. Svart Ähr. 79 (1560). Risbergska premien, som utdelades till landsman som gjort nationen någon tackvärd tjänst, tillföll fil. lic. Sven O. Björkman. Upsala 16 ⁄ 5 1952, s. 5.
-VÄRDIG. (†) tackvärd. Phrygius HimLif. A 4 A (1615). Rhyzelius Episc. 1: 63 (1752).
(2 b) -ÄMBETE. [jfr t. dankamt] (†) om judisk prästerlig befattning med uppgift att tacka och lovprisa Gud. Leuiternar woro thesse, (bl. a.) Jesua .. och Mathania offuer tackembetet, han och hans brödher. Neh. 12: 8 (Bib. 1541).
B (†): TACKE-ALTARE, -BREV, -OFFER, se A.
Spoiler title
Spoiler content