SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1968  
SIST sis4t, adj. superl.; adv. = (jfr anm. 4:o o. 5:o nedan). Anm. 1:o Ngn gg användes äv. (vard., skämts.) formen sistast. Denna .. bekymmerslösa heroism, som uppskjuter viktiga affärer till ”allra sistaste” ögonblicket. Nervander FinlKultH 195 (1849). 2:o I ä. nysv. användes äv. de från fsv. dat. n. sg. sizto utgående böjningsformerna sisto l. siste l. sista i sådana prep.-uttr. som på sisto l. siste l. sista (se III 1), åt siste l. allra sista (se III 2). 3:o Formen sistone sis3tone2 l. -ωne2 (si`stone (med) öp(pet) o Weste, si`stånne Dalin), förr äv. sistona, siston, sisten, sistan, användes i uttr. på sistone, förr äv. på siston l. sistan l. sisten l. på det sistone l. sistona (se III 3), äv. (mera tillf.) intill sistone (se III 7), i sht förr äv. till sistone (se III 6), förr äv. åt sistone (se III 4) l. med sistona (se III 5). Formen sistone har uppkommit gm att dat. n. sg. sisto (se anm. 2:o) uppfattats ss. oblik form av ett sbst. sista o. försetts med best. slutart.; jfr FÖRSTONE (se FÖRSTE, adj.), MINSTONE (se MINST), ÅTMINSTONE. Övriga former utgöra ombildningar av sistone. I sht förr användes äv. (i uttr. på sistonet; se III 3) formen sistone försedd med neutral best. slutart. Ngn gg användes den i analogi med ordningstalen ÅTTONDE, NIONDE osv. ombildade formen sistonde i uttr. på sistonde (se III 3 b). Förr användes äv. (i uttr. till sistonar; se III 6) en från sistone utgående form sistonar, analogiskt bildad ss. gen. sg. best. av ett sbst. sista (jfr ovan). 4:o Formen sistens sis4tens, förr äv. sistans, sistas, sistes, sisters [fsv. (i) siztans, siztis; jfr med avs. på bildningen JONS, höstas (se HÖST), NYSS], användes (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i bet. II 2 b, III 8. Dessutom ingår formen sistens i (de i sht förr äv. särskrivna) ssgrna HÄROMSISTENS o. OMSISTENS. Liktydigt med HÄROMSISTENS användes stundom (det i sht förr äv. särskrivna) HÄROMSISTEN (Agrell Sthm 147 (1892: här om sisten), Östergren 6: 97 (1938)), förr äv. HÄROMSISTES (Ahlman 643 (1872: här om sistes)) o. HÄROMSISTERS (SvTyHlex. (1851, 1872: här om sisters), Dalin (1854: Här om sisters)). 5:o I bet. II 2 b α användes förr äv. formen siste [möjl. utgående från de i anm. 2:o l. 4:o omnämnda formerna].
Ordformer
(sedst 1637. seest 1687. sidst (sj-, -d(t)zst, -dzt) 1528c. 1880. sijdst (sii-, -dz(s)t) 1531 (: på sidhstonne)1665. sijst (sii-, -sst, -szt) 15231672. sist (-szt) 1521 osv. sitzst 1526. sydst 1630 (: på sydstonne). syst 1619. — i vissa adverbiella anv. o. uttr. (i bet. II 2 b o. III 38): -an 1642 (: på sidstan). -ans 1666 (: i sidstans)1785 (: I sistans). -as 1678 (: i sistas). -en 1562 (: på sijdzsten)1654 (: på sidsten); jfr anm. 4:o. -ens 1524 (: nw sistens) osv. -ers 1775 (: i sisters); jfr anm. 4:o. -es 1669 (: i sidstes)1828 (: sidstes; i bet. II 2 b α); jfr anm. 4:o. -on (-onn) 1526 (: Påå sijston)1695 (: På sidston). -ona 1528 (: medh sidzstona) 1650 (: på thett sidstona). -onar 1665 (: til sidstonar). -onde 1961 (: på sistonde). -one (-onne) 1524 (: wpaa sistone) osv. -onet 1691 (: på sidstonet)1886 (: på sistonet))
Etymologi
[fsv. sizter, adj., adv. sizt; motsv. fd. sist (d. sidst, nor. sist); superl. till SID, adj.2; jfr fvn. sízt, adv., minst. — Jfr SIST, sbst., SISTA]
I. adj.
1) i fråga om (ordningsföljd i) tid l. rum: som kommer efter alla andra; efterst, ytterst, bakerst; slut-, änd-; äv. dels: (som är den) ende l. enda återstående l. kvarvarande, dels: befintlig längst bort från (ngt som betraktas ss.) utgångspunkten l. centrum l. den talandes l. handlandes plats; äv. (i best. form) substantiverat. Siste man i ledet. Sista stavelsen i ordet cykel är obetonad. Ett sista farväl. Sista sidan i boken. Sista dagen på året. Tömma ett glas till sista droppen. Få sista sticket (i kortspel). Göra av med sina sista slantar. Den näst, allra sista av mina cigarretter. Absolut sista föreställningen! Sista paret ut, se PAR, sbst.1 1 b β. I sista hand, instans, se HAND 19 resp. INSTANS II 2 b β. Mat. 20: 8 (NT 1526). Statt ock j tijd vp (i gästabud), och war icke then sijdste, vtan gack snart heem. Syr. 32: 11 (öv. 1536). Nw fölier thet sidste och ytterste Fråghestycket j thenne Catechismo. Carl IX Cat. Y 1 b (1604). Då till en främmand Hiord wår milde Kung ledsagas, / Då blef wår sidsta Frögd u'r Swer'get jagat ut. Frese VerldslD 9 (1715, 1726). (Hon) gick som en sömngångerska så säker / På murens sista, (av månskenet) silfverglänsta rand. Wecksell DHjort 102 (1862). Nej, Georg, tron blir för oss alla det sista. Wikner Lifsfr. 1: 159 (1866). (Jag) skall .. ta emot er förberedd.” Hon log .. vid detta sista ord. Hallström Händ. 12 (1927). Det land jag minns från mina pojkår på nittiotalet har redan blivit oigenkännligt. Förmodligen är vi nu levande de sista svenskar som inom våra egna gränser kan råka på spillror av ursprunglig natur. Selander LevLandsk. 9 (1955). — jfr NÄST-SIST. — särsk.
a) i ordspr. Aff siste begare, kommer först (sannol. felaktigt för förste) kinpusten. SvOrds. A 2 a (1604). Sista svaret är bäst att minnas. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (föga br.) som är att nämna efter allt annat ss. det avgörande l. viktigaste. Men det som ger (S. Ödmanns bok) Hågkomster deras sista förtrollning är att de äro skapade av minnet och fantasien hos en instängd sjukling. SvLittH 2: 264 (1919).
c) om tid(savsnitt) l. handling l. företeelse som omedelbart föregår en människas död l. om ngt som sker l. utföres i samband med ngns död; ofta liktydigt med: ytterst l. döds-; äv. dels mer l. mindre bildl., i fråga om stat l. dyl., dels om tid(savsnitt) osv. som omedelbart föregår världens l. jordens undergång l. den yttersta domen. Dra sin sista suck. Jag trodde att min sista stund var kommen. Minnas ngt till sin sista stund. Ngns sista vilja, se VILJA, sbst. (Den) sista smörjelsen, se SMÖRJELSE. Den sista färden l. resan, jordafärden. Leva som (om) var dag vore den sista, särsk.: leva i sus och dus, leva ett överdådigt liv l. ett liv i njutningar l. dyl. Och vppå then sidzsta daghen / skolom wij alle vpstonda. GudlVis. A 4 b (1530). Thenna odygden (dvs. lögnen) i thenna werldennes systa tijd får mångastädz stoort tilstånd och inrymdh. Bullernæsius Lögn. c 1 a (1619). Hans (dvs. den av törst försmäktande Ismaels) ögon börja nu til sidsta vpsyn gimla; / Hans händer af och an til sidsta ryckning wimla; / Til thes han mera död än lefwande nu war. Kolmodin QvSp. 1: 64 (1732). Ännu (dvs. vintern 1808) var ej sista timmen slagen för gamla Sverige. Odhner LbFädH 149 (1870). Kanske begrofs Laura helt nära stranden af den klara Sorgue, .. där .. Petrarca så gärna hade velat såfva den sista sömnen. Wulff Petrarcab. 249 (1905). Ger Carl-Petter bort pengar utan .. (att kräva arbete)? Då är det väl på världens sista tid. Svenson-Graner StinaF 83 (1915). Nilsson HistFärs 75 (1940). — särsk.
α) i uttr. göra l. visa ngn den sista tjänsten (förr äv. tjänst l. äran), förr äv. bevisa ngn den sista tjänst och ära, i fråga om deltagande i ngns begravning. Tviflar jagh inthet, att H. K. M:t ju sielf gärna skulle vele bevijse sin sal. syster den sidste tienst och ähre, och vara Hennes N:des sal. lijk till grafven följgachtigh. AOxenstierna 2: 331 (1618). OxBr. 11: 38 (1621: giör .. den sista thienst). Göra enom dän sista äran. Schultze Ordb. 4079 (c. 1755). Östergren (1938: Visa).
β) [efter (amerik.) eng. (Church of Jesus Christ of) latter-day-saints] i uttr. (Jesu Kristi kyrka av) de sista dagarnas (l. sista dagars) heliga, benämning som mormonerna använda om sig själva (sin kyrka); äv. bildl. KonvLex. 3: 323 (1863). Östergren 3: 167 (1927; äv. bildl.). 2SvUppslB 20: 287 (1951). jfr (vard., i sg.): Långt innan jag ännu sett någon sista dagars helig. Östergren (1938).
γ) (numera bl. mera tillf.) i uttr. ngns sista stöt, sista stöten, om (ngns) dödsstöt l. nådastöt; äv. bildl. Björkegren 667 (1784). Nordforss (1805; äv. bildl.). Förmodeligen är fredspreliminairerne redan tecknade, där österrikiska monarchien får sin sidsta stöt. HT 1918, s. 189 (1809). Sundén (1888).
δ) i n. sg. best. substantiverat, i uttr. ngns (äv. ngts) sista, äv. det sista.
α') om ngns dödsstund l. dödsbädd l. ngns (äv. ngts) sista stund; särsk. i uttr. ligga (äv. vara) (förr äv. uppå) sitt (äv. det) sista, ligga på dödsbädden l. på sitt yttersta, vara nära döden; förr äv. dels i uttr. det är det sista med ngn, det är ute med ngn, ngn ligger på sitt yttersta, dels i uttr. göra ngns sista, taga livet av ngn, göra slut på ngn. Och hade dhe same szeller (som överföllo konungens fogde) .. när giordt hans (dvs. fogdens) siste, så ath han mett stortt platz kom mett liffuett i frå theris hender. G1R 11: 42 (1536). Min granne .. som inthet annat tänckte än dhet skulat wara dhet sidsta medh mig. VDAkt. 1701, nr 85. Med mig (dvs. Rakel) thet ändtelig nu skrider til thet sista, / Tå jag (i barnsäng), för annars lif, mit egit måste mista. Kolmodin QvSp. 1: 114 (1732). Svante Sture, som sade sig nu ligga uppå sit sidsta, tackade för all kärlek. Celsius G1 1: 9 (1746). Nordforss (1805: är på sitt sidsta). Naturforskarne utgöra en orden .. som skall fortfara, vexa till och förklara sig ända till verldens sista. Agardh Bot. 1: 84 (1830). (Sv.) Ligga på det sista: (fr.) être à l'agonie. Schulthess (1885). (Det) är min bön, att stoftet / Får hvila här inunder / När anden söker upp sitt rätta hemvist. / Och får jag med på färden / Det hoppet i mitt sista, / Blir döden mindre bitter. FWulff i Finn 1903, s. 52. särsk. i uttr. (in) i det sista (jfr j, k) l. (in)till det sista, ända till sin l. hans osv. sista stund l. ända till slutet. De hafva beslutit at hålla ut til det sidsta. Widegren (1788). Utan knot intill det sista / Honom der uti sin kista / Vi i lust och nöd följt åt. Snoilsky 2: 12 (1881). Dahlbäck Åb. 183 (1914: i det sista). IllSvOrdb. (1955: in i det sista).
β') (i vitter stil) om ngns begravning l. sista vilorum l. grav; särsk. i sådana uttr. som följa ngn i det sista l. bäras till sitt sista. Bellman Gell. 68 (1793). CFDahlgren 2: 102 (1839: bäras). Stor var eljest icke hopen, / Honom (dvs. den stupade soldaten Munter) följde i det sista, / Två soldater gräfde gropen, / Fyra stodo vid hans kista. Runeberg 5: 62 (1857).
d) omedelbart före månadsnamn vid angivande av dag vid datering (med l. utan best. art.); äv. utan följande månadsnamn, dels i sådana uttr. som den sista i månaden l. en månad, dels (i sht ngt vard.) elliptiskt, när av sammanhanget framgår, vilken månad som avses. Sista, äv. (i södra Sv.) siste april, valborgsmässoafton. (De bägge män som sänts till Tyskl. för att skaffa ammunition) skole .. allt hvad som öfverskickes, intill den sidste Maij, låte gå hit på Stockhollm. OxBr. 11: 198 (1622). Ultimo .. (dvs.) den siste i en månad. Pfeiffer 357 (1837). ”Tidsaffärer” hänföra sig mest till slutet af löpande månad (”ultimo”, den sista) eller slutet af nästa månad eller medlet af månaden (”medio”). EkonS 2: 448 (1899). Betalar du den sista? Östergren (1938).
e) i uttr. (den) sista villan blir (äv. är) värre än den första l. det (äv. ngns) sista blir (äv. är) värre än det (äv. ngns) första, betecknande att en (mindre) villfarelse l. en olycka l. skada (som ngn lider l. åstadkommer) l. dyl. följes av en större l. allvarligare l. mera ödesdiger l. dyl. Biwdh .. ath man förwarar graffuena .. ath .. (Jesu) läryungar komma icke och stiäla honom bort, och säya folkena, han är vpstonden aff dödha, och bliffuer så then sitzsta willan wärre än then första. Mat. 27: 64 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). (En oren ande kommer tillbaka till en människa) och tagher til sigh siw andra andar .. och the gåå ther in och boo ther, och then menniskiones sijszta war dher wärre än thet första. Luk. 11: 26 (Därs.; Bib. 1917: så bliver för den människan det sista värre än det första). Elliest fruchter oss hwar .. (missdådaren) Masse Karsson komme igen, dhå får han för stort anhang, så bliffwer hans siste wärre ähn hans förste. G1R 17: 500 (1545). Den sista villan är värre än den första. Granlund Ordspr. (c. 1880).
f) i uttr. för det sista, till slut, slutligen (jfr g α); numera bl. (mera tillf.) i förb. med uttr. för det första l. andra o. d.; jfr FÖR, prep. I 22 j. Pilatus föreslår then wärsta bof han wiste, / Then offta illa giort och ändtlig, för thet sidste, / Upsåtligt mord begåt uti Jerusalem. Brenner Pijn. 77 (1727). För det första är jag icke ett trettioårigt fruntimmer, för det andra. .. För det andra, tredje och sista, skrek björn i det han omfamnade mig, är du min egen hustru. Bremer Grann. 2: 124 (1837). Hammar (1936).
g) († utom i α slutet) i uttr. (l., i bet. α, å) det sista l. (i bet. α, γ) till det sista l. (i bet. α) med det sista l. sisto l. (utan prep., i bet. γ) det sista; jfr III 1.
α) efter allt annat l. alla andra, till slut, slutligen; på slutet; äv. övergående i bet.: när allt kommer omkring, i själva verket l. dyl. Dog paa thet sista sedhen för:de K(onung) C(hristiern) med örlig ey kwnne fremia sin vilia till rikisins besitningh gaff han segh till dagtingan. G1R 1: 27 (1521). Därs. 3: 113 (1526: medh thet siszstho). Såsom .. (tiggarmunkar) äre medh thet sidzsta vpkomne, så haffua the och gioordt största skadhan. OPetri 1: 503 (1528). LPetri Kr. 47 (1559: Å thet sidsta). (Att sätta upp en balett) ähr doch på thett sidsta ike omaket werdt, effter här ingen ähr snart sagdt som weet hwadt thett skall betyda alt thet wy haffua lupit och fiäszat med hela halffua åhret. Ekeblad Bref 1: 74 (1651; rättat efter hskr.). Hvilket medel tillgriper då till det sista Vital för att resa ett oöfverstigligt hinder mellan sig och Violette? PT 1896, nr 152, s. 3. särsk. i uttr. till det sjunde och sista, se SJUNDE c.
β) på sistone (se III 3 b). Annerledhes haffuer .. (mässan) nw på thet sidhsta wordet hallen. Mess. 1531, A 2 b. Sedan discurrerades om Quaestoris cautionister, af hwilka den ena i Stockholm .. icke kan hållas för giltug .. den andra uthi Wasa .. förliudes wara död blifwen, hwilken icke heller warit af någre medel på det sidste, uthan fast mehra i skulld fördiupat. ConsAcAboP 6: 169 (1687).
γ) senast (se SEN, adj. 5 b), icke senare än. Ähr .. vår villie .. att tu (Bengt Gylta) .. förfoger tigh till Stocholm, så att tu then 24 augusti ähr ther till thett sidste. G1R 29: 249 (1559). All tijond, ehwadh nampn han hafwer, skal, det sidsta, wid alla Helgona tijdh lefwererat wara. KOF II. 2: 330 (c. 1655). Gustav III (1788) i HH XII. 3: 20 (: på det sista). Schulthess (1885).
h) i uttr. (kämpa l. strida l. försvara sig o. d.) till (förr äv. ) sista man (förr äv. mannen l. den siste mannen), stundom till ngns sista man, (kämpa osv.) tills ingen på den egna sidan återstår (se äv. MAN, sbst.2 7 b); förr äv. i uttr. intill den siste man, allmännare, övergående i bet.: alla (utan undantag). (Rådets o. adelns) tilbud (att) .. kon:ge Ma:t .. effter theres ytterste förmåge, therutöfver hvarken blod eller godz sparendes, in till then siste man trogne, hörsame, hörige, lydige och bistondige vara vele. RA I. 1: 523 (1547). (De belägrade) hafwa .. swarat, at dhe i föllie af sine vndfågne Ordres sig wille til den sidste Mannen förswara. OSPT 1687, nr 40, s. 3. Nordberg C12 1: 61 (1740: förswara sig til sidsta mannen). Rif bron, om ni det kan, om ej, så slåss till sista man! Runeberg 2: 53 (1846). Gullberg Kornbr. 64 (1942). — särsk. (numera föga br.) i utvidgad anv., i fråga om bl. en person, i uttr. (vaka l. bliva) till sista man, (vaka resp. stanna kvar) ss. den ende återstående (sedan alla andra upphört att vaka osv.). Om de ock alle .. öfwergifwa Dig (dvs. Jesus), så skal jag (dvs. Petrus) dock .. blifwa hos Dig til sista man. Bælter JesuH 6: 209 (1760). Den gamle Hurtig sof; / Han, som vakat förr till sista man, / Hade somnat nu förrn någon ann. Runeberg 2: 90 (1848).
i) i uttr. ha l. l. behålla sista ordet, betecknande att ngn i en ordväxling l. ett replikskifte är den som yttrar den sista l. avslutande repliken; äv. i utvidgad anv.: vara den som (ytterst l. när allt kommer omkring) bestämmer l. fäller det slutliga avgörandet (särsk. i uttr. ha sista ordet i laget); jfr p slutet o. ORD, sbst.2 1 e. Det är han som har sista ordet (i laget), när det gäller tekniska frågor. Möller 477 (1745: hafwa). (Wallmark o. fosforisterna) ha begge en stående Tidning för sina dumheter, och behålla följakteligen alltid sista ordet. Tegnér Brev 2: 60 (1818). Han (hon) vill alltid ha sista ordet i laget. Granlund Ordspr. (c. 1880). Få (behålla) sista ordet (i en tvist). Östergren (1938).
j) i uttr. (in) i det sista (jfr c δ α' slutet, β', k), så länge som möjligt, i det längsta. Cathrina. Om min son jag ej mera ser, / Skall mit hjerta af sorger brista. / De Öfrige. Lät oss hoppas uti det sista / På den hjelp som oss Himlen ger. Kellgren (SVS) 3: 308 (1788). Almquist Wennerbg 123 (1917: i det sista). In i det sista hade Lidén automatiskt utfört de rätta greppen och någon upptäckt (av hans falsarier) var inte omedelbart förestående. Siwertz Tråd. 59 (1957).
k) i uttr. i sista stund(en) l. i sista minuten l. ögonblicket o. d., äv. i det sista (jfr c δ α' slutet, β', j), betecknande att ngt sker l. att ngn gör ngt l. dyl. så sent att den senaste tidpunkten då det kan utföras är inne l. dyl.; äv. i sådana uttr. som vänta (med ngt) till l. sätta (ngt) på sista stund(en), betecknande att ngn väntar (med ngt) till l. planerar att utföra ngt vid en så sen tidpunkt att det blir mycket ont om tid o. d. (Sv.) Sätta alt på sidsta stunden, (lat.) Omnia in ultimam differre horam. Sahlstedt (1773). Att sätta på sista stund, är altid betänkligt. Beskow i 3SAH XXXVII. 2: 338 (1848). Komma i sista stunden. Sundén (1888). Lagus Pojk. 80 (1904: i det sista). (Rävarna anföllo gåskarlen) I sista stund måste denne ändå ha märkt något, för han sprang undan. Lagerlöf Holg. 1: 152 (1906). Hedberg Räkn. 61 (1932: i sista minuten). (En kontorsflicka tänkte) regelrätt förföra kassören för att i sista ögonblicket lura honom på konfekten och överlämna honom åt det offentliga löjet. Siwertz Tråd. 27 (1957).
l) i förb. med (den) förste l. (det) första, i uttr. som ange totalitet (jfr m) l. beteckna ngn l. ngt ss. den resp. det viktigaste l. ende resp. enda (som är att räkna med) o. d. (se äv. FÖRSTE, adj. I 3 k); ofta närmande sig l. övergående i 3. Iagh Herren är bådhe then förste och then sijdste. Jes. 41: 4 (Bib. 1541). (Man bör veta) huad bruk Schrot och Korn hafuer, och huruledes thet i Myntwäsendet fast är thet Första och thet Sidsta. Stiernhielm Arch. D 4 a (1644). När hela skaran gått förbi, de första som de sista, / Då svek den arma flickans lugn. Runeberg 2: 45 (1848). Gud är både det första och det sista — han är det hela. Aulén AllmTron 11 (1923).
m) i fråga om inbetalning l. utkrävande l. förlust av pengar, i sådana uttr. som (in)till sista öret, äv. styvern l. skärv(en) l. runstycket, förr äv. den sista penning(en) med den första, betecknande att ngn betalar hela sin skuld l. utkräver hela sin fordran (utan ngt avdrag) l. förlorar allt vad han har o. d. (äv. bildl.); se vidare under resp. huvudord. Han tog ut sin fordran till sista öret. UpplDomb. 7: 6 (1545). Emedan jag .. til honom .. betalt för 10. T(unno)r Spannemål årligen, den sidsta penningen med den första. VDAkt. 1793, nr 96. Runeberg (SVS) 6: 263 (1863: till sista skärf; bildl.). Hade han fått lefva, skulle jag icke hafva hvilat förr, än jag betalat min skuld intill sista runstycket. Lönnberg Skogsb. 176 (1881).
n) ss. bestämning till korrelat l. (substantiverat) utgörande korrelat till relativsats, i uttr. som ange att ngn l. ngt minst av alla resp. allt kommer l. antas l. väntas komma i fråga (då det gäller att göra ngt l. att handla på visst sätt o. d.). Ibsen är den siste skald, som kan antagas gå till verket naivt och oreflekteradt. CSnoilsky (1882) hos Warburg Snoilsky 287. Du borde .. vara den sista som kommer med anmärkningar mot andra. Strix 1904, nr 1, s. 5. Det vore det sista jag gjorde. Hammar (1936).
o) i uttr. gå på sina sista ben l. dagar, se BEN, sbst.1 II 1 b α, DAG I 5 a α ε'.
p) övergående i bet.: slutgiltig, definitiv, slutlig, som icke går att rubba l. dyl.; särsk. om anbud l. pris o. d. (o. i denna anv. stundom dels: högsta l. dyraste, dels: lägsta l. billigaste). Är detta ert sista bud? (Sv.) Sidsta beslutet. (Fr.) La résolution finale. Nordforss (1805). Sista anbud bruka ej stå sig länge. Östergren (cit. fr. 1906). Är det sista priset? Hammar (1936). — särsk. [jfr i] om ord, betecknande att ett uttalande l. en framställning l. förklaring l. dyl. är slutgiltigt (slutgiltig) l. avgörande; ofta i uttr. ngns l. ngts (särsk. vetenskapens) sista ord l. ngt är sista ordet o. d.; jfr ORD, sbst.2 1 e. Leopold 1: 497 (1973, 1814). (Geijers) arbete öfver frihetstiden är säkerligen icke det sista ordet rörande denna märkvärdiga epok. Sturzen-Becker 1: 36 (1861). Är detta herr grosshandlare Halls sista ord? — En ärlig köpmans ord är alltid hans sista, om därmed vill säga, att han står för det. Elkan Hall 147 (1899). Vetenskapens s. k. sista ord, vilket aldrig är annat än det senaste och ofta icke ens det. ST 1935, nr 303, s. 26.
2) (i tiden l. rummet) närmast föregående, senast; äv. i n. sg. best. substantiverat; jfr 4 o. SEN, adj. 3 g, 6 b. Han har varit sjuklig på (den) sista tiden. I mitt sista brev. Sverige var nära att bli indraget i (det) sista kriget. De sista tio åren ha präglats av stora ekonomiska framsteg. I sista numret av tidskriften. Thed sidzste afsked, som i Arboga skedde. RA I. 1: 523 (1547); jfr AVSKED 3. Från Rom. Är thetta nytt mäd sidsta Posten skriwi, / At Klemmet Påwen är heel Ertz-Catholisk bliwi. Lucidor (SVS) 213 (1672). Det sidsta mins man bäst: Nytt sår som swårast swider. Kolmodin QvSp. 2: 88 (1750). I sträcktåg nyss hans (dvs. Döbelns) skaror norrut ilat, / På tvenne dygn, de sista, icke hvilat. Runeberg 2: 111 (1846). Sista gången jag var här (dvs. i Neder-Kalix), .. låg jag i en rissla. Böök ResSv. 207 (1924). HT 1952, s. 299. — särsk.
a) i fråga om klädmod o. d.: senast, nyast, modernast. Jeanne och Camille, (klädda .. efter sista modet). Hedberg Sardou 39 (1866). Nya kläder igen. .. Det är .. knappast möjligt att ge någon exakt uppfattning av modets sista. BVT 1928, nr 10, s. 45. särsk. i uttr. sista skriket, se SKRIK.
b) (numera bl. tillf. l. bygdemålsfärgat) i uttr. i sista tiderna, på sista tiden, sista dagen, gårdagen l. dagen förut, sista söndag, i söndags, förra söndagen, sista våren, i våras. I sidste tiderne. Serenius (1741). Sidsta söndag. Nordforss (1805). Adertonde Julidagen grydde, / Sent omsider fram ur tunga molnen, / Efter sista dagens sammandrabbning. Oscar II I. 1: 41 (1858, 1885). Penninglott upphittad sista våren å Helsingfors station. Hufvudstadsbl(A) 1934, nr 266, s. 12.
c) elliptiskt, med sbst. brev underförstått. HFinlÖ 94 (1704). Mademoiselle! Tack för ert sista. Fröding BrUngFl. 39 (1891).
d) (numera bl. i Finl.) i sådana uttr. som (i) sista söndags l. somras (förr äv. i sista sommar), i söndags resp. i somras, i sista natt, se NATT 1 d γ α'. En nybyggd smedja, varuti först anlades tvenne härdar och tillhöriga läderbälgar, som i sista sommar med den tredje blivit tillökt. Schröderstierna BerJärnStålMetallfabr. 1: 18 (1755). Ni var inte i kyrkan i sista söndags. Wecksell DHjort 29 (1862). Ahlbäck SvFinl. 68 (1956).
e) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tack för sista, förr äv. för det sista, tack för senast (se SEN, adj. 6 b δ α'); förr äv. tacka för det sista, tacka för senast; jfr II 2 a. Tack, min Ängel, för det sidsta! / Kors! jag bordt sagt det förut. Lenngren (SVS) 1: 71 (1774). Hon såg mig wänligt an och tacka för det sista. Livin Kyrk. 51 (1781). Godda å tack för sista! Väring Vint. 254 (1927).
f) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. giva (ge) ngn ngt för gammalt sist, ge ngn ngt ss. betalt för gammal ost (se OST, sbst.1 4 a β). Virén Skizz. 86 (1890).
g) (föga br.) i utvidgad anv., i uttr. i sista laget, i senaste laget (se LAG, sbst.3 6 a γ, SEN, adj. I 4). Lagerlöf Holg. 2: 267 (1907).
3) i fråga om rang l. värdighet l. anseende o. dyl. l. kvalitet l. beskaffenhet o. d.
a) i en ordningsföljd där man börjar med det främsta o. slutar med det ringaste: lägst, ringast; sämst l. billigast l. dyl.; ofta (i best. form) substantiverat. Lucidor (SVS) 79 (1668). Sjelfwe Acta skola det utwisa, at den siste i Rådet så mycket förmådde som jag. MGDelaGardie (1676) i HC11H 1: 65. Minsta inträdes-afgiften på vår dram(atiska) scen utgjorde icke fulla tredjedelen af hvad sista platsen kostar på la Gaité. Beskow Theat. 1832, s. 12. Men många som äro de första skola bliva de sista, och många som äro de sista skola bliva de första. Mat. 19: 30 (Bib. 1917; Bib. 1541: the ytterste). Den sista i klassen. Östergren (1938).
b) i en ordningsföljd där man börjar med det ringaste o. slutar med det främsta, om skolklass l. instans: högst (se HÖG, adj. 10 a β), överst. I .. (trivialskolans) sista class läser ungdomen .. Opitii gram. hebræa (m. m.). Skolordn. 1778, s. XXII. Han vann processen i sista instans. IllSvOrdb. (1955).
4) (numera bl. mera tillf.) med syftning på den l. det som senast nämnts av två l. flera individer l. ting l. omständigheter l. grupper av individer osv., övergående i anv. ss. demonstr. pron., oftast (o. i substantivisk anv. alltid) föregånget av best. art. l. motsv. bestämningsord (t. ex. demonstr. l. rel. pron.): (den) sistnämnde l. senare (se SEN, adj. 6 a, särsk. 6 a β). AOxenstierna 7: 566 (1632). Riksens Ständer (vilja) icke .. styrka til något, som kan lända Säterier, Frälse-hemman och Präste-bohl, hwilka sidsta dock intet hafwa något at aflåta, til tvång och inskränckning i deras erhållne Privilegier. PH 3: 1787 (1741). Det finnes tvänne slags Tanka ..: en Activ, och en Passiv. .. Nu tillåter jag sjelf, at man hänför mina Tankar til sista slaget. Kellgren (SVS) 5: 600 (1792). Den snart oräkneliga mängd af skrifter, som utkommit i Tyskland, England och sjelfva Frankrike, öfver .. Revolutionen i det sidsta Riket. Höijer 4: 131 (1795). Östergren (1938).
II. adv.
1) motsv. I 1: efter allt annat l. alla andra; efterst, bakerst, på slutet; till slut, slutligen; ss. avslutning; äv. vid indelning l. uppräkning, betecknande att ett moment kommer efterst l. till slut l. dyl. Komma (allra, näst) sist av gästerna. Skriva sitt namn sist på listan. Stå sist i kön. Sist färdig blev N. N. Den sist anlände var en främling. Ligga sist i en tävling. Sijst aff allom doo och quinnan. Mat. 22: 27 (NT 1526). (Syndabekännelsen vid skriftermålet är trefaldig:) Först then hemlige, sedan then allmänne .. och sidst then uppenbara, som en Syndare, för någon grof begången Miszgerning måste göra. Kyrkol. 6: 2 (1686). Sidst införas (i jordeboken) frälsehemmanen. 2RA 1: 660 (1723). Dock visst lär han (dvs. fadern) de äldre gett / långt mer än billigt var (av förstånd), / Ty för den son, som sist blef född, / fanns knappt en smula qvar. Runeberg 2: 49 (1846). Passagerarvagnen hade kopplats sist i tåget. Karlén FinNov. 155 (1930). — särsk.
a) i ordspr. Osten kommer altijd sijdst på Bordet. Grubb 654 (1665). Det wärsta kommer sist. ÖoL (1852). Den som kommit sist i säcken skall först ut. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (†) sammanfattande, övergående i bet.: kort sagt (se KORT, adj. 4 b). Här acktas hwarken Blod, / Släkt, eller Kiärleks-plickt; och ingen monde Hugsa / På förre Wälgiort; ty det är till intet Dugsa. / Sist, ingen Ting är här så Helig, God och Båld, / som ey lijr Undertryck och häfftigt Öfwerwåld. Dahlstierna (SVS) 369 (c. 1696; t. öv.: Mit kurtzen).
c) (föga br.) närmande sig konjunktionell anv. (jfr 2): sista (se I 1) gången (då). Sist han (dvs. Olav Tryggvason) sågs af sina männer, / stridande från skeppets bakstam, / tycktes han af ljus omflödad. Geijer Skald. 145 (1815, 1835).
d) i uttr. till sist.
α) i sådana uttr. som spara l. lämna (äv. gömma) ngt (l. ngn) till sist, äv. spara l. vänta till sist med ngt, spara osv. ngt (l. ngn) resp. spara osv. med ngt så att det (l. han) kommer sist, dröja l. vänta (äv. hålla ut) till sist, dröja osv. efter alla andra l. så att man blir den siste (se I 1). At han altijdh spar thet bästa til sijdst. PErici Musæus 1: 133 b (1582). Runius (SVS) 1: 6 (c. 1710: Giöma). Jag spar till sist (i mitt brev) med att tacka för det bästa, nemligen ditt (dvs. Atterboms) .. poëm. Beskow i 3SAH 37: 17 (1841). (Vaktmästaren) är den, som i höstdusket och septemberstormarna håller ut till sist med de trefliga keglepartierna på Lilla Essingen. Sturzen-Becker 2: 209 (1841, 1861). Dalin (1854: Lemna). Dröja till sist. Hammar (1936).
β) i uttr. från först till sist, se FÖRSTE, adj. II 2 f.
γ) (numera föga br.) i uttr. ända till sist, in i det sista (se I 1 c δ α' slutet). Den skändligt fängslade marsken (Torkil Knutsson) bibehåller ända till sist sin hjältestorhet, men framstår tillika försonad och luttrad. Wirsén i 3SAH 11: 198 (1896).
δ) i fråga om tid: till slut, slutligen. För tig (dvs. Astrild) war säker ingen Möö; / .. Til sidst hon drabbat af tin pijl, / Måst fölia Modrens sed och styl. Stiernhielm Harm. 41 (1668). Från segerns förstfödde son (dvs. K. XII) till sist / Tog lyckan tröttad sin hand. Snoilsky 2: 75 (1881). Till sist gick vi uppför trappan och knackade på Frökens dörr. Lindgren AllBarn 89 (1946). särsk. övergående i bet.: ytterst, när allt kom(mer) omkring, i själva verket, i realiteten. Till sist blir det i alla fall jag som får betala kalaset. Bevisningen (har) riktats mot ett annorlunda beskaffadt förslag än det, som innerst och till sist varit å bane. VL 1894, nr 201, s. 2. Ett sådant försök af ryssarna (att övergå Kvarken och tåga mot Umeå) var till sist ett mycket stort vågspel. Quennerstedt Torneå 2: 103 (1903). Vad kommer till sist att bestämma framtidens dom? Segerstedt Händ. 126 (1926).
ε) (numera bl. i Finl.) i fråga om ordningsföljd: på sista (se I 1) platsen l. sist (av allt l. alla). Ännu är det kanske tid (att hinna tala med examinatorn), ty matematiken kommer till sist (på schemat för muntlig studentexamen). Bäckström DramStud. 101 (1870). Hans namn stod till sist på listan. KalSvFolkskV 1912, s. 194 (anfört ss. finlandism).
e) i uttr. sist men icke minst l. sämst, se MINST II 1 a, resp. SÄMST.
f) (i sht i Finl.) i det pleonastiska uttr. sist och slutligen, till slut (vid indelning l. uppräkning), slutligen; oftast övergående i bet.: ytterst, när allt kom(mer) omkring, i själva verket, i sista (se I 1) hand. Den filosofiska litteraturen hade kommit i vanrykte och blifvit umbärlig för den allmänna bildningen. Att förlusten — om äfven den sist och slutligen är ömsesidig — i främsta rummet träffar filosofin sjelf, är en lika så klar som enkel sak. Bolin Statsl. 1: II (1868). I Enköping finnes sist och slutligen en väl sorterad bokhandel. SD(L) 1895, nr 123, s. 10. (Ecklesiastikministern) borde fråga sig, om landet verkligen har råd att lida brist på tekniker — det är sist och slutligen de, som svarar för största delen av nationalinkomsten. ST 1955, nr 61, s. 7.
g) (numera bl. ngt vard., i sht i vissa trakter) i uttr. sist i, förr äv. av (den l. den månaden l. årstiden o. d.), i slutet av (den l. den månaden osv.); äv. sist på året l. 1750-talet o. d., i sht förr äv. sist på dagen, under årets osv. sista (se I 1) del, vid årets osv. slut. T(e)t h(er)re móte .. som stod sist j fast(e)n j Wp(sa)le. SthmSkotteb. 3: 193 (1521). Sidst af Januarii, eller först i Februarii så de (kring Bender) ut all sin säd. HC12H 1: 63 (c. 1734). Skeppswarfwet (i Nyköping) .. blef inrättadt sist på 1750 talet. Hülphers SvStäd. 2: 16 (1783). Sidst på dagen. Möller (1790). Dröja till sist i veckan, till sist på året. Weste FörslSAOB (c. 1815). Man började köra (med ålsumpen) den 4 juli och håller väl på till sist i oktober. Barthel Harstena 120 (1933).
h) i uttr. först som (ngn gg äv. såsom) sist, ju förr dess hellre, (lika gärna) med detsamma l. genast l. utan uppskov; äv. dels: framför allt, först o. främst, dels: slutgiltigt l. bestämt; i sht förr äv.: alltid, från början till slut. Så gott l. så gärna l. lika gärna först som sist, se FÖRSTE, adj. II 2 g. Bekymmer blir det först som sist gudnås. Hagberg Shaksp. 4: 252 (1848; eng. orig.: both at first and last). Wirsén Vis. 174 (1899: såsom). Gå in och samla hop dina saker först som sist. Lundh Bleik 224 (1911). (Sv.) jag säger dig nu först som sist (t.) ich sage [es] dir .. nun zum allerletzten Male. Auerbach (1913). Men först som sist råder jag er att (osv.). Östergren (1938). jfr: Nu wender jag mig tå sidst (i predikan), som först, til min Gud med trogen bön. Swedberg SabbRo 1271 (1688, 1712).
i) i uttr. först och sist, framför allt, först o. främst; äv. liktydigt med: alltid; förr äv. sist och först, i fråga om ngt som nämnes sist i en uppräkning: framför allt, först o. främst; jfr j o. FÖRSTE, adj. II 3 slutet. Först och sidst är han (dvs. den rätte bröllopsgästen) wäl buden. Frese VerldslD 50 (1717, 1726). Oelreich 5 (1755: Sist och först). Du, som af ewighet, treenig Gud förwiszt / Har warit, är och blir! Högtlofwad först och sist. Ps. 1819, 272: 3. Först och sist bör tidningsmannen meddela nyheter med största möjliga snabbhet. Hedenstierna Kaleid. 9 (1884). Nilsson FestdVard. 152 (1925).
j) (i Finl., mera tillf.) i uttr. sist som främst, i fråga om ngn l. ngt som nämnes sist i en uppräkning: i främsta rummet, först o. främst, framför allt; jfr i. För att förutom Vilhelm Lagus nämna några namn (bland Karislojos sommargäster): .. professor Sahlberg, Vilhelm Wegelius och sist som främst Topelius med barn och blomma. FinT 1936, 2: 310.
k) i uttr. sist av allt, stundom äv. enbart sist, minst (se d. o. II 1) av allt, allra minst; jfr I 1 n. Heidenstam Vad vilja vi? 21 (1914). Det vore då det jag sist (av allt) skulle göra. Östergren (1938). jfr (†): (Trojas) höfdingar hafva .. varit utmärkte framför andra män, som varit i verlden, hvilket sist blifvit underkastadt någon motsägelse af de historieskrifvare, som berättat om dem. Cnattingius SnE 5 (1819; fvn. orig.: Leikr þat sízt á tvímæli).
l) (†) i uttr. sist omsider, sent omsider (se SEN, adj. 3 f γ). Lucidor (SVS) 467 (1674: sist om sijder). Bäckström Dikt. 89 (1870).
2) motsv. I 2: senast (se SEN, adj. 6 b δ); äv. [jfr motsv. anv. i fsv.] närmande sig konjunktionell anv., liktydigt med: sista (se I 2) gången (då), senast (då); äv. (numera bl. i b β): för kort tid sedan, nyligen; särsk. i uttr. nu sist, betecknande att den närmast föregående gången l. det närmast föregående tillfället (då ngt gjordes l. skedde) ligger förhållandevis nära i tiden: nu senast. SthmSkotteb. 3: 191 (1521). J .. scriffue om the karla ther griipne bliffue nw siisth fraa for:nde Söffuerin norby. G1R 2: 175 (1525). Sidst såg jag Änder några Paar / Uppå en herrgåhl, hwar jag war. Lucidor (SVS) 430 (1674). Jag ber tusend gångor om förlåtelse, at jag förtörnade henne sidst med mitt långsamma tal. Lagerström Holberg Westph. 55 (1737). Hit kom jag ifrån Ulfven, hos honom låg jag sist. Tegnér (WB) 5: 121 (1820). På det sist anförda stället. Östergren (1938). Sist vi träffades, sa du att (osv.). Gustav-Janson ÖvOnd. 6 (1957). — särsk.
a) i uttr. tack l. tacka för sist, tack resp. tacka för senast (se SEN, adj. 6 b δ α'); jfr I 2 e. (Lars) Räkte åth Ehrengijssle handen, och sadhe högdt tak för sidst. VDAkt. 1680, nr 336 (1679). Östergren (1938).
b) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i formen sistens, förr äv. (i bet. α) sistes l. siste; jfr anm. 4:o o. 5:o sp. 2690.
α) senast l. sista gången (då); särsk. i uttr. nu sistens (förr äv. nu siste), nu senast. Som vj screffue eder til nw sistens. G1R 1: 251 (1524). Sijstens wij waare i westherars. Därs. 2: 20 (1525). Därs. 178 (: nw sisthe). Jag sjöng sidstes, sade hon, uppå bröllopet. Lönnrot SvSkr. 2: 79 (1828). En morgon nu sistens i November. Strindberg AmerHum. 2: 1 (1879). Du visste inte, om du kunde hämta, sa du sistens? Rosendahl Lojäg. 7 (1956).
β) för kort tid sedan, nyligen, häromsistens; äv. i uttr. som sistens, häromsistens. Blomberg Överg. 221 (1915: som sistens). Är det sant att Carl Ottos bror, som dog sistens, testamenterade dej tretusen kronor? Dens. Uvd. 188 (1917).
3) (numera i sht dels ngt vard., dels kansl.) senast (se SEN, adj. 5 b), icke senare än. Brenner Dikt. 1: 29 (1700, 1713). Dessa spelpartier (på Odenstad) voro ej stälda på nattvak; man samlades sist klockan 4 på eftermiddagen och bröt upp klockan half 8. HLilljebjörn Hågk. 1: 120 (1865). Därest betalning av tull och annan införselavgift .. icke äger rum sist å femtonde dagen före den dag, då enligt denna stadga förpliktelsen senast skall fullgöras, skola .. anståndspenningar erläggas. SFS 1936, s. 1097. Sist inom en månad måste du ha rest. Östergren (1938).
III. i vissa adverbiella prep.-uttr.
1) (†) i uttr. på sisto l. siste l. sista l. till sista l. siste, till sist (se II 1 d δ), till slut, slutligen, på slutet; jfr I 1 g α. På siszto effter allom wart han (dvs. Kristus) och seeddher aff migh (dvs. aposteln Paulus). 1Kor. 15: 8 (NT 1526; Bib. 1917: Allra sist). AOxenstierna 2: 663 (1624: på siste). Schroderus Liv. 29 (1626: til sidste). JMessenius (1629) i HB 1: 93 (: på sijsta). Fortfar vägen alltjemt att taga till i skönhet som den nu gjort så måste jag till sista komma in i paradiset. 2MoB 1: 131 (1814).
2) (†) i uttr. åt siste, senast (se SEN, adj. 5 b) l. icke senare än; äv. i uttr. åt allra sista, allra senast. At aldra siista viij daga epter paascha. G1R 1: 195 (1524). E. K. M:t kan der om (dvs. om fredstraktaten) vara vitterligit åth sidste på den 24 Junij nästkommandes. AOxenstierna 2: 703 (1624). Dett footfolck som hijt vth ähr destineret motte och öfuerkomma i Maio eller Junio åth sidste. HSH 38: 254 (1636).
3) i uttr. på, förr äv. (i bet. a) å l. uppå sistone, i sht förr äv. på sistonet, ngn gg äv. på sistonde, förr äv. (i bet. a) på siston l. sistan l. sisten l. på det sistone l. sistona.
a) (ngt ålderdomligt) till sist (se II 1 d δ), till slut, slutligen, på l. mot slutet; särsk. i fråga om slutet av en människas liv (stundom övergående i bet.: på dödsbädden, på sitt l. det yttersta; jfr I 1 c, särsk. c δ α'). OPetri Tb. 39 (1524: wpaa sistone). Kom och på sidzton ther till att .. (Mårten underfogde) icke then ringasthe eller mindzte artichell kundhe bewijsse, mykitt mindre thet som wictigare war. HH XIII. 1: 83 (1563). Palmchron SundhSp. 81 (1642: på sidstan). Därs. 351 (: på sidsten). På thett sidstona laga biörnen så att han stal sig till att springa på ryggen på leyonet. Ekeblad BrClEkeblad 28 (1650). Därs. 48 (1652: på thett sidstonne). SvTidskr. 1875, s. 164 (: å sistone). Döende makar bruka plågas mest på sistone vid tanken på att den efterlefvande skall gifta om sig. Strindberg TjqvS 1: 121 (1886). Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar, och halare än olja är hennes mun. Men på sistone bliver hon bitter såsom malört. Ordspr. 5: 4 (Bib. 1917). Lindström Vindsröjn. 17 (1939). särsk. (†) ss. attribut ställt framför sitt huvudord: till slut skeende. Jordenes på sidstone förbränning. Rudbeck Atl. 1: 336 (1679).
b) på senaste tiden (se SEN, adj. 2 d), på sista tiden (se I 2); förr äv.: i senare (se SEN, adj. 3) tid(er). (Mässan) haffuer fast annerledhes wordet hollen nw på sidhstonne, än hon wordt hollen j forstonne. OPetri 2: 408 (1531). Karin Pedersdotter (fick) .. den 26/8 1613 skattefrihet för gården Fagraböke i Hinneryd av Gustav II Adolf, ”emedan hon utstått mycken gästning och tunga samt på sistone lidit skada av fienden”. Svedenfors Gränsb. 1: 177 (i handl. fr. 1613). Johan, hade lefvat i oenighet med .. (den blivande styvmodern) på sistonet. Strindberg TjqvS 1: 120 (1886). Hjärtat hade krånglat på sistone. Bergman FörrymdSjäl 7 (1955). UNT 1961, nr 157, s. 1 (: på sistonde). särsk. (tillf.) i uttr. på allra sistone, på allra senaste tiden. NDA 1914, nr 36, s. 4.
4) (†) i uttr. åt sistone.
b) senast (se SEN, adj. 5 b), icke senare än. Rudbeckius Kyrkiost. 10 (c. 1635: åthsidstonne).
5) (†) i uttr. med sistona, på sitt yttersta l. under sina sista (se I 1 c) dagar. OPetri 2: 292 (1528).
6) (numera föga br.) i uttr. till sistone, förr äv. till sistonar, till sist (se II 1 d δ), till slut; äv.: in i det sista (se I c δ α' slutet). Ähr allenast församblingen til önska, at samptlige des ledemöter kunne desse Sahl. mäns tröstliga lärdom och dygdiga lefwerne fölia, och til sidstonar i himmelrijket möta. VDAkt. 1665, nr 420. Dessa blommor (i de sedermera vissnade buketterna hade) blifvit Snellman personligen öfverlemnade af unga damer, och det var derför dessa gåfvor hade ett särskildt affektionsvärde för den till sistone ridderlige gamle. Nervander Bild. 36 (1887). Det blir bara mackelmang till sistone. Strindberg Hems. 69 (1887). (Soldater) Som vågade lif och lem, / Och som hoppades blott .. / Att till sistone komma hem. Tengström Kipling Sold. 7 (1899).
7) [jfr 3 b] (mera tillf.) i uttr. intill sistone, ända till på senaste tiden. Fördomsfritt betraktad har den magiska sjukdomsbehandlingen som regel en stor, om ock endast negativ fördel, som den intill sistone nästan varit ensam om. Fåhræus LäkH 1: 25 (1944).
8) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. i sistens, förr äv. i sistans l. sistas l. sistes l. sisters l. sist, för kort tid sedan, nyligen, häromsistens; jfr II 2 b β. Som j beröra i sama ederth bref om Elwezborgz Læn hafwer iak nw i siisth eder alle deles ther om scrifwith. G1R 1: 56 (1523). Som vj screffum eder til i sistenss At (osv.). Därs. 191 (1524). ConsAcAboP 3: 155 (1666: i sidstans). Jag såg i sidstes på et Taak / Twå Dufwor kuttra liuft i Maak. Lucidor (SVS) 428 (1674). Columbus Ordesk. 17 (1678; uppl. 1963: i sistas). Jag vågade ej underrätta Lefrén i sisters att jag hos dig tog Gesner (dvs. en bok). Kellgren (SVS) 6: 40 (1775). Vi hade honom här på supé i sistens. Högberg Utböl. 1: 104 (1912).
Ssgr: A (i allm. till II 2. Anm. Ssgr med p. pf., sådana som sist-anförd, sist-berörd, sist-liden osv., förekomma bl. ss. attribut (l. substantiverade), i sht o. numera nästan bl. (med skriftspråklig prägel) i sg. best. l. pl., ofta (företrädesvis i juridisk o. kameral stil) utan art.): SIST-ANFÖRD~02 l. ~20, p. adj. i sg. best. l. pl.: sist anförda; jfr anm. ovan. Sistanförde Kongl. Bref. AWStiernstedt i 2VittAH 23: 191 (1857, 1863).
-ANLÄND~02 l. ~20, p. adj. i sg. best. l. pl.; jfr -kommen. Östergren (1938).
-ANTYDD~02 l. ~20, p. adj. (numera bl. tillf.) i sg. best. l. pl.: sist antydda (se antyda 3); jfr anm. ovan. Sistantydda tillfällen. Lagus Kellgren 315 (1884).
-AVGÅNGEN~020, p. adj. (numera bl. tillf.) i sg. best. l. pl., om skrivelse(r) l. dyl.: sist avgångna l. avsända. Min sidstafgångne schriffvelsze. OxBr. 9: 31 (1623).
-AVVIKEN, p. adj. (†) = -liden I; anträffat bl. i sg. best., ställt efter huvudord betecknande tid. D(omi)nica VI. Trin. (dvs. sjätte söndagen efter trefaldighet) sidstafwekne hölt iag ransakning öf(ver) samma frijerie. VDAkt. 1690, nr 447.
-BEMÄLD l. -BEMÄLT, p. adj. kansl. i sg. best. l. pl.: sistnämnde (sistnämnda); jfr anm. ovan. Sidstbem:te H:r Magister Petrus Colliander. VDAkt. 1736, nr 466. Sistbemälta handskrift. Rydqvist SSL 1: XXV (1850).
-BERÖRD, p. adj. kansl. i sg. best. l. pl., med sakligt huvudord: sistnämnda; jfr anm. ovan. Sidstberörde sessions protocoll. 2RARP 4: 37 (1726). BtRiksdP 1901, 7Hufvudtit. s. 42 (om år).
(II 1, 2) -BOREN, p. adj. (i vitter stil, numera bl. tillf.) = -född. Vi, det nittonde århundradets sistborne, vi nervösa och förfinade barn af vår tid. Hansson Kås. 23 (1897).
-FRAMLIDEN~020, p. adj. (numera föga br.) i sg. best., om tid: sistförflutna, sistlidna; förr äv. ställt efter sitt huvudord. Den sistframledne 2 Aprilis. Schück VittA 2: 146 (i handl. fr. 1675). D. 10 sistframledne i denne månaden. BrinkmArch. 1: 29 (1680).
(II 1, 2) -FÖDD, p. adj. sist född (av syskon), yngst; äv. allmännare l. bildl. (jfr sen-född a α); ofta substantiverat; jfr -boren. Sistfödd må hämnas de förstföddes blod! Ling As. 667 (1833). Detta bildningens sistfödda folk (dvs. amerikanarna). SvLittFT 1837, sp. 423. Hon tog upp sin sistfödde ur sängen. Moberg SistBr. 127 (1959).
(II 1, 2) -FÖDSLO-RÄTT. (om utländska förh.) företrädesrätt till arv för den yngste av lika närskylda arvingar, minorat; motsatt: förstfödslorätt. NF 11: 69 (1887).
-FÖRFLUTEN, p. adj. [jfr letztverflossen] i sg. best. l. pl.: som sist förflutit l. gått till ända; närmast föregående; numera nästan bl. om tid; jfr -liden I o. anm. sp. 2702. LandtmFörordn. 154 (1741; om riksdag). I sistförflutne Secler. Kellgren (SVS) 5: 136 (1787). Vid sistförflutne läseårs slut. Ödman UngdM 2: 217 (1878, 1881). Det sistförflutna året. Spong Sjövinkel 185 (1949).
-FÖRLIDEN, p. adj. (numera bl. tillf.) = -liden I; anträffat bl. om tid; jfr anm. sp. 2702. K. M:tz instruction daterat Åbo dhen 15 Maij sidstförleden. RA II. 2: 7 (1616). På eftermiddagen sistförledne Thorsdag. PDAAtterbom (1821) i 2Saml. 27: 68. Den sistförlidna natten. Rydberg Brev 1: 131 (1868).
-FÖRLUPEN, p. adj. (†) = -liden I; anträffat bl. i sg. best., ställt efter huvudord betecknande månad (jfr -liden I a). Joen Person i Sandwijk som afleed i Martij månad sidstförlupne. VDAkt. 1702, nr 277.
-FÖRVIKEN, p. adj. [jfr t. letztverwichen] (†) = -liden I; anträffat bl. = -liden I a. Den 21. Augusti sidstförweken. VDAkt. 1664, nr 217. Skrifwelse af den 23:die sistförwekne. ÅgerupArk. Brev 25/3 1763; jfr -liden I a slutet. D. 6 sistförvikne Julii. ASScF 8: 341 (1864, 1867).
-GJORD, p. adj. (†) i sg. best., om skrift: sist avfattade, senaste. HSH 31: 486 (1663). VDAkt. 1712, nr 210.
(I 1) -GUDSTJÄNST. (†) sistmässa. Cavallin Herdam. 3: 13 (1856). Ahnfelt StudM 1: 261 (1857).
(II 1) -GÅENDE, p. adj. (mera tillf.) som går sist. SvKomm. 1915—16, nr 40, s. 86 (om tåg).
-GÅNGEN, p. adj. (mera tillf.) i sg. best. l. pl., om tid: sistlidna; jfr anm. sp. 2702. Smith KristGüll. 206 (1917; om tid). SvGeogrÅb. 1934, s. 146 (om år).
(I 1) -GÅNGS-RINGNING. (i vissa trakter) sammanringning (se samman-ringa 2). GbgP 1957, nr 20, s. 11.
-HÅLLEN, p. adj. (numera bl. tillf.) om riksdag, möte, stämma o. d.: senast hållen (förr äv. ställt efter sitt huvudord); förr äv. om förfrågan l. meddelande, övergående i bet.: senast framställd resp. lämnad; jfr anm. sp. 2702. Opå sidstholdne riksdagh i Arboga. RA I. 4: 51 (1597). Resolution på sidstholdne frågan och communication om Hennes Maij:ttz unge Drottningens opfödelsse. RP 5: 36 (1635). Suppliqven insinuerades i Prästemotet sisthållit i Pitheå. HärnösDP 1695, s. 347. Vid sisthållen uppbördsstämma. Viborg 1857, nr 35, s. 4.
(I 1) -HÖST. (†) om den sista delen av hösten, senhöst. AOxenstierna 6: 38 (1631).
(II 1, 2) -KOMLING. (numera bl. mera tillf.) om person som kommer l. kommit sist (till en plats o. d.) l. som är den sistfödde (i en syskonskara). Atterbom Siare 4: 20 (1847; om sistfödd i syskonskara).
(II 1, 2) -KOMMANDE, p. adj. jfr -kommen; särsk. substantiverat. Leopold 3: 466 (1794, 1816; substantiverat, om sistfödd). Låt oss rensa munnen med en droppe afbränd sherry; den sistkommande betalar det. Backman Dickens Pickw. 2: 206 (1871).
(II 1, 2) -KOMMEN, p. adj. som kommit sist; äv.: sistfödd; nästan bl. i sg. best. o. pl. (äv. substantiverat); jfr -anländ. Holmberg 2: 1003 (1795; substantiverat). Den sistkomna killingen. Östergren (1938).
-LEDEN, se -liden.
-LEJD, p. adj. (numera bl. tillf.) i sg. best. l. pl.: sist lejde (lejda); särsk. (förr) motsv. leja, v.2 3 a. LMil. 1: 327 (1683; om soldater).
-LIDEN, förr äv. -LEDEN, p. adj. o. adv.
I. p. adj.: som sist gått till ända; i tiden närmast föregående; i sht i sg. best.: senaste, sista; förr äv. ställt efter sitt huvudord; numera nästan bl. om tid; jfr anm. sp. 2702. I den sidstledne feigde. Gustav II Adolf 151 (1617). (Jag) ärhindrade .. Pingstdagen sidstledne genom Bref Herr Comminister Bränning, at (osv.). VDAkt. 1760, nr 521 (1759). Sistledit år. Beskow (1841) i 3SAH LXVII. 3: 25. Af sistledna årgång (av tidskriften Samtiden) finnes ett inskränkt antal exemplar ännu att tillgå. Samtiden 1874, s. 16. Sistliden sommar. Bruun NorStavkyrk. III (1891). Sistlidna måndag. Harlock (1944). särsk.
a) vid angivande av månad l. med ordningstal angivet datum (för en tilldragelse o. d.); numera nästan bl. i ställning omedelbart före månadsnamn l. ordet månad l. ordningstal angivande datum. Att een Rijkzdagh i denne sidstledne månadt Januarij sammanstembdes. RA II. 2: 259 (1617). Den 22 decemb(er) sidstledhen. AOxenstierna 5: 106 (1630). Sistledne d. 27 Julii. VDAkt. 1724, nr 80. Han fylte sina tiugu åhr sidstledne Januarii Månad. Lagerström Holberg Jean 2 (1744). Under skriftermålet d. 28 Apr. sistledne. KulturbVg. 2: 19 (1771). Den 8 sistlidne december. FoF 1944, s. 10. Sistlidna 1 maj. DN 1968, nr 17, s. 4. särsk. (†) ställt efter beteckning för datum utan utsatt uppgift om månad, betecknande närmast föregående datum med det angivna ordningsnumret; stundom liktydigt med: i föregående månad l. förra månaden. Min Broders ährade af d. 12 sistleden. BenzelBr. 179 (1735; i brev skrivet 1/3). H:r Leutenantens (brev) af d. 10 sistledne. Linné Bref I. 3: 331 (1771; i brev skrivet 19/4). Jungberg (1873).
b) (†) mer l. mindre pleonastiskt. Som han sig sielf uthlät i fredagz sistledne. VDAkt. 1722, nr 137 (1718). Under sistlidne gårdag. MinnSvNH XII. 2: XXXVIII (1840).
II. (-leden) [jfr för-leden, adv.] (†) adv.: senast, sist; jfr näst-förliden 2. Sedhan iagh sistledhen medh mitt skriffvandhe min aldrakieraste vehn vpvackta måndhe, har iagh .. fått 2:ne bref af din angenema handh. JStålhammar (1703) i KKD 7: 45.
(I 1) -LYKT. (†) i uttr. på sistlyktene, till slut, till sist, slutligen, på slutet; jfr lykt, sbst.1 2. Lind (1749; under letzens).
(I 1) -MÄSSA. (i vissa trakter) i församling tillhörande pastorat som består av två l. flera socknar: den senare av de två högmässor som prästen håller en o. samma sön- l. helgdag; motsatt: förstmässa; jfr -gudstjänst o. sen-mässa. MinnGPrästh. 5: 224 (1929).
(II 1, 2) -NÄMND, p. adj. sist nämnd; i sht i sg. best. l. pl.; jfr anm. sp. 2702. Jag .. (reste) ifrån Stockholm til Carlshamn. .. Vid ankomsten til sistnämde ort hvarest jag kände ingen människa, blef jag (osv.). Dahlberg Lefn. 119 (c. 1755). Du (dvs. året 1789), sistnämd i det ottonde / Af Seklets tiotal! Kellgren (SVS) 2: 296 (1789). Ur tvenne nästan lika alfabeter utväljes A som begynnelsebokstaf till familjenamnet och L som begynnelsebokstaf till förnamnet. Den sistnämnda bokstafven aftecknas tvenne gånger (osv.). DamBok 148 (1879). ActaOel. 2: 20 (1924). särsk. substantiverat, övergående i anv. ss. demonstr. pron. (numera alltid föregånget av best. art. l. motsv. bestämningsord, t. ex. demonstr. l. rel. pron.) med syftning på den l. det som senast nämnts av två l. flera individer l. saker l. omständigheter l. grupper av individer osv.; i fråga om två individer osv. liktydigt med: den senare (se sen, adj. 6 a β). Jag och Postillion bewilliade .. (kvinnans avstigning) gierna, och sedan henne thenne sidstnämde af Wagnen hulpit, tog hon (osv.). Humbla Landcr. 62 (1740). (Ordet tok) är Finskt och Lappskt. The förre kalla en Fåne tohco, the sednare tajoc och äfven taisok; sidstnämde tyckes vara beslägtadt med tose och tosing. Ihre Föret. XI (1779). Ett par af adelns ledamöter i utskottet och alla prästeståndets hade reserverat sig, de sistnämnda i samma tonart som Reuterdahls observanda. De Geer Minn. 1: 239 (1892). Wifstrand AndlTal. 33 (1943).
-OMFÖRMÄLD~002 l. -OMFÖRMÄLT~002, p. adj. (numera mindre br.) i sg. best. l. pl.: sistnämnde (sistnämnda); jfr anm. sp. 2702. Weste FörslSAOB (c. 1815). Sistomförmälda anslag. BtRiksdP 1899, 6Hufvudtit. s. 99.
-OMNÄMND~02 l. ~20, p. adj. (numera bl. mera tillf.) i sg. best. l. pl.: sistnämnde (sistnämnda); jfr anm. sp. 2702. Dalin (1854).
-OMTALAD~020, p. adj. (numera bl. mera tillf.) i sg. best. l. pl.: sistnämnde (sistnämnda); jfr anm. sp. 2702. Ilmoni Sjukd. 1: 85 (1846; i pl., om år).
-PASSERAD, p. adj. (†) = -liden I; anträffat bl. i sg. best.; jfr anm. sp. 2702. Vid sidstpasserade höstting i Grenna. VDAkt. 1704, nr 456.
(II 1) -PÅ3~2 l. 40, adv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till sist, till slut, på slutet. Lo-Johansson VagFrankr. 87 (1927).
-SAGD, p. adj. (utom i Finl. nästan bl. kansl.) i sg. best. l. pl., med sakligt huvudord: sistnämnda; jfr anm. sp. 2702. SPF 1840, s. 22 (om tid). PT 1909, nr 195, s. 1 (om våning). Vid sistsagda tid. AMTallgren i Fornv. 1933, s. 185.
(II 1, 2) -SKRIVEN, p. adj. (numera bl. tillf.) i sg. best. l. pl.: sist skrivna; förr äv.: sistnämnda; jfr anm. sp. 2702. LandtmFörordn. 10 (1765; om omedelbart i det föregående nämnd resolution).
-SLUTEN, p. adj. (†) i sg. best.: sist avslutade (se avsluta I 7 b). Sidstslutne Tractaten. BrinkmArch. 2: 129 (1673).
-VIKEN, p. adj. (numera nästan bl. i Finl.) = -liden I (a); anträffat bl. i sg. best. (förr äv. ställt efter sitt huvudord); jfr anm. sp. 2702. Den 30. sistvekne octob. VDAkt. 1694, nr 1080. Sistvekne Tidzdag. Därs. 1698, nr 277. D. 29. Augustj sidstwekna åhr 1709. Därs. 1710, nr 219. Wid sidstwekne Biskops skifte. Lange Norby 41 (1742). D. 2. febr. sistvekne. VDAkt. Brev 16/3 1847. Under sistvikne augusti månad. Hufvudstadsbl(A) 1939, nr 57, s. 15. —
-ÖVERSTÅNDEN, p. adj. (†) i sg. best.: sista, senaste. Efter sistöverståndna riksdagsbeslut. DWrangel (1681) i KalSvFolkskV 1911, s. 39.
B: (I 1 d) SISTA-APRIL-FIRANDE, n. (sista- 1935 osv. siste- 1959 osv.) Ambolt Kar. 57 (1935).
(I 1) -HANDS-FRÅGA. fråga (se fråga, sbst. 3) som kommer i sista hand. Lo-Johansson StädAnsikt. 267 (1930).
(I 3 b) -KLASSARE. (ngt vard.) elev i sista klassen; jfr -ringare. SvD(A) 1961, nr 100, s. 13.
(I 3 b) -RINGARE. (sista- 1952 osv. siste- 1963 osv.) (ngt vard.) elev i sista ringen (se ring, sbst.1 4 g β); jfr -klassare. DN(B) 1952, nr 44, s. 9.
(I 1) -SKOTT-SPÄRR. (i fackspr.) på automatvapen: spärranordning medelst vilken förhindras att de två sista skotten avfyras. InfRegl. 1945, 1: 157.
C (numera i sht i södra Sv.): SISTE-APRIL-FIRANDE, se B.
(I 1) -DOM. (†) om den yttersta domen. PErici Musæus 5: 150 a (1582).
-RINGARE, se B.
Avledn.: SISTING, m.||ig. (numera bl. mera tillf.) till I 1, 2: sistkomling; särsk. om den sistfödde l. yngste i en syskonskara. Strindberg SvÖ 1: 122 (1882).
SISTLING, r. l. m. [analogiskt bildat efter förstling] (mera tillf.) till I 1, 2; motsatt: förstling (se d. o. 1); särsk. bildl., om ngns sista alster inom litteratur l. konst o. d. (jfr förstling 1 b). BonnierLM 1954, s. 758.
SISTNING, r. [sv. dial. på, i sistningen] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 1, 2, i uttr. på sistningen, på sistone (se sist, adj. III 3 b), på sista tiden, i sistningen, i slutet. Hon hade skrumpnat och åldrats hastigt på sistningen. Moberg Rask. 272 (1927). En kväll i sistningen av september. Martinson VägUt 20 (1936).
Spoiler title
Spoiler content