SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2002  
TAFFLA taf3la2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr sv. dial. taffla, tassa o. d., motsv. nor. dial. tafla (äv. tjafta), gå trippande o. vaggande, gå o. snubbla, hänga löst, självständig onomatopoetisk bildning l. (snarare) ombildning (möjl. under påverkan av TAFSA, v.) av nor. dial. tavla, mödosamt o. sökande gå fram o. tillbaka, fingra på ngt, sv. dial. tavla, fingra(nde slita) på ngt, sannol. avledn. av det ord som föreligger i nor. dial. tava, slita o. släpa utan resultat, gå med möda, famla o. d. (se TAFS, sbst.1). — Jfr TAFFLIG, TAVLA, v.]
(i sht i vissa trakter, ngt vard.) (lätt l. hastigt l. trevande l. famlande) fingra l. tafsa på (ngt); ofta i fråga om opassande l. alltför närgånget l. oförsynt l. självrådigt sådant fingrande; äv. oeg. l. bildl. med sakligt subj. (Barnen) tafflade med lindrigt rena fingrar på härligheten. Fogelqvist ResRot 160 (1926). (Smågrabbarna) lågo och kravlade kring blommorna och tafflade på dem med sina små händer. GbgP 1949, nr 87, s. 12. Fönsterna (i torpet) var låga fyrarutors gluggar .. och uppe under takåsen åt söder ett litet rektangulärt ljusinsläpp till vinden, på vars glas lönnens blommande grenar tafflade i vinddraget nerifrån sjön. Parling NödLust. 27 (1953). SvHandordb. (1966).
Spoiler title
Spoiler content