SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2003  
TARFTIG, adj.
Etymologi
[sannol. ombildning av TORFTIG med anslutning till TARFT l. bildat direkt till sistnämnda ord]
(†)
1) behövlig; äv. närmande sig bet.: nyttig. Bureus Påw. E 1 a (1604). Hafver .. vtsmyckiat .. (boken) medh föliande Register och tarftige längder. Dens. KonStyr. A 5 b (1630). (Lat.) Indigens, (sv.) Tarftig. Verelius 267 (1681).
2) enkel, torftig. Därpå vill jag strö blomster, öfver mit tarftiga bord och under glada samtal, äta af offer-köttet. Enbom Gessner 54 (1794).
Spoiler title
Spoiler content