publicerad: 2004
TESTAMENTERA tes1tamänte4ra l. täs1-, v. -ade (UpplDomb. 3: 137 (1586: Testementeratt, sup.) osv.) ((†) ipf. -te Porthan BrSamt. 1: 262 (1801); p. pf. -t Lind (1738)). vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
Ordformer
(testa- 1526 (: testamenterere, avledn.) osv. teste- 1586—1778. testi- 1623—1678)
Etymologi
1) (numera knappast br.) upprätta testamente; förr äv. i uttr. testamentera ngn, upprätta testamente till fördel för ngn. Jönns och hans hustrw hade testementeret huar andra, therföre skulle henne ingen ärfua, för än Jönns dör. VadstÄTb. 437 (1610). (Sv.) Testamenterar .. (lat.) Testor, testamentum condo, facio. Swedberg Ordab. (1725). Rättigheten att testamentera (har) .. alltid betraktats såsom den mest betydande befogenhet eganderätten medför. Schauman o. Christierson Gide 382 (1898); möjl. till 2 (i abs. anv.). Ekbohrn (1904).
2) överlåta gm testamente, särsk. (o. numera bl.) i uttr. testamentera ngt till l. (i sht förr) åt ngn, i sht förr äv. testamentera ngn ngt, överlåta ngt till ngn gm testamente; förr äv. med obj. utgörande att-sats; förr äv. utan indir. obj.: överlåta (ngt) gm testamente. UpplDomb. 3: 137 (1586). Hafuer honn .. testementerett sinn mann, att han efter hennes dödeligh afgångh .. skulle niuthe och behålle alt huadh sedann kunne finnes i förrådh. 3SthmTb. 4: 112 (1601). Han haffwer testimenterat åth kyrckian i Waxala och dess Betiänte någre Tunneland åker. RannsaknAntikv. I. 1: 12 (1669). Hafwer inrijkes fritt att testementera nogot, må den uthlänsk är testementera alt. FörarbSvLag 1: 220 (1690). Han testamenterar .. henne all sin rikedom, och låter .. (släktingarna) förtäras af harm öfver ett undangångit rof. Kellgren (SVS) 5: 369 (1791). Det var .. under katholska tiden en vanlig sed, att testamentera fastigheter till kyrkor och kloster. SKL (1851). Här i Sverige råder testationsfrihet, dvs envar som fyllt 18 år har rätt att upprätta testamente och i detta testamentera sina tillgångar till vem som helst. Expressen 9 ⁄ 11 1993, s. 22. — jfr BORT-, FÖR-, TILL-TESTAMENTERA. — särsk. (numera bl. mera tillf.) bildl.; jfr TESTAMENTE 2, 3. Testamenterade ock sin själ förwisst / Wårom återlösare Jesu Christ. PolitVis. 232 (1612). Derpå lät han kalla Notarier och witnen til sig, säjandes till dem: .. Först testementerar jag min Siäl åt Diefwulen. Bliberg Acerra 661 (1737). (Hovmästaren:) Fru grefwinna, jag wet att ni håller mycket af fröken. (Grevinnan:) Det gör jag wiszt; hennes far har testamenterat henne åt mig. Hagberg Shaksp. 10: 20 (1850). En tankegång (blir) icke mindre pessimistisk, därför att den testamenterats i arf från släkt till släkt och gått människorna så i blodet, att de icke längre tänka på att revoltera. Levertin Linné 81 (1906). FinT 1931, 2: 165.
Särsk. förb. (till 2): TESTAMENTERA BORT10010 4. (i avsaknad av (bröst)arvinge l. för att minska l. upphäva arvinges arvsrätt) överlåta (ngt) gm testamente. 2RARP 5: 173 (1727). Rätten att testamentera bort egendom och att mottaga sådan i testamente. Hedén SocialdemFramt. 23 (1908). jfr borttestamentera. —
TESTAMENTERA IFRÅN. (†) i uttr. testamentera ifrån ngn, avhända ngn arv gm testamente. Discurerades (i lagkommissionen), om een må testementera ifrån sine barn. FörarbSvLag 1: 273 (1690). —
TESTAMENTERA UNDAN. (†) i uttr. testamentera undan ngn ngt, avhända ngn ngt gm testamente. 2RARP I. 2: 208 (1720). Woro ock månge så afwundsjuke och illa sinnade emot sina Slägtingar och arfwingar .. att de .. testamenterade undan dem sin ägendom till de Andeliga. Botin Hem. 2: 67 (1756).
Avledn. (†): TESTAMENTERARE, m. ⁄ ⁄ (ig.). (-are 1640—1700. -ere 1526)
TESTAMENTERLIG, adj. (-erlig 1660—1767. -irlig 1674) till 1: testamentarisk (se d. o. 1). BoupptSthm 13 ⁄ 7 1659, Bil. (1660; om förordning). Annerstedt UUH Bih. 4: 234 (i handl. fr. 1767; om författning).
Spoiler title
Spoiler content