publicerad: 1962
RÖTA rø3ta2, sbst.1, r. l. f. (m. Dannström Hering 166 (1848: Regnrötan)); best. -an; pl. -or (2RA 3: 684 (1734) osv.) ((†) -er, möjl. äv. att hänföra till sg. röte, Husesynsordn. 1681, s. B 1 a); äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) RÖTE rø3te2, sbst.1, n.; best. -et; pl. -en, förr möjl. äv. -er (se ovan).
Ordformer
(retthe 1527 (: hwse retthe). ruta 1703 (: husarutan, sg. best.). röta 1563 (: för husaröto) osv. röte 1527 (: met hwsaröthe; genus ovisst), 1681 (ss. n.; i bet. 2 b)—1947. rött 1588 (: hussrött). rött- i ssg c. 1730 (: röttägg))
Etymologi
[fsv. röta, f., röte, f.; jfr fd. røtæ (d. røde), nor. dial. røyta, mlt. rōte (lt. röte), mnl. ro(o)te, mht. ræȝe, ställe där man röter lin l. hampa (t. dial. röss, rösse); till RÖTA, v.3 — Jfr RÖTA, sbst.2, RÖTMÅNAD]
1) av svampar l. bakterier förorsakad (begynnande) förstöring av (del av) organism l. ämne av organiskt ursprung, (begynnande) ruttnande l. förruttnelse l. förmultning (se särsk. d) l. murknande l. jäsning; äv. om förstöring som (primärt) framkallats av annat än svampar l. bakterier (t. ex. frost) men sedan fortsatt gm invärkan av sådana (se särsk. b); förr äv. övergående till att beteckna väderlekstyp l. fukt o. d. som medför sådan förstöring; särsk. i uttr. taga röta, förr äv. taga röta l. (övergående i 2) rötor till sig, (börja) rötas l. ruttna l. förmultna l. murkna l. jäsa. (Sv.) Röte. .. (Lat.) Putredo. Schroderus Dict. 42 (c. 1635). Wintrens Slask och Röte / Kan tämja Wädretz Macht, ty Blåsebelgen slaknar / För Æol. Spegel GW 71 (1685). Öfver sommaren .. hade varit en grufvelig väderlek af tordön, rägn, heta och röta, hvaraf all grödan på jorden blifvit fördärfvad. Dalin Hist. 2: 393 (1750). I fjol gick det röta i hans (dvs. fiskhandlarens) fisk. Thulin Heinesen Gryn. 440 (1935). För att skydda seglen mot röta barkade man dem ofta. GbgMus. 1939, s. 141 (om förh. c. 1880). — särsk.
a) om sjukdomstillstånd hos levande träd, som förorsakas av vissa svampar o. som yttra sig i förändring av vedens färg l. i upplösning o. sönderfall av (delar av) veden l. barken l. roten; äv. om liknande (av samma l. andra svampar förorsakade) hos lagrat virke l. i byggnader l. föremål av trä uppträdande förstöringsprocesser (som i sht uppkomma då träet varit utsatt för fuktighet o. kunna förhindras l. fördröjas gm tjärning l. målning l. impregnering o. d.). Fast röta (jfr 2 a), röta som medfört förändring av färgen hos ett träds ved men icke lett till upplösning o. sönderfall av denna. Lös röta (jfr 2 a), röta som lett till begynnande upplösning o. sönderfall av ett träds ved. När .. (träden) begynna taga rötha till sigh, blifwe dee .. till intet annat nyttige än att brännas. RARP 3: 255 (1642). (Att bygga fartyg långsamt medför den nyttan) at de bara timbren .. ej taga rötor till sig. 2RA 3: 684 (1734); jfr 2 a. De störar hvarpå barken var qvarsittande togo sednare röta än de afbarkade. Stål Byggn. 1: 31 (1834). Med ett par .. undantag äro alla hos våra barrträd förekommande rötor förorsakade af svampar tillhörande släktet Polyporus (tickor). TSkogshush. 1896, s. 13. Mot röta motståndskraftigt trä. SFS 1939, s. 431. — jfr BARK-, BARRTRÄDS-, BLÖT-, GRANTICK-, GREN-, INNAN-, KVIST-, KÄRN-, RING-, ROT-, STAM-, STUBB-, SVAMP-, TRÄ-, VÅT-RÖTA m. fl. — särsk.
α) [jfr eng. dry rot] (†) i uttr. torr röta, röta framkallad av svampen Poria vaporaria Pers., som angriper såväl kärnveden i tall o. gran som lagrat virke o. byggnader l. föremål av trä, torröta. Berzelius Kemi 4: 552 (1827). En upfinning att bevara trädvirke och förekomma torr röta. TLäk. 1833, s. 204.
β) i utvidgad anv. (motsv. RÖTA, v.3 1 a α slutet), om sådan försämring av ett hus l. av odlad jord som den för husets underhåll resp. jordens skötsel ansvarige förorsakat gm försummelse; numera nästan bl. ss. senare led i ssgn HUS-RÖTA. (Konsistorium anhåller) at .. förmedelst sit Röte och förderf .. Jöns Håkansson kunde ifrå Katslösa kyrkiohus i Liunits härad afsägas. LdDomkConc. 31/1 1706. IllSvOrdb. (1958). jfr HUS-RÖTA.
b) om vissa (dels under växttiden, dels under lagring uppträdande) sjukdomstillstånd hos (delar av) örter (t. ex. rotfrukter, gurkor, meloner, tomater, bönor) l. hos frukter (t. ex. vindruvor), som förorsakas av svampar l. bakterier l. (primärt) av frost o. dyl. o. som yttra sig i förändring av färgen l. skrumpnande l. söndersprickande l. förruttnelse. Weste (1807). Likasom rötan hos potatesen, består betrötan uti en sönderdelning och förruttnelse af cellväfven, som bildar betornas rötter. Arrhenius Jordbr. 2: 277 (1860). Sonesson HbTrädg. 119 (1926). — jfr BET-, BLAD-, BLÖT-, DRUV-, HJÄRT-, KLÖVER-, LÖK-, MÖGEL-, POTATIS-, RING-, ROT-, STJÄLK-, TORR-, VÅT-RÖTA m. fl.
c) [jfr b] (numera bl. mera tillf.) motsv. RÖTA, v.3 1 a β α', 2 b, 3 a, i fråga om (stjälkar av) lin l. hampa o. d., särsk. dels om (tillstånd vari lin osv. befinner sig under) rötprocess (i sht i sådana uttr. som läggas l. ligga i röta, läggas resp. ligga för att rötas l. till rötning), dels om tillstånd som lin osv. uppnår gm (lagom) rötning (särsk. i sådana uttr. som få sin l. tillräcklig röta, förr äv. ernå sin behöriga röta, bli lagom l. tillräckligt rött). Bennet Lin. A 4 b (1738: ärnå sin behöriga röta). Linet har fått tillräcklig röta. Meurman (1847). Sedan låter man .. (linet) ligga i vatten eller under snön och taga röta. Berlin Lrb. 86 (1852). Linet har fått sin röta. Dalin (1854). (Remsor av lindbark) buntas ihop och få ligga i röta ända till hösten. Elfving Kulturv. 156 (1895). Hampan lägges i ”röta”, d. v. s. sänkes i vatten. Hembygden(Hfors) 1913, s. 10 (1909). Rig 1949, s. 125. — jfr LAND-, VATTEN-RÖTE.
d) (numera bl. tillf.) motsv. RÖTA, v.3 1 b β, 3 e, 4 c, om förmultning som jord l. grästorvor o. d. undergår; ss. senare led i ssgn DAMM-RÖTE äv. om förbättring av jords fruktbarhet gm översvämning. (Det fördelaktigaste sättet att bereda linåkrar) består uti gamle, moss-lupne och tufvige ängars upristande, sedan likväl tufvorne förut afskurne och i röte med gödsel sammanlagde blifvit, hvilka sedermera föras på Moder-åkren. Alm(Sthm) 1768, s. 38; jfr SamlRönLandtbr. 1: 176 (1775).
e) om sjukliga förändringar i människas l. djurs kropp, som sammanhänga med inflammation l. varbildning l. (kall)brand l. förruttnelse o. d.; särsk. (o. utom ss. för- l. efterled i ssgr numera nästan bl.) om inflammatoriska förstörelseprocesser i tändernas hårda vävnader l. skelettets ben. Röte vthi Ögonen. Bondepract. C 4 a (1662). Skörbjugg och andra rötor inom vår kropp. VetAH 1773, s. 182. Röta i .. ben. Widegren (1788). (Hästar kunna ibland få) Röta i munnen och på tungan. Florman Hushållsdj. 122 (1834). Sår, uppkomna genom röta. Östergren (1937); jfr α. Hennes tänder var genomskinliga av kalkbrist och hemlig röta men likväl hennes egna. Aronson SångPolstj. 160 (1948). — jfr BEN-, BORST-, HALS-, KLIBB-, KLÖV-, KVED-, LARV-, LUNG-, MUN-, NYMF-, NÄS-, RÄGN-, TAND-, YNGEL-RÖTA m. fl. — särsk.
α) (numera nästan bl. i skildring av ä. medicinskt föreställningssätt) om sjukliga förändringar (av inflammatorisk, serologisk l. kemisk natur) hos kroppens vätskor (varmed vissa former av sjukdom o. sår förr ansågos sammanhänga). VetAH 1758, s. 47. (Vinsoppor o. d.) uphetsade bloden, samt försatte vätskorna i röta, hvarigenom .. heta och putrida febrar (framkallades). Trendelenburg BarnsHustr. 6 (1787). En del läkare ansågo (förr), .. att epidemierna berodde på röta i blodet. Petrén EpidSj. 25 (1926). jfr BLOD-RÖTA.
β) (†) om förruttnelse i människokropp efter döden. Runius (SVS) 2: 276 (c. 1710). Ett ofelbart tecken till verkelig död är röta, då den föregår i hela kroppen. SPF 1820, s. 545. Blygdläpparne (hos den avlidna voro) uppsvällda och angripna af röta. Hygiea 1839, s. 275.
f) i utvidgad anv. (jfr a β).
α) (i fackspr.) rötsvamp (se d. o. 1). Rötan (dvs. Fomes pinicola Fr.) förekommer som parasit eller saprofyt över hela landet. HbSkogstekn. 46 (1922). jfr BLAD-, HUS-, MÖGEL-RÖTA m. fl.
β) (numera bl. tillf.) i fråga om vatten (eg. med tanke på däri befintliga organiska ämnen): förruttnelse. Månge tro, at Skaparen lagt så mycket salt i hafvet til förekommande af röta. Bergman Jordkl. 1: 442 (1773); jfr huvudmomentet. GT 1787, nr 4, s. 2.
γ) [jfr RÖTA, v.3 1 b α β'] i uttr. taga röta, om is: börja bli porös o. lös o. närma sig smältning. Den våta isen, som redan tagit röta i strandkanterna. Siwertz ResK 209 (1929).
δ) (numera bl. tillf.) motsv. RÖTA, v.3 1 b α β', 2 d: frätande l. söndersprängande invärkan på sten l. tegel l. murbruk; förvittring. Hiärne 2Anl. 219 (1706). Herr Sahlbergs rön att conservera taktegel för måssa och röta. VetAP 1: 186 (1740). Sedan öfra hvarfven på Stenkahret blifvit rättade, som af röto och strömmens tryckning skurit sig. AktsamlKungsådreinst. 417 (1788). jfr MUR-, SALPETER-, VATTEN-RÖTA.
2) konkret (jfr 3), om ngt som är angripet av l. uppkommet gm röta (i bet. 1) l. undergår l. undergått rötning.
a) (i fackspr.) motsv. 1 a; i trä(d): ställe som är angripet l. förstört av svampar; äv. övergående till ämnesnamn, om (del av träds) ved som gm invärkan av svampar ändrat färg (o. blivit spröd o. lös så att den lätt sönderfaller), rötved. Fast röta, lös röta (jfr 1 a). Lagförsl. 350 (c. 1606). Mindre betydliga sprickor (på bottenstockar) tillåtes, men rötor i ändarne uppränsas. ReglVirkeslefv. 1825, § 19. Ytveden under barken är .. omvandlad i en spröd, trådig röta. SvSkog. 332 (1928).
b) (numera bl. mera tillf.) motsv. 1 c, koll. l. ss. ämnesnamn, om (parti av) lin l. hampa o. d. som undergår l. undergått rötning. VDAkt. 1681, Syneprot. nr 30. Sedan man efter uptagandet af rötan, afskölt all orenlighet .., utbredes Linet uppå en jämn äng. HushBibl. 1755, s. 250. Suneson GGrund 72 (1926).
c) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. 1 d: myrjord, torv, torvströ. Spillningen från ladugården tillvaratogs .. med användning af röta (torfströ). MeddLandtbrStyr. 1904, 1: 29 (från Norrb.). Hellström NorrlJordbr. 295 (1917).
d) (numera bl. tillf., i skildring av ä. medicinskt föreställningssätt) motsv. 1 e: (del av) människas l. djurs kropp som är angripen av inflammation l. brand l. befinner sig i förruttnelse o. d.; äv. övergående till ämnesnamn. Spegel TPar. 154 (1705). De dödas Grifter väl utvärtes prydde stå / .. Men .. / .. idel Mått och Mahl samt multen Röta hysa. Frese Pass. 70 (1728). En samling af röta, som intog hela hjernkammaren. VetAH 1796, s. 26. Sundén (1888). — särsk. motsv. 1 e α, om sjukligt förändrade kroppsvätskor. Haartman Sjukd. 96 (1759). Femte formen af Typhus skall, enligt Hippokrates' tanke, uppkomma, när kroppens vätskor öfvergått till röta. Hygiea 1842, s. 396. jfr BLOD-RÖTA.
e) (†) motsv. 1 f β, om vatten som innehåller ämnen som befinna sig i förruttnelse l. förmultning; jfr RÖTE-VATTEN. (Mossarna) innehålla ett stillastående och till röta öfvergående vatten. ÅboAllmT 1818, nr 3, s. 1.
3) (i formen röte) [jfr 2 (c)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i primitiv ladugårds golv: för gödsel avsedd fördjupning (med fyllning av torvströ, halm l. ris). Sektion av fähus med röte. Levander DalBondek. 3: 235 (1947; under bild).
4) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. om moraliskt förfall hos en individ l. ett folk l. om samhällsont. Nationens rot håller på att ta röta. Tegnér (WB) 7: 184 (1835). Moralisk röta. AdP 1844—45, 2: 71. Det blev en oro inom mej, en röta i min vilja. Wändahl Stud. 57 (1929). Här känner man att det bor ett kulturfolk som inte angripits av röta. GHT 1945, nr 227, s. 22. — jfr RÄTTS-, SAMHÄLLS-RÖTA m. fl. — särsk. motsv. RÖTA, v.3 5, om bortslösande av mat o. d.; ss. senare led i ssgn MAT-RÖTE.
Ssgr (i allm. till 1. Anm. 1:o I vissa av nedan anförda ssgr, t. ex. -koja, -sköl, -ögd, kan förleden tänkas utgöra en i vissa dialekter utvecklad form av råt. 2:o Vissa av nedan anförda ssgr, t. ex. -gift, -svamp, kunna äv. hänföras till röta, v.3): A: RÖT-ANGREPP~02, äv. ~20. angrepp av röta (som träd l. ört l. tand o. d. utsättes för). 3NF 8: 928 (1928; i fråga om träd). —
-ARTAD, p. adj. som erinrar om l. kännetecknas av röta; i sht förr särsk. till 1 e. Florman Hushållsdj. 257 (1834; om sjukdom). —
(1 e) -BÖLD. (numera bl. i vissa trakter) böld som innehåller (tunt o. illaluktande) var, varböld; jfr etter-böld. Haartman Sjukd. 87 (1765). Östergren (1937). —
(1 e α) -FEBER. [jfr ä. d. rødefeber]
1) (utom i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter numera bl. i skildring av ä. förh.) benämning på olika (i sht epidemiska) febersjukdomar (särsk. tyfoidfeber, fläckfeber, återfallsfeber o. av blodförgiftning förorsakad feber) vilka enligt äldre medicinskt föreställningssätt berodde på ”röta” i kroppens vätskor (i sht blodet); äv. om febersjukdom hos husdjur; jfr brand-feber, putrid-feber, pyemi, septikemi. VetAH 1758, s. 57. Billing Hipp. 326 (1836; hos häst). Flodström SvFolk 87 (1918; om förh. på 1700-talet). Zakris bror och Anna syster satte livet till för rötfebern. Enström Järnv. 167 (1928; från Jämtl.).
Ssgr (till -feber 1; utom i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter numera bl. i skildring av ä. förh.): rötfeber-sjuk. TLäk. 1834, s. 6.
-ämne. (†) (i kroppen alstrat l. utifrån inkommet) ämne som förorsakar ”rötfeber”. AB 1834, nr 214, s. 3. —
-FLÄCK. (i fackspr.) fläck framkallad av röta; särsk.
Ssgr (till -fläck b; i fackspr.): rötfläck- l. (numera vanl.) rötfläcks-röta, r. l. f. rötfläckssjuka. Hammarlund Gram o. Weber 296 (1942).
-sjuka. sjukdom hos vissa kulturväxter (t. ex. rovor o. morötter), som förorsakas av svampar av släktet Phoma (Fr.) Desm. o. yttrar sig i rötfläckar (bl. a. på de angripna plantornas rötter). 2NF 37: 1054 (1925). —
-FRI.
1) (†) till 1: som icke tar röta, som icke ruttnar. Af Håren (av svinen) göras rötfria Rep. Brauner Bosk. 59 (1756).
2) till 1 o. 2: som icke är angripen av röta, som saknar rötfläckar; särsk. till 1 a o. 2 a, om trä(d). Ström Skogsh. 46 (1830; om träd). —
(2) -FULL. full av röta o. d.; särsk.
b) (†) till 2 d: full av varig l. nekrotisk substans (o. av smittämne) o. d. Linné Stenr. 80 (c. 1747; om benskada). Haartman Sjukd. 157 (1765; om lungsotssjuk persons upphostning). —
(1 e) -GIFT, n. (†) gift som framkallar inflammation l. varbildning o. d. Lindestolpe Frans. 59 (1713). UB 5: 241 (1874). —
(1 a) -GRÖPPA. [svampen vållar röta på byggnader] bot. svampen Merulius domesticus Falck, hussvamp. Krok o. Almquist Fl. 2: 269 (1907). —
-HÅL, n. hål förorsakat av röta; särsk. till 1 a, om hål i trä(d). Koch Arb. 16 (1912; i tand). Rosenius SvFågl. 3: 4 (1927; i träd). —
-INFEKTERAD, p. adj. (i fackspr.) jfr -infektion. De Geer SvNatRiked. 2: 83 (1950; om jord, i fråga om klöverröta). —
(1 a; jfr anm. 1:o sp. 4598) -KOJA, r. l. f. (numera föga br.) av röta angripen koja; äv. allmännare: förfallen koja; jfr råt-koja. Björn FörfYngl. 90 (1792). (Sv.) Rötkoja .. (t.) alte, verfallene Hütte. ÖoL (1852). TurÅ 1910, s. 247. —
(1 a) -KVIST. (i fackspr.) kvist (se kvist, sbst.1 2) som är angripen av röta. Cnattingius 100 (1876, 1894).
(1 a) -LÅGA, i bet. 1 r. l. f., i bet. 2 f.||ig. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) kullfallet träd som är angripet av röta; jfr låga, sbst.2 Schultze Ordb. 2602 (c. 1755). SkogsvT 1907, s. 250.
2) bildl.: lat l. oduglig person, lätting; jfr -stock o. röt-bast 3. Petersson KexsundSl. 143 (cit. fr. 1736). Schultze Ordb. 2602 (c. 1755). —
-MÅNAD, se d. o. —
-SALT. [eg.: gm förruttnelse uppkommet salt] (†) om blandning av ammoniumsalter (innehållande bl. a. ammoniumkarbonat); jfr rök-salt 2, urin-salt. Rötsalt .. Bekommes af alla djur efter en förutgående putrefaction. Wallerius Min. 436 (1747). Heinrich 1035 (1828). —
-SIMPA. [fiskens slemmiga hud ger intryck av förruttnelse; jfr EHellquist i SpråkvSällskUpsF 1891—94, s. 92] zool. fisken Cottus scorpius Lin., ulk; jfr horn-skalle, skrabba, skälryta. Linné SystNat. 53 (1740). —
-SJUK. (i sht i fackspr.) angripen av röta; särsk.
-SJUKA. (röt- 1727 osv. röte- 1927)
1) lant. o. trädg. till 1 b, av svampar l. bakterier förorsakad sjukdom hos (delar av) örter. LAHT 1884, s. 261 (hos potatis).
2) till 1 e α, om sjukdom (hos människa l. djur) som ansetts bero på förruttnelse av kroppsvätskorna; äv. (o. numera nästan bl., tillf.) mer l. mindre bildl.; jfr -feber 1, -sjukdom. Serenius Nn 2 b (1734; hos boskap). Haartman Pest. 11 (1772; hos människa). Det såg fult ut på det granna huset med .. fläcken på taket, det var som om en hemlig rötesjuka plötsligt brutit ut till ett sår. Väring Vint. 65 (1927); jfr röta, sbst.1 1 a. särsk. (†)
a) om vattusot l. masksjuka l. igelsjuka hos får. (Gm att en hund jagar fåren) upväckes ock den naturliga hetan hos dem, som öder vätskorna och förekommer rötsiukan. Serenius EngÅkerm. 265 (1727). SFS 1863, nr 32, s. 19.
b) om viss sjukdom hos blodiglar, som bl. a. medför förruttnelse av blodet. TLäk. 1834, s. 325. Rosendahl Farm. 446 (1897). —
-SKADA, r. l. f. (i sht i fackspr.) skada förorsakad av röta; särsk. till 1 a, om skada på trä(d). Fischerström 1: 337 (1779; på träd). —
-SKADA, v. (i sht i fackspr.) vålla rötskada på (ngt); företrädesvis i pass. övergående i intr. anv.: få rötskada; särsk. till 1 a, med avs. på trä(d). En björk, som rötskadats genom hamling. SvNat. 1934, s. 105. —
-SKADAD, p. adj. angripen av röta; särsk. till 1 a, b. Cnattingius 12 (1873, 1894; om trädstam). PT 1907, nr 267 A, s. 3 (om potatis). —
(1 f δ) -SKOTT. (†) hastigt l. explosionsartat frambrytande av gas som spränger sönder en bärgart. Hiärne 2Anl. 222 (1706). —
(1 f δ; jfr anm. 1:o sp. 4598) -SKÖL. (numera föga br.) bärgv. sköl innehållande löst l. söndrigt bärg, lös sköl; jfr råt-sköl. Holmkvist BergslGruvspr. 59 (cit. fr. 1764). —
-SMITTA, r. l. f. (†) smitta som härrör från ngt som befinner sig i förruttnelse. LfF 1879, s. 188. —
(1 a) -SPRÄNGD, p. adj. (i fackspr.) om kvist (se kvist, sbst.1 2) l. ved: till en del angripen av röta. SkogsvT 1905, s. 279. —
-STANK. stank som åtföljer röta; förr särsk. till 1 e β: stank som åtföljer ett liks förruttnelse. Hygiea 1839, s. 275 (vid obduktion). —
(1 f δ; jfr anm. 1:o sp. 4598) -STEN. (†) koll. l. ss. ämnesnamn, om fattig (lätt sönderfallande) järnmalm. JernkA 1823, s. 45. Värmnings malmens proportion var 35,2 proc. ren och 35,2 rötsten från Dalkarlsberget, och 29,6 proc. Pershytte ren. Därs. 1846, s. 159. —
(1 a) -STOCK. stock som är angripen av röta; förr äv. bildl., om lat l. oduglig person (jfr -låga 2 o. röt-bast 3). VDAkt. 1838, nr 202 (bildl.). —
-SVAMP.
2) (i fackspr.) till 1 e, om den sporbildande, oftast i långa kedjor sammanhängande bakterie som förorsakar yngelröta bland bin. LfF 1880, s. 145. —
-SÅR. (röt- 1745 osv. röte- 1927)
2) (numera icke i fackspr.) till 1 e (α): sår som enligt äldre medicinsk uppfattning uppkommit till följd av ”röta” i kroppens vätskor l. (som uppkommit utan yttre våld o.) som avsöndrar (tunt o. illaluktande) var (o. icke vill läkas); svårläkt sår där vävnadsåterbildningen är hämmad av infektion l. kraftnedsättning o. d., kallbrand, gangrän med öppet sår. Acrel Sår 263 (1745). En hustru som varit surbent i 20 år, med rötsår omkring hela benet och låret. VeckoskrLäk. 3: 273 (1782). En abscess skiljer sig därigenom från et rötsår (ulcus), at i den förra är et godt eller verkeligt var (pus), men i det senare är varet elakt och skarpt, eller en stinkande vätska. Sönnerberg Loder 92 (1799). Rötsår (Ulcus) skiljes från vanligt sår (Vulnus) derigenom, att det uppkommer i följd af inre sjukdom, utan någon yttre framkallande orsak. Lundberg HusdjSj. 515 (1868). 2SvUppslB 13: 871 (1949).
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 2; jfr röta, sbst.1 4. Det rötsår, som .. giftat hela rikskroppen. Chydenius 88 (1765). Frätande rötsår i själen. Moberg Invandr. 347 (1952). —
-SÄKER.
(1 a) -TICKA, r. l. f. [svampen förorsakar röta på träd] bot. svampen Fomes annosus Fr. 2NF 21: 1312 (1914). —
(2 c) -TÄKT. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ställe där man tar torv, torvtäkt. PT 1901, nr 113 A, s. 1. —
-UTVECKLING~020. (i fackspr.) utveckling av röta; särsk. till 1 a, i fråga om trä(d). SvSkog. 315 (1928). —
(1 e) -VAR, n. (†) tunt o. illaluktande var. Dannström Hering 129 (1848; t. orig.: Jauche). Lundberg HusdjSj. 35 (1868). —
(1 a) -VED. (i sht i fackspr.) (del av träds) ved som omvandlats gm röta så att den ändrat färg (o. blivit spröd o. lös så att den lätt sönderfaller); jfr röta, sbst.1 2 a. Skogvakt. 1892, s. 195. —
-VÅT. [sv. dial. rötvåt; jfr nor. dial. røytvåt, genomvåt; möjl. eg.: våt ss. ngt som ligger i röta (se röta, sbst.1 1 c)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) genomvåt; jfr rytvåt. Andersson Kolvakt. 57 (1915). —
-ÅNGA, r. l. f. (†) gas l. dunst som uppkommer vid förruttnelse. Haartman Pest. 2 (1772). ÖoL (1852). —
-ÄGG, n. [jfr nor. dial. røytegg]
1) ägg som ruttnar i redet (o. aldrig kläckes); jfr råt-ägg. Schroderus Comenius 147 (1639). (Sedan hönan ruvat en tid, kontrolleras äggen) at icke hönan fruchtlöst ligger på onyttig ägg; fast än sällan sker, at ju icke åt minstone et röttäg af kullen visar sig. Broman Glys. 3: 172 (c. 1730); jfr slutet. särsk. i ordspråk o. ordspråksliknande uttr. Det är gärna et rötägg i hvar kull. Möller (1790). Det plär alltid vara något rötägg i kullen, som man säger. Blanche Våln. 134 (1847).
2) bildl.: oduglig l. moraliskt lågtstående person (som utgör en skam för den familj l. den grupp som han tillhör), ”svart får”. Triewald Lärespån 110 (c. 1721). Släktens föraktade rötägg. Bergman JoH 120 (1926). —
(1 e) -ÄMNE. (†) ämne som enligt äldre medicinskt föreställningssätt förorsakade rötfeber o. d. Haartman Pest. 3 (1772). Martin Bensj. 212 (1782). —
(1 e; jfr anm. 1:o sp. 4598) -ÖGD, p. adj. [jfr sv. dial. råtögd] (†) besvärad av ögoninflammation. När jag först begynte min resa och kom uth för storm, blef jag rötögd. Linné Skr. 5: 136 (1732).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): RÖTE-HINDRANDE, se A. —
-MASK, m. l. r. [eg.: mask som vållar att kött ruttnar] (†) larv av spyfluga, köttmask. Runius (SVS) 2: 44 (1705). —
-SJUKA, -SÅR, se A. —
(jfr 2 e) -VATTEN. [jfr nor. dial. røytevatn, järnhaltigt, stinkande o. brunaktigt vatten] (†) vatten som innehåller ämnen som befinna sig i förruttnelse l. förmultning. Hiärne 2Anl. 279 (1706). —
Avledn.: RÖTAKTIG, adj. [jfr ä. d. rødeagtig] (numera bl. tillf.) till 1: som erinrar om l. har anstrykning av l. samband med röta l. förruttnelse; som har uppkommit gm röta l. förruttnelse l. som är stadd i förruttnelse l. jäsning, putrid. Luftens renande ifrån rötaktiga ångor. VetAH 1758, s. 59. Härskna eller rötaktiga sofvelvaror. Bergman Folksj. 98 (cit. fr. 1781). Björkman (1889). särsk. (†)
a) i uttr. taga en rötaktig syra, om mat: få en sur smak till följd av förruttnelse l. jäsning. Vid saltningen .. strös med flit så litet sallt på fisken, att han tager en rötaktig syra. VetAH 1803, s. 266.
c) till 1 e (α), om (beskaffenhet hos) sjukdom l. sår l. kroppens vätskor o. d.: som kännetecknas av l. har samband med röta l. inflammation l. varbildning o. d.; särsk. om sjukdom: som enligt äldre medicinskt föreställningssätt uppstått gm ”röta” i kroppens vätskor. Haartman Sjukd. 96 (1759). Uti en fast och stadig kropp blifva vätskorna icke fulkomligen rötaktiga. Schützercrantz Olyksöden 4 (1775). Sår och utväxter pläga antaga en rötaktig beskaffenhet. Emanuelsson Polyb. 1: 147 (1833). Rötaktig Nervfeber. Hygiea 1842, s. 397.
Avledn.: rötaktighet, r. l. f. (numera bl. tillf.) egenskapen att vara rötaktig; förr äv. motsv. rötaktig c, om sjuklig förändring av kroppsvätskor o. d. Haartman Pest. 3 (1772). Lund SvarVetA 6 (1774). —
RÖTIG, se d. o. —
RÖTNA, se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content