TILLBEHÖRELSE, r. l. f., äv. n. (se följande anm.); pl. -er l. (ss. n.) =. Anm. N. pl. är ofta svår l. omöjlig att skilja från f. sg., men återfinns trol. i: For(nemp)ne Stenhuss, och altt thet ther tilhörer Kellare Bodhar, och all anner huszens tilbehörilsze. G1R 10: 265(1535), samt mera säkert i ssgn krigstillbehörelse: Med sådana krigx tilbehörilse som nödhen kreffuer. G1R 7: 442(1531).
Ordformer
(-else 1525–1621. -ilse 1526–1570)
Etymologi
[fsv. tilbehörilse; motsv. ä. d. tilbehørelse; vbalsbst. till TILLBEHÖRA]
(†) motsv. TILLBEHÖRA 1: tillbehör; i sht i pl. l. koll., i sht om det som innefattas i en (fast) egendom; jfr TILLBEHÖRING, TILLHÖRELSE 2, TILLHÖRIGHET 3 b. Jt stenhuss .. m(edh) twa porter och al syn tilbehörelse, som th(et) ffor ögonen opmuret staar. OPetri Tb. 53(1525). En båth sampt m(ed) kädien, låset och a(n)nen tilbehörelse. 2SthmTb. 4: 593(1575). Theslig(es) all andre hus, grund(er), tompter, bod(er), gård(er) och annet fast m(ed) thäs tilbehörelser, rätt och rättigheter. 2SthmTb. 6: 420(1581). 3SthmTb. 12: 192(1621).
