TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
(II 5 (a)) -JUBLA. (numera bl. mera tillf.) gm jubel tillkännage (ngt, särsk. bifall o. d.) för (ngn); jubla åt (ngn l. ngt). Sist af alla kom mr Pickwick, hvilken gatpojkarne tilljublade lika starkt bifall som de andra. Backman Dickens Pickw. 1: 236 (1871). En härlig föreställning, tilljublad och utvisslad. Lindström Landk. 208 (1941). StSvTyOrdb. (1989). —
(II 8 b α) -JÄMNA, -ing. jämna till (ngt) (jfr -platta, -släta); förr äv.: bringa (ngt) i jämvikt l. jämnhöjd (med ngt annat); särsk. i p. pf. l. ss. vbalsbst. -ing, särsk. dels [jfr motsv. anv. av nor. tiljevning, tiljamning] (språkv.) bildl., i fråga om ljudförändring i urspr. kortstavigt ord till fullständig l. partiell likhet mellan stamvokal o. ändelsevokal, dels förr konkret(are), om ngt som åstadkommer jämvikt o. d. Om thet är jämnwåga? Hwar och icke så jäncka thet medh tiljämningen. Schroderus Comenius 766 (1639). Vägen är jemn och god, broar laggda öfver brådjup, oländiga höjder tilljemnade, allt i bästa stånd. Læstadius 1Journ. 17 (1831). Om vokalerna i ändelser samt om ”tilljämning” mellan rot- ock ändelsevokaler skall särskildt talas. Landsm. 1: 86 (1879). Ändelsen -o i tilljämnade ord. Landsm. 1: 727 (1881). —
(II 1 c) -KALLA, -an (†, HärnösDP 1693, s. 52), -else (numera föga br., Rom. 11: 29 (NT 1526), Björkman (1889)); -are (numera bl. tillf., Rom. 9: 11 (NT 1526)). [fsv. tilkalla] kalla (ngn l. ngt) tillstädes (för att kunna få hjälp av denna resp. detta), sända efter (jfr kalla till); i sht förr äv.: kalla (ngn till ämbete l. tjänst o. d.); jfr -fordra 1. Tillkalla genast ambulans, läkare, polis. Har du tillkallat hjälp, förstärkning? OPetri Tb. 87 (1525). Höge ämbeter, till hvilcke .. the dugligeste och bäste personer .. medt rätte borde tilkalles. G1R 29: 255 (1559). Pojken vågade inte fråga varför han blivit tillkallad. Strömholm Fält. 267 (1977).
