TIMP tim4p, sbst.1, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[fsv. timp, spets l. topp på huvudbonad, sv. dial. timp; motsv. mnl. timp (nl. timp), spetsig l. smal yttersta ände av ngt, spets l. topp (på huvudbonad); av mlt. timpe; möjl. (med nasalinskott) till mlt. tip (se TIPP, sbst.1) l. i (sekundärt) avljudsförh. till TAMP]
1) spetsig l. toppig huvudbonad; särsk. (o. numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om (baktill öppen) sådan huvudbonad tillhörande folkdräkt i Dalarna (buren av ogift kvinna); förr äv. dels om huvudbonad ingående i prästdräkt, dels (ngn gg) om själva spetsen l. toppen. At presterna dragha sijdh clädher, stoor reuerend och timpar. LPetri DialMess. 125 b (1542). Sa(m)me dagh ffeste Martte(n) ski(n)nar(e) lagh til neste tii(n)gh ffor en timp Lasse i Marma lade ho(n)om til. UpplDomb. 7: 55 (1551). (Mästarprovet bestod bl. a. av) en qvinnokjortel, en presthätta med en timp och ett par långstrumpor. Lundin o. Strindberg GSthm 347 (1881). Rättvik, der kullorna med svarta timpar bo. Edholm SeklSlut 206 (1885). (Leksandskvinnornas hår) var deladt i två flätor, omsnodda med röda band och uppfästa rundt omkring nacken. Kullorna buro därutanpå en timp eller hvitt kläde med spets framtill. Norlind AllmogL 345 (1912). Som tecken på sin värdighet bar .. (förridaren i Leksand) en af bruden stickad toppig mössa, s. k. timp. TurÅ 1913, s. 196. Var en avliden kvinna ogift, bar hon (då hon jordades) timp .. Var det gift hustru, bar hon vit mössa. Hagberg DödGäst. 183 (1937). — jfr HÄTTE-TIMP.
2) (†) om ngt som liknar l. erinrar om en timp (i bet. 1), särsk. hos människa l. djur dels om yttersta spetsen på öra l. näsa (jfr TIPP, sbst.1 slutet), dels (hos laxfiskar) om mindre ryggfena, fettfena. Timp; öratimp. Spegel (1712). (Goda hästar har) wackert hufwud, snäll öron med en liten krok öfwerst på timpen. Broman Glys. 3: 162 (c. 1730). (Sik är en fjällfisk med) en ryggefeno, och liten miuk timp wid stiärten. Broman Glys. 3: 628 (c. 1730). Heinrich (1828). — jfr NÄS-, ÖRON-TIMP.
