publicerad: 2005
TINNE tin3e2, sbst.4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Mat. 4: 5 (NT 1526) osv.) ((†) -er, äv. att hänföra till sg. tinna, Visb. 1: 20 (1572: tinnerne, pl. best.), Antarctic 2: 302 (1904: snötinder)); förr äv. TINNA, sbst.3, r. l. f.; pl. -or (AOxenstierna Bref 4: 467 (1648), Sylvius Curtius 655 (1682)) l. -er (se ovan).
Ordformer
(tin- i ssg 1746 (: tinskura). tindar, pl. 1712. tinder, pl. 1851 (: snötinder)–1904 (:snötinder). tinna c. 1635–1700. tinne 1526 (: tinnana, pl. best.) osv.)
Etymologi
[fsv. tinne; motsv. d. tinde, nor. tind, mnl. tinne, tenne (nl. tinne); sannol. av mlt. tinne; etymologiskt identiskt med TINNE, sbst.3 — Jfr BETINNAD]
1) om upptill avslutande (utskjutande) del av byggnadsverk; särsk. om (över skottglugg l. mellan skottgluggar befintligt) kvadratiskt uppåtvänt utsprång (med skyddande l. utsmyckande funktion) på (fästnings)torn l. (försvars)mur; äv. om (trappstegsformad) utsmyckning på (torn)gavel o. d.; förr särsk. i pl., om tillgänglig översta l. högsta del av byggnadsverk. Torn och tinnar. Tinnar och torn. Thå toogh dieffwulen honom medh sigh till then helgha stadhen, och satte honom öffuerst på tinnana af templet. Mat. 4: 5 (NT 1526). (På taket) wåre stackote och spitzote tinner aff Guld. Lælius Bünting Res. 1: 29 (1588). Skeppens och korens gafvelrösten ha merendels tinnar. Brunius SkK 19 (1850). (Borgen) förtjenar att besökas .. för den hänförande utsigt man från dess tinnar har öfver hela den omgifvande vackra nejden. Höjer Sv. 1: 220 (1873). Kastellet med rostbruna trätak och tinnarnas glesa utsprång likt tänder i en gammal jättes mun. Hallström Purpur 5 (1895). Murarna (på moskén) äro krönta av dekorativa tinnar. Munthe IslamK 67 (1929). — jfr MUR-, TEMPEL-TINNE. — särsk. herald. om var o. en av om tinnar påminnande figurer ingående i tinnskura på vapensköld. Tinskura får hon (dvs. skuran) heta då en eller flere tinnar på henne finnes eller kuggar. Uggla Herald. 47 (1746).
2) (i sht i vitter stil) (högsta) topp hos fjäll l. berg l. kulle o. d., (spetsig) fjälltopp l. bergstopp. Verelius 256 (1681). Sina astronomiska observationer gjorde .. (Bore) på tinnarne af våra nordligaste fjäll. Atterbom Minnest. 1: 138 (1847). Himalayas snörena tinnar. Ancker Haslund Zaj. 350 (1934). — jfr ALP-, BERG-, SNÖ-TINNE.
3) i bildl. anv. av 1 (o. 2), om ngts högsta punkt, höjd; i sht i pl.; förr särsk. i uttr. sätta l. föra ngn på tinnarna (av templet) l. templets tinnar, starkt lovorda l. berömma ngn. Berömmelsens, lyckans, maktens, ryktbarhetens, ärans tinnar. WederPartens natur ähr at föra en på tinnorne, och göra stort hopp och Esperance: Och sedhan wrijdha om wijsaren och settian hwar de wela. AOxenstierna Bref 4: 467 (1648). Carlsson var uppe på tinnarna och han fick svindelanfall. Strindberg Hems. 186 (1887). Även om han nådde maktens tinnar, hotade hans fall omedelbart. HT 1925, s. 231. Det var alltså den tack de hade att vänta för att de hade fört Hitler mot tinnarna! Söderberg SistB 193 (1942). — jfr SAMHÄLLS-TINNE.
Ssgr (till 1): TINN-KRANS. på byggnad: krans (se d. o. 3 m) bestående av tinnar; äv. om sådan krans på möbel. Upmark Lübke 295 (1871). Kulturen 1979, s. 162. —
-KRÖN. (numera mindre br.) krön (se d. o. 3) som utgöres av tinnar. Rådhuset i Brügge .. med sina höga spetsbågsfönster .. sitt präktiga tinnkrön. Upmark Lübke 427 (1871). Östergren (1958). —
-SKURA. herald. på vapensköld: skura (se skura, sbst.4 2) formad ss. rad av tinnar. Uggla Herald. 47 (1746).
Avledn.(till 1): TINNA, v.2 anbringa tinne l. tinnar (på ngt); särsk. (o. numera bl.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: försedd med tinne l. tinnar l. formad som tinne l. tinnar. Lind 1: 1876 (1749). Lundagårds gamla hus .. med burspråk, tinnade gafvelrösten och spetsiga torn. Weibull o. Tegnér LUH 1: 304 (1868). Skölden är fyrdelad, i första fältet en hund gående åt höger, i 2:dra och 4:de fältet tinnade dubbla rader. 2VittAH 27: 391 (1876).
Spoiler title
Spoiler content