publicerad: 1938
KRÖNA krø3na2, v. -er, -te, -t, -t ((†) pr. ind. sg. -ar KOF II. 2: 165 (c. 1655), SPF 1848, s. 241. — imper. kröna Arvidi 164 (1651), Kolmodin Rök. 65 (1728)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ERI (se avledn.), -ING (se d. o.); -ARE (se avledn.).
Etymologi
[fsv. kröna; liksom fd. krøne av mnt. kronen l. mht. krœnen (t. krönen), till mnt. resp. mht. krone (se KRONA, sbst.); jfr fsv. kryna, isl. krúna samt fsv. krona, d. krone, ävensom eng. crown, fr. couronner, lat. coronare. — Jfr BEKRÖNA samt KRONA, v.]
1) (numera föga br.; jfr dock c) (utmärka l. hedra gm att) sätta en krans l. annat äretecken på (ngns) huvud; äv. allmännare: (för att giva uttryck åt l. framkalla feststämning) smycka (ngn l. ngt) med krans(ar); bekransa, kransa; äv. med sakligt subj.; jfr BEKRÖNA 2. Hwar och nw någhor kempar, han krönes icke vtan han redheligha kempar. 2Tim. 2: 5 (NT 1526; Bib. 1917: vinner segerkransen). Ingen Crönes owunnet .. (dvs.) Dhen som intet haar kiämpat, och fått seger, han bär ingen Krantz dherifrå. Grubb 397 (1665). Lagren kröner ibland så snart en Padda som Hofman. Nicander GSann. 118 (1767). En kalk, som utaf blommor kröntes. Kellgren 2: 44 (1777). För 500 år sedan, då Petrarca .. blef krönt på Capitolium för latinska verser. Nyblom Bild. 228 (1864). Cannelin (1921). — jfr BLOMSTER-, TÖRNE-KRÖNA samt BLAD-, EKLÖVS-, SILVER-KRÖNT m. fl. — särsk.
a) [jfr t. gekrönter poet] (†) i uttr. krönt poet l. skald, lagerkrönt skald. Schroderus Os. III. 1: 15 (1635). Weste FörslSAOB (1823). Ahlman (1872).
b) (†) övergående i bet.: promovera. Chronander Surge G 1 a (1647). 1748, blef (jag) krönt, till magister philosophiae. VDAkt. 1760, nr 128.
c) (i vitter stil, fullt br.) i oeg. l. bildl. anv.; äv.: smycka med ”ärekrona” o. d.; äv. refl. Medh ära och prijs haffuer tu krönt honom. Ebr. 2: 7 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Gjallarhorn budar. / Salighet kröner / skönt, som en guldhjelm, den kommande gäst. Tegnér (WB) 5: 136 (1821). Författaren K. G. Ossiannilsson .. kröntes en gång som ungdomens skald framför andra. SvD(A) 1935, nr 203, s. 4. — jfr HELGON-, LAGER-, SEGER-KRÖNA samt GLORIE-, SNILLE-, STJÄRN-, ÄRE-KRÖNT. — särsk.
α) (numera bl. skämts.) i fråga om huvudbeklädnad, förr äv. i fråga om prydnadsföremål. Dårskap, / Hvilken kröner dig med den bebjellrade Narrekarpusen. Lyceum 2: 218 (1811). De juveler, som Du bär, / Herman! i din ficka där / Skola mig ej kröna. Stagnelius (SVS) 1: 75 (c. 1815). (Han) krönte sitt huvud med det plommonstop, man under de två sista åren i gymnasiet hade rättighet att bära. Hellström Malmros 123 (1931).
β) [jfr motsv. anv. i t. samt av fr. couronner] (†) med avs. på skrift o. d.: prisbelöna. SAD 1: 223 (1787). Författarne af de krönte Svaren. Rosenhane PVetA 1805, s. 107. — jfr PRIS-KRÖNA.
γ) (numera föga br.) i fråga om skörd, blommor o. d.: pryda, sira; äv. (med anslutning till 10): välsigna. Et fält som hettan sträfvar / At kröna med en gyllen skörd. Creutz Vitt. 51 (1755). Thorild (SVS) 1: 163 (c. 1790; refl.). Hvart ax som kröner jorden. Tegnér (WB) 1: 115 (1804). Gräsrik strand, som friska blomster kröna. 3SAH 9: 101 (1894).
2) (numera bl. i fråga om utländska l. ä. sv. förh.; jfr dock b α) gm en religiös akt vars höjdpunkt utgöres av kronans (resp. tiarans o. d.) påsättande inviga (en regent l. påve) i hans (resp. hennes) ämbete l. insätta (regentens gemål) i hennes värdighet; förr äv. (i vissa länder) med avs. på tronföljare; jfr BEKRÖNA 1. Krönas till konung, förr äv. till ett rike. G1R 2: 270 (1525). Then tidh H. K. Mt til Sweriges riike crönt blef. SvTr. V. 1: 116 (1601). (Konung Hans') husfru .. / Kirstin, .. / hwilken i Wpsala krönt wart / medh tilbörliget prål. JMessenius (1629) i HB 1: 122. Erik Knutsson .. är den förste Svenske Konung, som nämnes krönt. Geijer SvFolkH 1: 166 (1832). Gustav V underlät vid sitt trontillträde att låta kröna sig. 3NF 12: 231 (1930). — jfr LAG-, NY-, O-KRÖNT. — särsk.
b) i oeg. l. bildl. anv.; äv. refl. När man ville .. (avbilda) Cybele, .. kröntes (hon) med torn och omgafs med lejon. 2VittAH 2: 139 (1787, 1791). (Människan) konungslig / Midt i Skapelsen sig upprätt ställde / Och med stjernehvalfvet krönte sig. Tegnér (WB) 1: 147 (1805). (†) Hoo hadhe thet tenckt? at thy krönta Tyro skulle så gå? Jes. 23: 8 (Bib. 1541; Vulg.: Tyrum quondam coronatam; Luther: Tyro der Kronen). — särsk.
α) (i skolpojksspr., i sht förr) om viss mer l. mindre hårdhänt behandling som nykomna elever o. d. under pennalismens tid underkastades av sina äldre kamrater; jfr KRÖNING 2 slutet o. KRÖNINGS-STUT.
β) med tanke på en kronas glans o. prakt. Den oafbrutna natt, då fästet kröns / Af outtröttlig aftonrodnads prakt. Atterbom LÖ 1: 37 (1824). Segern krönte ock det vapen, / Om hvars äras glans du drömt. Oscar II I. 1: 69 (1858, 1885). Josephson SvRos. 18 (1888).
c) (†) i utvidgad anv., i p. pf. med adjektivisk bet.: som tillhör l. härrör från ngn krönt person. Knapt en af tio krönta belöningar (dvs. belöningar givna av hoven) hafva gifvits under synpuncten af rent värde. Thorild Gransk. 1784, 1: 78. Kristian drog med härsmagt mot vårt land, / Med bödelsyxan i sin krönta hand. Böttiger 1: 213 (1834, 1856).
3) förse (ngt) med (en avbildning av) en krona; i sht i p. pf. i adjektivisk anv. Ett krönt Leyon. Tempeus Messenius 93 (1612). RARP 4: 87 (1647). Stationshuset var prytt med kungens krönta namnchiffer. Hellström Lekh. 137 (1927). Det torde vara riktigt att kröna landskapsvapen med hertigliga kronor. HantvB I. 1: 433 (1934). — jfr TRE-KRÖNT. — särsk.: stämpla (ngt) med kronmärke för att därigm angiva att det fyller (i lag) föreskrivna fordringar l. reserveras l. disponeras för kronans l. det allmännas räkning l. för av kronan anbefallt bruk l. tages i beslag för kronans räkning; numera nästan bl. i fråga om kontrollering av mått, mål o. vikt samt i fråga om ä. förh. Kledhe .., som icke war cröntt. SkrGbgJub. 6: 544 (1619). Lag gilde Crönte tunner. ÅngermDomb. 12/10 1641, fol. 166. Mit hwss och dörar stogo medh Cronomercke krönte (för skuld till kronan). VRP 1663, s. 165. Hästen .. hafwer intet fulla högden, doch wijdh förre Munstringen Krönt. GenMRulla 1687, s. 83. Kolgillarne .. äro tilsatte och förordnade at kröna Kolskrindorne. Bergv. 1: 480 (1695). Sådana (träd), hvilka särskildt till bevarande för framtiden krönas. NoraskogArk. 5: 515 (1792). Alla i ett mejeri använda vågar .. böra vara lagligen justerade och krönta, hvilket bör upprepas hvart tredje år. LB 3: 729 (1907). (Grängesbärgsmalmen) var tidtals förbjuden, fosforhaltiga gruvor ”kröntes” där, d. v. s. avstängdes för brytning. Heckscher SvEkonH 1: 494 (1936). jfr UT-KRÖNA. särsk. (†): lägga embargo på (fartyg) som skall användas för kronans räkning. SthmTb. 1600, s. 118 b. Skeppet war krönt till cronones behoff. BtÅboH I. 9: 12 (1637). Weste FörslSAOB (1823).
4) [jfr motsv. anv. av d. krone] (†) behandla (träd) medelst kvistning, så att det utvecklar en krona. VetAH 1753, s. 284.
5) [jfr ä. d. kronet værk] (†) bef. i uttr. krönt värk, kronvärk (med flera bastionerade fronter). Rålamb 8: 154 (1691).
6) [jfr motsv. anv. i t., ävensom HORN 1 j η] (†) i uttr. kröna ngn (med horn) o. d., göra ngn till hanrej; jfr BEKRÖNA 5. Blir någon stackars Mann med Horn af Hustrun krönt. ÖB 29 (1712). Uti Mannaåldrens dar / Står det sedan dig tilbaka / Sätta hushåll, få en maka, / Blifva krönt och heta far. Lenngren (SVS) 2: 34 (1791). Wennerberg Bref 2: 121 (1852).
7) förse (ngt) med ett prydande l. skyddande övre parti; äv. med sakligt subj.: (prydande l. skyddande) resa sig över (ngt), bilda övre delen av (ngt); äv. i p. pf. i adjektivisk anv.: försedd med (sådan l. sådan) övre del l. utsmyckning l. betäckning o. d. Slottet krönte spetsen af backen. Möller (1790). Plataner kröna / De berg, som upp mot blida himlen nå. Atterbom SDikt. 2: 115 (1813, 1838). En stor .. hattkärfve .. kröner toppen af en 9 kärfvars rundskyl. LAHT 1913, s. 397. Söders kala bergskam med sin, fordom med väderkvarnar krönta silhuett. Sernander SthmNat. 154 (1926). — jfr MUR-, SKOGS-, SKUM-, SNÖ-KRÖNT m. fl. — särsk. bef. förse (befästningsvärk, vall, höjd o. d.) med ett skyddande krön (t. ex. av faskiner). Skjöldebrand fick .. befallning att .. kröna några aflägsna småhöjder. BL 14: 363 (1847). Sedan (skans-)korgarna äro fyllda krönas de vanligen med en eller 2 rader faskiner. Zethelius Fältarb. 36 (1892).
8) i sht byggn. o. konsthandtv. förse (byggnad l. byggnadsdel) med (dekorativt) avslutande parti (ss. list, gesims, kupol m. m.); äv. i fråga om rumsdekorationer, möbler, prydnadsföremål, redskap osv.; ofta med sakligt subj.; jfr BEKRÖNA 7. Den list som kröner soubassementet. König Mec. 77 (1752). En dåm af 130 fots höjd kröner detta capell. Agrell Maroco 2: 335 (1800, 1807). Locket (på pokalen) krönes af ett på bakbenen stående lejon. 1MinnNordM VI. 3: 4 (1884). Öfverfönstren krönas af praktfulla gaflar. Hahr ArkitH 274 (1902). En hög bröllopskrokan, krönt med två små kyssande änglar. Siwertz ResK 25 (1929). — jfr KORS-, TINN-, VIMPEL-KRÖNT.
9) (i högre stil) giva (ngt) dess fulländning l. dess glansfulla avslutning, ”sätta kronan på” (ngt), på ett glänsande l. lyckligt sätt avsluta (ngt); fullända; jfr BEKRÖNA 8. Brenner Dikt. 1: 154 (1701, 1713). Ändan wercket kröner. Spegel SalWijsh. 28 (”12”) (1711). Bataljen vid Svensksund har krönt E. K. M:ts möda. Rosenstein 3: 439 (1790). Äkta Capri-vin och en verklig omelette soufflée krönte vår lilla goda middag. Bremer GVerld. 2: 348 (1860). Han hade sett sin verksamhet krönas af erkännande och yttre utmärkelser. 3SAH 7: 51 (1892). Cæsar hade krönt sin livsgärning med att skaffa det romerska samhället lugn och ro. Grimberg VärldH 4: 206 (1930). (†) Han kröner denna berättelse med önskan, at Gud täcktes bevara oss för utländska Öfverherrar. Lagerbring 1Hist. 5: 3 (1786).
10) (i sht i religiöst spr.; jfr dock slutet) begåva l. rikligen välsigna (ngn med ngt); jfr BEKRÖNA 9. Tu kröner året medh titt godha. Psalt. 65: 12 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Then titt lijff förlöser jfrå förderff, och kröner tigh medh nådh och barmhertigheet. Därs. 103: 4 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Måtte min välvilliga afsigt vinna Kongl. Vetensk. Akademiens bifall och krönas med dess bevågna ynnest. VetAH 1810, s. 56. Låtom oss bedja för dem (dvs. missionärerna), att deras arbete må krönas med välsignelse. Rundgren Minn. 2: 224 (1870, 1883). — särsk. (fullt br.) i uttr. krönas med framgång, ha framgång, slå väl ut. Lehnberg Pred. 2: 63 (c. 1800). Det första försöket krönes sällan med framgång. Westermarck Minn. 287 (1927).
Avledn.: KRÖNARE, m. (förr) till 3 slutet: (av offentlig myndighet anställd) person med uppgift att biträda justerare i dennes ämbetsutövning, i sht i fråga om kröning av förvarings- o. transportkärl å lastageplatser, fisklägen o. tjärbrännerier. VetAH 1758, s. 143. SFS 1855, nr 18, s. 2. Ekholm Torp. 115 (1923). jfr LAGGKÄRLS-, VED-KRÖNARE.
KRÖNERI, n. (förr) till 3 slutet: lokal l. hus där kröning av mått, mål, vikter, förvaringskärl o. d. ägde rum. Smedman Kont. 7 (1874). Der (dvs. på Blasieholmen) låg det gamla kröneriet. VLS 7 (1884). Cederschiöld Verbalabstr. 54 (1908). —
KRÖNING, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content