SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2005  
TITAN tita4n, sbst.2, r. l. m. (Berzelius ÅrsbVetA 1823, s. 111, osv.) l. n. (Berndtson (1880) osv.); best. -en resp. -et l. TITANIUM tita4nium, n.
Ordformer
(titan 1795 osv. titaneum 1815. titanium 1795 osv.)
Etymologi
[liksom eng. titanium, fr. titane, av t. titan(ium); till gr. Τιτάν (se TITAN, sbst.1); beteckningen given år 1795 av den tyske kemisten M. H. Klaproth, i anslutning till det av honom några år tidigare benämnda grundämnet uran(ium) (se URAN). — Jfr TITANAT, TITANIT]
(i sht i fackspråk) om (i jordskorpan i förening med syre rikligt förekommande) metalliskt grundämne med den kemiska beteckningen Ti o. atomvikten 47,9, kännetecknat av stor hållfasthet o. motståndskraft mot kemisk påverkan (bl. a. använt ss. konstruktionsmaterial o. inom kirurgin). (Klaproth) har .. nyligen undersökt et fossil från Ungern, som förekommer under namn af röd Skörl, och funnit den bestå af en syrsatt metall, hvilken han anser för ny .. och som han tils vidare kallar Titan, Titanium. Ekeberg o. Afzelius Nomenkl. 13 (1795). Titan är kopparröd, halfgenomskinlig i tunna fjäll, osmältlig i starkaste eld, och så hård att den repar härdadt stål, och qvartz. Almroth Kem. 683 (1834). Tidigare ansåg man titan vara mera till skada än gagn inom järnhandteringen. JernkA 1913, s. 822. Planet .. skall byggas av titanium för att kunna motstå den oerhörda värmeutvecklingen vid överljudsfart. SDS 1965, nr 52, s. 16. I dag används titan i konstgjorda höftleder och i skruvar som håller ihop skelettet. DN 5 ⁄ 8 2000, s. D14. Titan dyker upp överallt där kombinationen låg vikt och extrem hållbarhet är önskvärd. Världens nionde vanligaste grundämne har blivit ett populärt material i allt från smycken till datorer. DN 1 ⁄ 3 2003, s. 10.
Ssgr (i sht i fackspråk): A: TITAN-DIOXID. kem. kemisk förening av en titanatom o. två syreatomer; jfr -oxid, -syra, -vitt. 2NF 29: 150 (1919). Använd solkräm med fysikaliskt filter. Det innehåller titandioxid .. som lägger sig som en spegel i huden och reflekterar solen. GT 6 ⁄ 6 2000, s. 10. —
-HALT. halt av titan; jfr -smitta. LittT 1797, s. 304. —
-HALTIG. om malm o. d.: som innehåller titan. Berzelius Kemi 2: 106 (1812). —
-IMPLANTAT. om av titan framställt materiel för implantat(ion); särsk. om titanskruv. GbgP 30 ⁄ 9 1987, s. 1. Så kallade titanimplantat .. används mest till att förankra tandproteser. DN 20 ⁄ 6 1993, s. A18. —
-JÄRN.
1) [jfr t. titaneisen(erz)] mineral. mineral med den kemiska sammansättningen FeTiO3 (varur titan kan utvinnas), ilmenit. VetAH 1802, s. 74. Svart titanjern uppsköljes i mängd vid stränderna af Ladoga. NNordenskiöld hos Berzelius Brev 11: 76 (1825).
2) metall. legering av titan o. järn. JernkA 1913, s. 822. Titan legerat med järn, s.k. titanjärn, används som desoxidationsmedel vid stålframställning. NE 18: 287 (1995). —
-JÄRNMALM~02. mineral. titanhaltig järnmalm (varur titan kan utvinnas). GHT 1896, nr 221 A, s. 3. Titan förekommer i Sverige huvudsakligen i titanjärnmalmer. Loberg Geol. 387 (1987). —
-MALM. titanhaltig malm (varur titan kan utvinnas). VetAH 1802, s. 75. —
-METALL. om titan (ss. metall). Berzelius Kemi 2: 236 (1822). Behandlingen baseras på att skruvar av vävnadsvänlig titanmetall opereras in i käkbenet och där läker fast. DinMun 75 (1987). —
-OXID. (titan- 1812 osv. titanium- 1927 osv.) kem. oxid av titan; i sht om titandioxid; jfr -syra. Berzelius Kemi 2: 488 (1812). Huvuddelen av slaggen har använts vid produktion av titanoxid för pigmentändamål. JernkA 1961, s. 208. —
-RIK. om malm o. d.: rik på titan. JernkA 1872, s. 279. —
-SALT. (†) om vart o. ett av de salter (se salt, sbst. 3) vari titan ingår som beståndsdel. Gadolin InlChem. 99 (1798). Berzelius ÅrsbVetA 1825, s. 144. —
-SKRUV. jfr -implantat. Med hjälp av titanskruven öppnas oanade möjligheter att applicera föremål direkt genom huden. SvD 11 ⁄ 8 1982, s. 22. —
-SMITTA. (†) titanhalt; jfr smitta, sbst.2 6 a. Svartmalmen .. tycks vara .. utan nämnvärd titansmitta. Svenonius NorrbGruffält. 28 (1897). —
-STÅL. metall. stål med titan som (viktigaste) legeringsämne. JernkA 1872, s. 282. Titanstål är särskilt motståndskraftig mot stötar och slag. Kjellin 1087 (1927). —
-SYRA. (†) titandioxid. Berzelius ÅrsbVetA 1822, s. 97. Kjellin 1087 (1927). —
-SYRAD, p. adj. (†) innehållande titandioxid. Berzelius Kemi 2: 239 (1822). Björkman (1889). —
-VITT. vit färg l. vitt färgämne (huvudsakligen) bestående av titandioxid. Bildmark Entrepr. 195 (1921). Titanvitt .. ett mycket ungt färgämne, utgör på grund av sin utmärkta täckförmåga och stora finhetsgrad en utmärkt ersättning för blyvitt och zinkvitt. 3UB 8: 425 (1939).
B: TITANIUM-OXID, se A.
C: TITANO-MAGNETIT. mineral. Sjögren Min. 189 (1865). Titanomagnetit, (dvs.) titanrik variant av järnoxidmineralet magnetit. NE 18: 288 (1995).
Spoiler title
Spoiler content